.

Han hade lämnat av alla vid stationen, han skulle inte med ut ikväll, han kände för att roa sig när inget var roande. Han kände sig lite dyster ikväll, viljan att vara ensam var större än viljan att dränka sig själv för att glömma.

Han satte sig i bilen och började ta sig hemåt, vägen dit va lång, ståendes vid ett rödljus, det röda skenet speglandes i framrutan, det kändes som att tiden stod still. Han hade miljoner tankar i skallen medans det fulla festlivet valsade förbi honom längst de vita linjerna.

Han kände att hemmet var för långt borta så han åkte till den där platsen som var lite speciell för honom, Vanadisplan hade sällan sett så vackert ut, denna trista rondell hade många gånger skänkt honom värme, han hade varit kär här en gång i tiden, han hade hållit om henne här. Den varma känslan värmde honom i den kalla kvällsluften.

Bilen stod felparkerad precis bakom honom uppe vid lägenhetsområdet, dörren halvt på gavel och motorn igång. Allt för att låta musiken från stereon få vara igång, han spolar tillbaka tiden till de dagar då allt inträffade, hur denna stadsdel gjorde honom varm, gjorde honom glad, hur han trivdes och hur han log varje gång han kom ut till bilen i dessa kvarter.

Han minns hur det slutade i all denna lycka men det gjorde honom bara stark, det gav honom erfarenhet, hans vänskap har hon kvar trots allt. Nu ser han ut över denna vackra rondell och tittar efter framtiden, blicken vilar lugnt över stadens siluett, han har inte bråttom men han känner saknaden, han känner viljan att få visa någon igen, vem han var och vad han kan.

Sista rödljuset innan han lämnar storstan, ännu ett övergångställe, ännu en tid som stod still, han la handen på passagerarstolen och önskar att hon satt där, vem hon var visste han inte men han hoppades att hon var bra, väldigt bra, kanske bäst.

Hej igen, det va nog inte så länge sen...

Hade precis lämnat av ett par goda vänner, ett par väldigt fulla vänner igår natt. Parkerade bilen och satt kvar en stund, tänkte lite på hur saker och ting varit sen jag kom hem från Cypern, det kändes som jag varit borta i två sekunder när jag kom hem men ändå så var den här lilla stan rätt förändrad, jag kunde inte sätta fingret på om det var till det bättre eller till det sämre.

Ibland får jag känslan av att jag inte vill vara kvar här, ibland älskar jag det, min kära familj kan ha stor del till att jag gillar det, mina små goa syskon, deras oskuldsfulla små ögon och leenden som aldrig slocknar, gud vad jag älskar dom små liven.

Jag satt och tänkte på vad jag ska göra tills dess, tills jag åker härifrån igen, vad ska jag hitta på för att känna glädjen fullt ut igen, viljan att komma tillbaka till denna juvel igen.

Jag tänkte lite på dig, konstigt efter att knappt sagt ett ord till dig. Jag förstår mig inte på mig själv ibland, att jag kan bli så förtrollad av en blick eller bara en glimt av något som jag ser i en person, något magiskt som jag bara vill se mer av.

Jag leker med tanken att du blir glad när jag säger saker, att du blir glad när jag skriver, att du blir glad av att jag faktiskt bryr mig. Jag brukar rätt ofta bara ge upp för att jag inte orkar stå i en skara folk och beundra trots att det är fint, det är inte min grej för jag är inte en del av det. Jag ser mer än så, jag ser människan i statyn, jag ser själen förbi sminket, jag ser hjärtat förbi bilden.

Jag skrattar lite för mig själv där jag sitter, tänker tillbaka på incidenter i mitt liv, vad det skulle vara som gör mig intressant när det finns en hel värld där ute, jag har ingen aning men jag vet att jag är bra, jag kanske inte är bäst men jag är fan bra och du skulle behöva se det, känna det och helt enkelt få uppleva det.

Jag vill höra ditt skratt, jag vill höra din historia och dina framtidsplaner, jag vill höra om dina tankar och drömmar, jag vill höra allt om den du är.

Jag har sett dig redan men jag förblir blind tills jag får höra dig berätta.

Jag sitter fortfarande i bilen, har inte rört mig än fastän det börjar bli lite kallt, mitt i natten i oktober. John Mayer spelas på en bränd skiva i bilstereon, "Your Body Is A Wonderland" och visst kan man säga det, eller hur?

Men jag står fortfarande frågandes, hur ska jag lyckas med att förtrolla någon som gör det så lätt med mig, hur ska jag kunna fokusera när du hela tiden gör så att jag tappar andan eller som John sjunger "You look so good it hurts some times".

Jag gör det jag verkar vara bra på nu, sätta fingret på känslorna som cirklar inom mig, då jag försöker förklara hur jag ser på saker och ting, hur jag ibland kan glorifiera livet eller kärleken, ibland hata den men allt hat uppstår på grund av just kärlek. "Vi kan aldrig hata på riktigt om vi aldrig riktigt älskat något" som en vis man en gång sa.

Jag försökte bjuda ut dig häromdagen men jag tvekade nog alldeles för länge och du va upptagen, dock något jag egentligen räknat med, du lär alltid vara upptagen och snart försvinner du väl nog också, på nåt uppdrag till varmare breddgrader, bort ifrån oss alla, i alla fall bort från lilla mig.

Jag önskar att det var sommar, så att jag bara fick ta med dig ut på fältet borta vid landet, få stå där och titta ut över allt, kanske ta en tur ner till bryggan och sitta där med dig, kanske äta nåt och bara njuta av kvällsbrisen medans solen går ner över ön strax utanför.

Få visa dig hur himlen där skiftar från rött till rosa och blått. Visa ön som jag en gång blivit strandsatt på, du hade skrattat åt mig medans du satt där, jag hade nog även gjort det själv för vi va ganska klantiga. Att försöka låta bli att säga att du är vacker i det skiftande solljuset där du sitter, du har förresten redan varit på den där bryggan, jag önskar att jag fått vara där då, iofs vill jag inte störa när du jobbar, jag vill inte vara i vägen.

Hur som helst, jag kanske aldrig var det vassaste någon skapat men jag bryr mig, jag bryr mig otroligt mycket och jag lyssnar på allt du har att säga, det lovar jag dig. Jag finns där när något behövs och som jag sa, jag är bra, väldigt bra.

Haha, vem skriver jag till egentligen, jag önskar att jag visste det, jag önskar att du kunde presentera dig, jag önskar att jag fick chansen att göra ett intryck, chansen att få förtrolla dig som du gjort med mig.

God natt.

Jag har aldrig hävdat att jag varit bra på det här, aldrig sagt att jag varit bra med ord, aldrig sagt att skrivandet var min starka sida. Jag har aldrig flinat stolt över beröm, jag har aldrig tittat över texterna och känt mig stolt, hur kan jag jag det? När så mycket är av sorg, så mycket är av drömmar, så mycket är av ren och skär önskan.

Vad ska jag säga till någon som alltid får beröm, vad ska jag säga till någon som alltid fått uppmärksamheten, vad ska jag säga till dig, du som kanske inte längre lyssnar när något fint viner genom håret på dig, när orden av hur fantastisk du är fladdrar som flaggan i en sommarbris.

Hur kan jag vara unik när nog allt sagts?

Jag kanske kan börja med att vara någon annan, jag kanske kan börja med att prata om något annat, jag kanske skulle försöka göra något originellt, men om det redan är gjort vad gör jag då? Jag kan ibland när jag kör bil till Enköping säga till mig själv när jag åker längst motorvägen, - Där har nog aldrig någon suttit, eller - Där har nog aldrig någon stått.

Men vad har ingen aldrig sagt till dig?

Jag har i ett par dagar nu funderat, innan visste jag aldrig vem du var, iofs så vet jag inte riktigt det nu heller, men vad kan jag göra när jag känner att det är något speciellt med dig, något jag inte kan sätta fingret på. Mitt huvud vimlar av tankar medans jag sitter här, jag försöker förmedla dom på bästa sätt men oftast så går det inget bra men va fan, man måste försöka i alla fall.

En i mängden beundrare är nog vad jag är fastän jag inte vill vara det, jag önskar att jag aldrig sett dig på det sättet som jag gjorde, om jag bara gått in i dig på stan eller träffat dig nånstans, det hade känts så mycket lättare då. Att försöka förklara sig när man nästan bara sett bilder, det känns så hemskt, så kallt, så inte jag.

Jag blev så imponerad så jag log, jag fnissade när jag läste det du skrev, jag kände igen mig ibland men så kände nog många, så känner nog många, hur kan jag övertyga någon om inte allra mest dig om att jag verkligen bryr mig.

Hur kan jag visa att jag ser något annat, hur kan jag förklara att jag blir så imponerad av något annat än en bild. Att jag inte går in på din blogg för bildernas skull, att leendet jag får när jag lämnar sidan är på grund av något annat.

Hur förklarar man för någon att hon är vacker när alla andra redan gjort det?
Hur förklarar man för någon att hon är rolig när alla andra redan gjort det?
Hur förklarar man för någon att hon får en att må bra när alla andra redan känt det?

Men hur förklarar jag för henne att det är henne jag ser och inte bilden?..

Jag har sällan fått som jag velat och jag har sällan haft turen på min sida men jag gillar att drömma och jag kan ärligt säga att ibland är du verkligen min dröm...

När jag tittar närmare på min arm så ser jag hur håren står upp, allihop, jag tror det kallas gåshud. När jag fokuserar min blick längre bort så står du där, var du orsaken till detta, jag kände känslan när jag såg dig, precis som alla andra gånger, precis som första gången.

Du behövde knappt se åt mitt håll för att känslan skulle göra sig hemmastadd, när din blick mötte min så hoppade det till i bröstkorgen, nästan så marken rörde sig, kände du det också?

Den varma luften där gjorde så att jag inte kunde skylla på kylan när folket runtom noterade vad som hänt, det slutade med att jag fnissade och skyllde på vinden som aldrig fanns. Jag kunde ju inte säga att hon där borta berörde mig som ingen annan, hon där borta, du den jag inte kände, den jag inte visste namnet på, Du.

Jag förlorade dig i vimlet men kände att det var lika bra, jag hade ett jobb att utföra och med dig i mina tankar hade det aldrig gått, vad skulle jag göra när händerna skakade av hjärtats dunkande. Jag gick vidare, jag glömde bort för en liten stund, du hade ju ändå försvunnit.

Borta i en värld kallad musik fanns jag nu, jag stod upptagen, i en bubbla där ingen nådde mig, jag såg färger runt mig, jag kunde höra väldigt få oljud i denna värld. Min blick tappade fokus en halv sekund och jag såg ett änglalikt sken i min ögonvrå, jag lyfte blicken och lämnade min värld för en stund.

Där gick hon, hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du.

Förbi vandrade hon men i sista stund, precis när jag nästan gett upp hoppet så visade hon sitt leende mot mig, jag stod där, greppade tag om båset, jag kunde inte förmå att röra mig där jag stod, paralyserad, förlamad, lamslagen, helt chockad av att någon sådan fanns, hon den där, den jag inte visste namnet på, Du.

Det gick snabbt, det kändes som en sekund i en ända lång evighet, jag förstod ingenting men ett ögonblick senare vilade hennes hand över min, hon viskade ett hej, nästan utan att säga ett ord, nästan utan att anstränga sig, det var vackert, så otroligt vackert.

Jag koncentrerade mig, tog all kraft jag hade kvar och lyfte mig ur min paralyserade tillvaro, "hej" va ordet jag fick ur mig tack och lov. Jag log mot solen, jag log mot stjärnan, jag log mot himlen där hon stod, hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du.

När hon lämnade mig så kom sucken, som att andan kommit tillbaka efter 10 år, efter ett liv i paus, efter en sekunds evighet. Vad skulle jag säga egentligen, vem skulle jag förklara detta för, vad skulle jag säga?

När du känt något så varmt utan att ha sett det, nästan utan att ha känt det, vad säger du då? När du känt kärleken hålla om ditt hjärta utan att veta vad ordet kärlek va.

Jag sitter under en blå himmel, en kall dag i oktober månad, gåshuden finns än kvar men denna gång kan jag skylla på kylan, eller är det du än?



Hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du...

Då satte man fötterna på Arlanda i fredags efter 2 månaders underbart spelande i Ayia Napa, i loved every second of it.

Trots dessa totalalkoholiserade kvällar med fulla trasiga tjejer och galna festisar så hade jag skit kul. Like i said, i loved every second of it!

Nu är det cirka ett halvår kvar tills nästa säsong och som jag känner nu så ska jag ner igen, finns inte en chans att man stannar hemma när man upplevt detta. Varje kväll va grym på sitt sätt, visst fanns det dagar man tittade ut över staden och bortom havet, när man undrade vad de nära och kära gjorde.

Nu är man hemma iallafall och det är dags att hitta på nåt att göra fram till att man står på Arlanda igen och ska härifrån!

Får försöka fixa lite spelningar i stan, få spela lite skön house igen, i lööööve it!

Men men, ser att typ alla gamla flammor skaffat pojkvänner också, haha antar att det är dags när hösten lurar runt hörnet, iofs är den redan här hehe. Anyways, vi ska planera för den här hösten, vi ska ha kul, jävligt kul!

Snart kommer väl något dystert inlägg, folk är vana vid de här laget, kanske skriver nåt gulligt, något romantiskt för att jag för tillfället inte känner något ont, ingen sorg, jag lever i frid at the moment.

Dock känns denna ganska verklig,

Ännu en natt där jag funderar, ännu en kväll där jag tvivlade och visst hade ja rätt i att det aldrig skulle gå min väg.

Ännu en natt hoppades jag att det skulle sluta gott, ännu en natt ville jag att det äntligen skulle vara min tur. Jag är så trött på detta nu, jag är så trött på att stå här ensam och alltid se de som inte förtjänat en sekund få hela timmen, hela dagen, hela året och hela jävla livet.

Jag är så trött på att ännu en gång få vänta för att jag antingen va för öppen, för att jag va för bra eller att jag va jag.

Veckorna gick och jag rörde ingen, veckorna gick och jag såg bara henne, veckorna gick och jag till och med nekade. Gjorde jag rätt i att försöka, gjorde jag rätt i att vilja, gjorde jag rätt i att vara den jag alltid är?

Varenda en försvann, varenda en ville nåt annat och varenda en är numera lycklig fastän dom sårat mig som fan, fastän dom betett sig som skit, fastän jag är den som blev lämnad kvar. Vad är rättvisan i att det ska vara så här?

Sårar du så får du lycka och kärlek, blir du sårad så återupprepas historian, du måste vara ett svin i livet för att lyckas med något, är det så? Om det är fallet så vill jag inte leka den här leken kallat livet mer, fuck it!

Jag skulle kunna vara ett svin och skriva ut alla dessa namn som bettet sig som svin, bettet sig som egon och idioter för att få deras vilja fram, jag skulle kunna skriva ut denna lista med namn för att ni ska få veta hur illa ni sårat en bra person.

Jag sitter här ännu en natt, frustrerad för att jag tyckte om henne, för att jag ville bry mig, jag ville inte vara ett svin men tydligen så är det de enda i livet som funkar, vilket betyder.



Det funkar inte för mig....

Känner brisen i ansiktet, den sveper längst min kind.
Så länge sen sist, så länge sen jag tog en rad, vi är tillbaka på rad två denna gång och vi tar en rundtur återigen.

Vart var vi, jo just ja. Sitter här utanför lägenheten, värmen har lugnat ner sig och solen går ner längst träden, sitter ensam här då nästan alla i närheten har åkt hem, för många är det de sista dagarna, vi vinkar farväl till många på fredag och måndag.

För mig är det ännu cirka en månad kvar, jag blir kvar sist, jag blir kvar tills den tjocka damen sjungit. Jag är tillfreds med det men det finns många man saknar, det finns många man tänker på. Alla dom hemma, dessa "vanliga" i ens liv, de tillhörande. Jag har fått många vänner här nere, vissa ytliga, andra väldigt nära.

Vad väntar där hemma?

Många gånger har jag tänkt tanken, vem eller vad, hur eller när.
Många gånger har jag funderat vad jag ska göra, vad jag ska förvänta mig och hur jag ska leva.
Många gånger har jag bara låtit det flyta på, "go with the flow" men det funkar ju inte för altid för mig tyvärr, jag har inte den turen.

Detta ska inte bli något deppigt inlägg, inga tårar, inga dystra tankar, det leder ju oftast dit men istället, se hoppfullheten i allt, se ljuset i historian.

Bara för att solen går ner så behöver inte värmen försvinna.
Jag har ett ljus hemma, jag har flera, jag har vänner och familj som lyser upp även de mörkaste rum.

And i can't forget about the green/grey-eyed girl, hon den där som förgyllde vardagen och gjorde denna resa än mer värd, hur hade det sett ut om du aldrig sagt hej, aldrig tittat åt mitt håll?

Hur hade jag tänkt när du inte funnits i mina tankar? Jag hade nog varit glad ändå men du stärkte den goda tanken med ditt leende, ditt ljus. Den långa söta brunetten som hon vart kallad i början, haha usch va stereotypiskt "kille" man vart med den meningen men så var det, ja visste ju inte vad du hette eller hur K....

Anyways, jag är glad att du rörde ytan som va en del av mitt liv, jag hoppas historian får fortsätta när jag kommer hem, den kan ju faktiskt sluta lyckligt, om vi har tur...


Ses igen, vi ses igen.

Lämnar er med en klassiker, kanske även tillägnad dig K..

I fredags så satt jag hemma hos min morbror i Enköping, vi hade precis typ vaknat (sov sjukt länge). Jag lånade hans dator och loggade in på facebook, såg där att en vän skrivit en stor notis om att han sökte någon som vill jobba som dj utomlands då han inte kunde komma ifrån då han har både jobb/flickvän som han inte vill lämna.

Det var brådis och nästintill någon sekund senare så hade han skrivit till mig och frågade vad jag pysslade med, jag sa att jag satt och "degade" hos Fredde medans vi väntade på att dra oss hem mot Stockholm igen. Då frågade han mig om jag var intresserad av jobbet, jag sa att det lät kul men var lite tveksam till det då jag planerat en del saker i höst och i slutet av sommaren framförallt.

Han frågade om han fick ge mitt nr till killen som sökte en dj och jag sa "sure why not", vi kunde iallafall snacka lite och jag kunde få höra vad det handlade om lite närmare. Killen ringer direkt (tog typ 2 sekunder) och vi pratar igenom allt, vad det handlar om, hur länge och vad jag får osv. Det slutar med att jag frågar om jag får tänka på det tills imorn, han säger nja du får till ikväll på dig för han måste ha någon innan han åker ner dagen efter, jag säger ok och ber att få höra av mig senare samma dag.

I bilen på väg hem sitter jag och funderar, tittar ut över ängarna som vi kör förbi, himlen är klarblå men jag vet att om någon månad så är allt förbi, då är det kallt igen och inget kul.

Jag ringer min kära mor och berättar om erbjudandet, hon tycker självklart att jag ska ta det, ingen tvekan alls. Vi lägger på och jag fortsätter fundera, tiden går och flertalet "house-låtar" går på stereon i bilen, jag känner hur det rycker i mig, att jag blir taggad som när jag precis ska spela på nån klubb.

Väl hemma så ringer jag honom igen, han svarar inte men sekunden senare så ringer han upp, jag berättar lite om att jag spelar digitalt och inte med skivor, han säger att jag får köra precis hur jag vill....

Slutar med att jag nu på måndag (läs imorgon), åker till Ayia Napa för att jobba som Dj i 2 månader så vi syns i oktober mina vänner!

Jag kommer självklart ha internet och uppdatera eftersom men så att ni vet var jag är iallafall, im following my dream... =)

 

See ya!

Vi går alla sidleds, musiken i våra liv påverkar hur vi vill leva, du sätter på en beyonce låt och vill att kvinnorna tar över världen, vad har jag att sätta emot?

Tills vidare låter jag dig spela din video via youtube, jag låter dig sjunga vidare på din sång, jag låter dig spela vidare på din fiol....

Jag hör svaga toner i bakgrunden, den lugna stunden jag glömt bort för en sekund, herre vad jag saknat att bara gå hem själv en natt, inge regn, ingen blåst bara jag och mina låtar, ni vet vad jag menar.

Chris stämma matchar mitt språng längst trasiga asfaltsvägar i natten, jag har en bit hem men det bleknar oftast när jag vet att musiken bär mig hemåt. It does'nt feel like christmast at all men jag känner mig hemma ändå, det känns varmt och det beror inte på sommarnatten utan på texterna jag nynnar på medans  melodierna spelas via mobilen.

Jag må inte ha en Iphone, jag må inte heller ha nån Android men ingen behöver något sånt för att njuta av musiken. Tillsammans går vi hand i hand längst vägen, den blöta asfalten visar att det än inte är långt till hösten men ändå tillräckligt långt borta för att jag ska glömma bort att ta på mig något varmt.

Inatt gick vi vem, du miss V vet inte vem jag är trots att du frågade, jag förblir mystisk för dig, jag förblir en skugga som du kanske en dag glömmer bort. Vår alkoholsdimma varade ett tag men hade du varit redo för ännu en dans utan den? Ingen som vet, ingen som vet brukade någon sjunga, trots dina diamanter till ögon så var jag tveksam när du ropade frågan, när du undrade vad jag hette där jag stod, natten stod på glänt när jag vände mig om på bron, jag ropade ut ett namn men var det rätt?

Ingen som vet, ingen som vet, trots allt så kanske du inte kommer ihåg, trots allt kanske ditt leende inte var ämnat för mig utan för någon från Oslo, who knows, who knows.

Jag nynnar vidare medans those christmas lights keep shining on... Might not be christmas yet but i love this song...



P.s älskar å skriva på fyllan, puss....

Han stod alltid kvar, stod kvar och tittade ut över de blå mörkret.
Han fick alltid höra att han va den bra killen, den som ingen aldrig ville såra, han som gav råd om saker och ting, råd han aldrig fått erfara, råd som han endast kunde tänka va det rätta.

Att det han sa var det som alla borde göra för dig..

Han fick aldrig känna, fick aldrig förstå för det räckte inte till. Hans liv va en parodi på killen som ingen såg, eller som alla såg men ändå valde att strunta i, ingen förstod att han stod ensam, ja han hade ju så mycket folk runt sig. Ingen kunde se att han trots alla "hej", trots alla kramar och glada miner så var han ensam.

Vem stod med honom när festen var slut? Vem stod kvar när allt var tyst? Vem promenerade med honom hem när han packat sina väskor för att sen inte finna någon utanför?

Han brukade skämtsamt alltid säga att hans liv var en coldplaylåt, han brukade snegla ut över horisonten när ingen tittade åt hans håll. Han visste ändå att han var ensam, det var han alltid.

Han hade en dag funnit en vän, någon som ingen annan förr, hon berörde hans tankar första gången med en leopardsiluett, till att alltid finnas där med ett leende var än dagen tog dom, hon la sällan handen i hans men han var öppen och sa alltid hur fin hon var.

Han stod alltid i rätt kö för att se henne var dag, han gjorde sig till för att finnas till hands, lyssnade på hennes pladder medans hon pluggade bortom haven, han hjälpte henne så gott han kunde och visade alltid musikens under.

Trots att det aldrig skulle bli ni så gav han aldrig upp, han visste att det var omöjligt, han visste att det var löjligt att ens tänka tanken men ändå... Han ville inte ge upp tanken om dig, han ville inte släppa taget om något så otroligt, det kändes så orättvist när han kände att du avslutade hans meningar.

Dom talade ett språk utanför alla andra, dom använde texterna för att förstå, dom använde känslorna för att berätta, dom använde allt för att leva. Vi kunde nynna oss fram här i livet, bara vi två mitt i natten, en hopplös dröm om en tjej som ofta behövde min hjälp med en låt.

En hopplös romantiker som ofta fick ge råd om sånt han aldrig fick uppleva, en hopplös människa som drömde om ett coldplayfan, inte för att tanken av dom tillsammans gjorde honom något utan för att han visste sen dag ett att hon var en fantastisk människa, att det där leende kunde få sjuka att bli friska, att halta kunde springa och att vinter blev till sommar.

Han såg det första gången på ett mörkt torg halv 4 på natten en sommarnatt. Första gången han såg dig så visste han att du var något speciellt, du var det där, just det där...

Vad gör man när man försöker å försöker men det går inte
När man får precis som man vill men inte vad man behöver
När man är så trött men man kan inte sova? Stuck in reverse... (du kan det här nu..)

När tårarna rinner ner längst ditt ansikte
Eller när du förlorar något som du inte kan ersätta
När du älskar nån men det rinner ut i sanden.. Stuck in reverse..

Vad ska man säga? Mitt liv är som en coldplaylåt, synd att den inte verkade handla om dig också...

Påminn mig inte om ditt leende, påminn mig inte om hur lycklig jag var, påminn mig inte om hur jag öppnade boken som var vårt liv, sagan om skönheten och odjuret.

Det är något med dig som får mig att leva, varför minns jag inte vad det var.

Påminn mig inte hur du log, påminn mig inte hur du tog tag i min hand, påminn mig inte hur du sakta knäppte upp knapparna på  min sommarskjorta.

Om jag slängde en blick mot dig tittade du extra mycket då?
Om jag log en stund till ville du gå med mig en stund till?
Om jag sa hur mycket du betydde, hade du delat en stor mjukglass med mig då?

Påminn mig om hur jag såg dig första gången.
Påminn mig om hur du log mot mig.
Påminn mig om hur du höll om min hand.

I wished that we could work it out, was the line you gave me.

Jag önskar jag kunde följa med via mina vingar till L-town, guess i'l have to wait.

När du sveper håret över axeln så känner jag hur kinderna sträcker sig, jag har knappt sett skymten av dig men jag vet hur det kändes, jag minns hur du fick mig att må, i remember how you smiled.

Varför va du mitt Coldplayfan, varför va du min närmaste främling, varför va det din blick som jag aldrig kunde glömma. Ditt leende ligger hos mig, jag håller tag i det tills du kommer igen....

Tar ett steg tillbaka och tittar på alla bilderna, livets bilder är allihop uppsatta på väggen framför mig, varenda dokumenterad minut, sekund, ett ögonblick i mitt liv.

Jag ser en tår, jag ser två, tre, jag orkar inte räkna längre, jag ser sorg, ser det två, tre, jag orkar inte räkna längre. Hur dystert blir det innan man ger upp? Hur ensamt blir det innan man ropar hallå? Hur kommer det sig att det slutade så här?

Satt utanför innan, på trappen ensam för att försöka greppa vad jag håller på med, sittandes där förstod jag inte vem jag var, sittandes där kände jag mig tom, jag kände inte mig behövd längre, jag kände mig inte önskad.

Tiden växer upp men inte jag, hon försvann och jag blev kvar, allas lycka är inte min, jag börjar tro att mitt leende aldrig hade en innebörd, det fastnade inte hos någon, inte längre. Förr hade jag dig, ja du, förr hade jag dig och livet va.... Ja det va bra, somliga skulle kalla det perfekt, jag va en av dessa somliga.

Nu är jag ingen i en värld full av många, nu är jag ständigt i vägen, för att ändå aldrig synas, nu försöker jag skrika högst, utan att någon hör mig. Jag tappade mig själv, tiden växte ifrån mig. hon försvann och jag blev kvar.

Livet kallade jag orättvist förut, nu vet jag inte vad ordet betyder längre, jag har nog aldrig upplevt rättvisan...

Varför upprepade sig året, just det där minnet som jag aldrig trodde skulle uppenbara sig igen, hennes blick igen. Varför låg jag där i vattnet igen, alldeles dyngsur, hyffsat varm denna gång tack vare min våtdräkt men ändå så var det något annat som värmde mig återigen denna gång.

Hur kunde det ske igen?

Jag tittade upp bakom relingen på båten, samma blick men med lite mer erfarenhet, samma blick igen och jag hade nästan glömt bort den. Efter ett tag, efter flera fall i vattnet så undrade jag, ramlar jag hela tiden för att alltid mötas av det där leendet?

Jag stod upp hela vägen, jag stod upp när jag gick ur bilen den där första dagen, det var ett år sen sist brukade du alltid säga, eller rättare sagt du sa alltid att vi syns om ett år.

Det blev inga kort denna gång, lika bra ändå, jag hade ändå vunnit.

Det blev en tur vid bryggan men jag höll aldrig om dig, minns du hur blöt jag var den gången, hur det droppade från håret ner längst din varma rygg, härligt sa du utan att mena det haha.

Tiden va aldrig mogen det året, tiden är fortfarande inte mogen, inte än på ett tag men jag hoppas att du en dag kan stå där i gräset med bollen och faktiskt visa mig finten jag visade dig den dagen...

Fick svaret idag som jag inte ville ha, hade hoppats sen jag åkte att jag skulle få känna vinden i ryggen denna vecka, att den kunde fylla mina segel och leda mig i rätt riktning, jag hoppades varje dag, jag knöt näven och kände att jag förtjänade det, jag är duktig, jag kan, jag vill.

Men...

Nej, jag kom inte in.
Vad hade jag förväntat mig? Jag förväntade mig ingenting men jag hoppades, jag hoppades så otroligt mycket, det var min dröm, jag ville lära mig, jag ville veta mer, jag ville visa vad jag kunde men nej tyvärr, jag kom inte in.

Nu ramlar ovissheten in genom dörren igen, den ragglar in och för oväsen, beter sig illa och förolämpar. Jag står här igen där jag inte ville vara, på branten där jag nästan alltid står, ensam, kall och sorgsen. Jag har inget kvar så här ger jag ofta upp, jag ser inte bortom dimhöljet, jag ser inte förbi kullar, inte ens förbi gräset som ligger vid mina fötter.

Allt innan midsommar och jag vill bara lägga mig ner och blunda för en stund, whats the fuckin point anyway...

Jag visste vad jag ville men som med allt annat så tas de ifrån mig, precis som det, precis som du..



Precis som du..

Hon kallades min bästa vän, hon kunde läsa mig ut och in, varenda mening jag undanhöll förstod hon innebörden av, hon förstod mina tankar, hon lärde sig syna mina lögner, hon visste när något var fel.

Min vän från urminnes tider, jag kunde aldrig lura henne, jag kunde aldrig sluta le när hon sa något, hennes röst var så härlig å höra. Hennes blick fick mig alltid på bästa humör och hennes ord förgyllde min dag.

Hennes förtroende hade jag, hon lyssnade på mina ord och jag lyssnade på hennes, hand i hand gick vi genom livet, vi växte upp tillsammans, förståendes den ene och beskyddande av den andre. Jag var hennes vän och hon var min men något fanns alltid där, något mer...

Jag kände det varje gång hon sa mitt namn, jag kände det varje gång jag såg hennes blick och jag förstod det när jag träffade henne första gången.

Jag älskade min vän!

Hon var min dröm, min verklighet, allt. Jag har så många gånger suttit på platser, vackra platser för att på nåt sätt kunna förklara för mig själv hur vacker hon är, hur vacker hennes beskyddande personlighet är, hur änglalik denna kvinna är.

Med vlka ord kan jag beskriva denna känsla?
Med vilka ord kan jag beskriva dessa tankar?
Med vilka ord kan jag beskriva denna kvinna?

Hur kan någon vara så otrolig?

Jag har inte en minsta aning och jag kommer nog aldrig förstå heller, det enda jag förstod, det enda jag förstod av allt det här var....

Jag älskade min vän.


Nu tillhör hon nån annan, nu får nån annan njuta av hennes sällskap, nu får nån annan lyssna på hennes ljuva röst när hon berättar om sin dag, nu får nån annan ta hennes hand vid promenaden, nu får nån annan trösta henne och torka hennes tårar som rinner längst de lena kinderna.

Nu får nån annan älska henne och inte jag...




Vad ska jag säga.... Jag älskade min vän...

Jag ser dig gå förbi, jag låtsas som att jag inte ser dig men jag kan inte sluta titta åt ditt håll, det gör ont, smärtan som jag alltid håller i min hand, min närmsta vän intill.

Jag hörde att du träffat en annan, jag hörde dig kalla honom "pojkvän", jag log för din skull men jag grät för min. Jag försvann en bit bort och ramlade ihop, smärtan intill fick mig att hosta blod, smärtan intill fick mig att tappa den syn jag bad dig att ta, smärtan fick mig att förlora de andetag jag bett dig ta.

Jag letade förtvivlat efter lite hopp runt mig men det jag fann var ljudet från de slirande hjulen, bilen som aldrig hann stanna när jag föll vid övergångstället.

Jag föll till marken efter en luftfärd, sekunderna som kändes som en evighet, livets ögonblick runt mig där jag föll. Jag kände hjärtat ge upp, men jag visste sen långt tillbaka att det gett upp för länge sen, det var bara en fråga om tid.

Det gav upp när du sa "jag kommer alltid älska dig, farväl och lycka till".

Du blinkade och gick vidare, jag föll ihop och blev kvar, det förflutna var så varmt, det förflutna var så vackert och jag kan inte blicka mot en framtid utan denne.

Jag hörde att du funnit en annan, jag hörde dig kalla honom "pojkvän", jag log för din skull, jag log åt blickar runtom, låtsades som ingenting och avlägsnade mig, det som jag är så bra på, försvinna, utan ett spår.

Men jag grät, jag grät, jag blödde och jag dog.



Älskling jag lovar, jag är ledsen men du sårade mig mest...

It's not easy to live when the person you love belongs to someone else....








Signed, lonely one in Chile.

Han minns inte vad som hände, han vaknade upp med ett stort sår i pannan, bilen som aldrig stannat var långt borta. Han satte sig upp och kände sig groggy, det kom folk från olika håll för att se så att han var okej.

Dom frågade vem han var utan något vettigt svar, han tittade på dom som att han inte längre visste, tomheten infann sig hos honom, han visste inte vad han gjorde där, vart han skulle eller vem han var, allt var tomt.

Efter ett par dagar på sjukhuset fick han åka hem, en främmande förälder tog hans hand och ledde honom från bilen hem, dom gick mot området, hans barndomshem, helt främmande för honom själv i denna stund. Småsyskonen stod vid dörren för att hälsa på honom, han tog emot deras kramar utan att känna något för dom, en mormor stod med tårarna i blicken då hon förstod att han inte visste vilka de var.

Dom hjälpte honom ner till sitt rum och han tittade in, han kände inte igen sig, dom var rädda att fråga för mycket, dom ville inte pressa honom, låt det ta sin tid tänkte dom.

Han satte sig på sängen och tittade upp mot sin mamma, han frågade "vem var jag?" Tystnaden la sig i rummet, hon satte sig bredvid honom och berättade små historier om hans liv, vem han var, vad han gjort och vilka som traskat genom hans liv, hon valde bort delarna där hans hjärta blivit sårat, gångerna han fallit ihop i gråt strax innanför dörren, alldeles blöt från det regn som blött ner honom ute i kylan som vi kallar livet.

Hon valde bort alla elaka ord han fått höra, alla hårda år, all sorg. Hon berättade om vilket hjärta av guld han besatt, om hur han aldrig gjort en fluga förnär, att han ibland kunde vara för snäll och se andras välbefinnande före hans egna. Hon berättade om hur stolt alla runt omkring var över honom, att han blev den han blev trots allt, att han klarade av bördan.

Han frågade om det fanns någon speciell i hans liv och hon tystnade, hon visste om vilka han skrivit om, hon visste om vilka han suttit och gråtit över, hon visste vilka som fanns kvar, så hon valde att säga ingen speciell...


Hade det varit lättare om jag blivit träffad av den där bilen den kvällen?
Hade jag sluppit sorgen över dig?

Hade jag kanske blivit en bättre person....

Jag håller masken, blundar för allt runtomkring, ler för att slippa frågorna, ler för att komma undan, blundar för att hoppas försvinna i folkmängden, slutar andas för att vara tyst.

Står där borta, och tittar ut över allting, vet inte var jag är, vet inte vad jag gör, det går inte att prata med dig när du inte ser åt mitt håll, jag önskar ja kunde säga vänta, snälla vänta på mig nu, ge mig ditt hjärta älskling, du vet att jag håller det varmt så länge du vill.

Ståendes där, tittandes ut över allting, visste aldrig var jag var, visste inte heller vad jag gjorde. minns när det gick att prata med dig, då du såg åt mitt håll. Jag önskar att det hade hjälpt att säga vänta, snälla vänta på mig älskling, du vet vad jag ger dig när jag försöker.

Jag borde byta stad, jag borde gå vidare, jag borde ta ett steg bort, försvinna runt hörnet och glömma alla bakom. Så svårt att inte vilja vända sig om, det fanns saker som man värdesatte men allt bet mig i tårna, i fingrarna och allt vad det heter.

Min blick letar efter de viktiga, allt överflöd gör synen suddig, vem bryr sig i allt det här? Vem stannar upp och säger "hey, vänta", ge det en chans..

Vi visste att nån skulle bli sårad när våra händer strök mot varann, att din beröring kunde skära i mig som en kniv så här i efterhand, att din parfym kunde få mitt hjärta att stanna.

Snälla, kunde du inte ge mig en sekund, se mig i ögonen och se historien, vad det blev, hur jag älskade


                                                                         
                                                                              dig.