.

För en minut sen sa jag farväl, känns som jag egentligen gjorde det för flera veckor sen.
När man ser tillbaka på det känner jag att chansen jag fick va minimal, det tog slut för fort, efter att ha fått höra att nån annan tagit ens plats sen en tid tillbaka utan att få veta, utan att ha fått en chans att påverka, det kändes hemskt.

Att veta att man suttit och längtat, suttit och saknat, suttit och väntat på en chans när någon annan fått den istället.

För en minut sen fick jag nog, för en minut sen tvingade jag mitt hjärta att säga nej.
Jag såg hur du började lämna min värld, rop som tidigare besvarades av värme blev få, det blev mörkare i min omgivning och kylan närmade sig.

Jag hoppades att jag skulle kunna lämna känslorna hemma, jag trodde jag kunde låsa in dom och glömma bort allt, att jag kunde klara av allt..

Att jag nu står här och känner hur tomt allt är, hur jag lägger handen på mitt bröst och känner hur tröjan är blöt, alldeles röd då mitt hjärta blöder..

För en minut sen kunde jag tänka att du va min, för en minut sen kunde jag känna ett vi.

För en minut sen stod du där, ute i ingenstans, framför mig och jag kunde ha försökt ännu mer, jag borde aldrig ha släppt din hand, gjort som du sagt och hållt den som du velat, struntat i allt och stannat för det var precis det jag ville.

Nu är det försent, nu står det ett till namn bredvid ditt och jag förlorade, jag förlorade en dröm, ett hjärta, en kärlek, ett mirakel.

Jag kan inte sluta tänka på dig, jag kan inte sluta se dig, jag kan inte sluta drömma.

Att hålla sig borta, låta bli att säga nåt när så mycket vill sägas, vara tyst när hjärtat värker, jag kämpar för att låta bli, att försöka glömma nåt som känns inristat i kroppen, nåt som kändes så rätt..

För en minut sen var du min, för en minut sen förlorade jag dig..

I mina ögon var du den jag såg framför mig.
I mina ögon var du den jag alltid ville ha.
I mina ögon var du den jag kände var värd all tid...

I mina ögon var du den som alltid fick mig att le.
I mina ögon var du den som hela tiden såg mig för den jag var.
I mina ögon var du den jag höll kär, den jag alltid såg upp till, den jag alltid ville se.

I mina ögon var du allt, precis allt och lite till...

Det är dags att starta, dags att lära känna ditt hjärta, se dig och ditt vackra ansikte.

Ta en plats bredvid mig underbara, se hur jag lyser med ficklampan längst vår väg, hur jag lyser upp allt mörker, håller allt det onda bortom räckhåll.

Det krävs bara en gnista för att tända en brasa, bara en gnista för att du ska kunna se mig i mörkret, bara en gnista för att ditt hjärta ska vilja ha mitt.

Tryggheten kände vi från första dagen, värmen likaså, kärleken kom med tiden och önskan för en framtid visade sig för varje dag som gick. Vi trodde på dagen därpå, vi trodde på varann och vi insåg hur bra det kunnat bli.

Att lära känna ens hjärta blev så lätt när du stod bredvid, att veta vad man ville, se morgondagen med ett leende och se fram emot allt blev även det så lätt när du stod bredvid.

Så kom tillbaka, ta ficklampan och lys upp vägen min kära, jag vill inte stå hand i hand med sorgen längre...

Vad skulle jag vara utan dig..

Hur hade vardagen sett ut om du inte trätt in i mitt liv, vad vore jag utan dig och dina andetag? Hade jag missat mycket?
Hade jag varit lika glad? Lika lycklig? Utan dig och dina andetag?

Vad gjorde jag all denna tid? Tiden innan jag träffade dig känns grå och trist, händelselös, kall. Vad hade jag varit utan dig och allt? Utan dig och dina andetag..

Tiden har runnit ifrån oss, tiden då jag inte ens kunde gå utan din luft i mina lungor, när jag inte ens kunde se nåt annat än dig, din blick fick mitt hjärta att slå fortare, värmen du gav mig räckte till hela jordens befolkning.

Att stå här när du inte ser på, att stå här alldeles ensam utan dig, jag har tappat allt, talet och mitt hjärta försvann med dig.

Så vad är jag utan dig och dina andetag?

Tankarna vandrar längst väggarna där jag sitter, dom fyller rummet med frågor, fyller rummet med rädsla och sorg.

Vetskapen om att hon tittar en annan i ögonen, hur hon håller hans hand, en kram, en kyss...
Vetskapen om att nån annan ger henne den kärlek jag velat ge..

När jag ser mot fönstret och ser en spegelbild av hur hon håller om honom, hur han får henne att skratta, le och bara spendera tiden jag förlorat.

Hjärtat bultar snabbare och tårarna rinner längst min kind precis som regnet rinner längst fönstret som jag står vid, hur ont det kan göra när jag vet att hon sakta försvinner, hur hon släpper tankarna hon hade om mig, hur kärleken bara dör ut.

Att jag inte kan göra nånting alls medans han berör hennes kind, kysser hennes hals och får dela allt med henne.
Lägga mig till sängs och försöka sova när bilden av hur dom ligger där ihop och håller om varann, leendes i mörkret.

Hur ska det kännas när man är hjälplös?
Hur ska det kännas när man förlorar de man letat efter?
Hur ska det kännas när man vet att nån annan får det man så länge förtjänat?

Men framförallt hur ska det kännas när man förlorar den man förälskat sig i?

Man frågar sig själv vad man gjorde för fel, vad man kunnat göra annorlunda och varför hon inte vill ha en längre.
Man känner hur bröstet ger vika och hur hjärtat blöder, tittar sig i spegeln och ser hur tårarna kommer, smärtan är oumbärlig och luften tog snabbt slut.

Tom, ensam och trasig sätter man sig i soffan och försöker tackla allt.
Ensamheten svider medans tankarna som ovan spökar hemskt om nätterna.
Viljan att bara släppa allt och ge upp blir starkare och starkare..

Kylan som vintern skulle komma med finns redan runt en, man vet inte vad man ska ta sig till.

Jag minns när jag fick reda på att det fanns en annan, hur jag grät, hur man satt på golvet i köket och knappt orkade andas, hur ont det gjorde av vetskapen att man förlorat.

"och i din port har ingenting
förändrats utom just på din
för bredvid ditt namn står ett namn till..."

Hur ont den där texten gör när man vet att det drabbat en.
Att man inte vill släppa henne och att man önskar att allt va som förr.

Man minns tillbaka till de där vackra dagarna, tiden man spenderat ihop, minnen från en fin tid ihop, att man trodde man kunde sluta leta för alltid. Man va färdig helt enkelt, det fanns inget bättre, inte nånstans...

Att man berört varann på så många plan, att man funnit varann och sen se det gå förlorat, de gör ont, de gör väldigt ont...

Så när hon kramar om en annan, då vill jag inte vara kvar, när hon kramar om en annan, då vill jag släppa allt.

För när hon kramar om en annan så önskar jag att det va ja..

Tänka sig att den här låten skulle avsluta sommaren för mig, kanske tiden med dig oxå, att den skulle få betyda så mycket som den faktiskt gör, i vartenda ord, varenda mening...

"Står i din port står bara still
För en minut sen var du min
en tredjedel av den jag var går hem
för en är krossad, en är din
det här är slutet på vår film"

"från och med nu
från och med du"

"jag blir aldrig samma, från och med du"

"står inte ut, står inte ut
ett år försvinner utan ljus
även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur
från och med då"

"jag blir aldrig mer densamma , jag blir aldrig densamma som förut
somliga ljus brinner aldrig ut"

"och i din port har ingenting
förändrats utom just på din
för bredvid ditt namn står ett namn till..."

Jag behöver inte berätta hur vi träffades första gången, de vet ni redan.
Jag behöver inte berätta hur vacker hon va, de vet ni redan.
Jag behöver heller inte berätta hur hon fick mig att känna, även de vet ni redan..

Sagan kanske tog slut, sagan kanske inte ens hann börja men det vet inte ens jag om..

Det jag vet om är att hon tände en eld i mig.
Hon visade mig saker som jag trodde hade försvunnit, saker som jag trodde inte fanns, saker som visade sig betyda väldigt mycket när tiden blev knapp..

Hon blev snabbt en person som jag litade på, hon blev snabbt en person som förstod mig, en person som man kände trygghet hos. En person man kunde se en viss framtid med, en person vars ömhet och ödmjukhet visade sitt rätta jag många gånger.

Att säga att jag blev kär i henne skulle vara att säga för lite, att även säga att hon betydde mycket är även det allt för lite..

Så med gråten i halsen så inser jag att sagan kanske tog slut, om än allt för tidigt...