En vi alla önskar att vi var..

Hans leende va en del av historian som födde hjälten, hans hjärta slog för många medans allas slog för hans.
Många goda gärningar, många goda vänner, minnen, skratt och kanske dystra miner.

Tider som gått från barnsben ute i skogen till stora kliv ute i den vida världen, du lärde dig med tiden precis som vi såg dig växa, bli den som vi alla önskar att vi var.

Ett leende som kunde förändra, ett leende som kunde ge styrka, ett leende som gav oss alla en mening.
Varje dag visade du oss varför du fanns, varje dag visade du med blicken, lyckan som fanns, det trevliga med allting.

När jag står här och ser ut över ängar, dalar, berg och städer, mina vänner runt om mig, dina vänner.
Allas lyckliga minnen, allas spruckna hjärtan när du lämnade oss.

Alla minns vi hur du gett oss en otrolig tid, alla minns vi hur du var, alla minns hur vi önskade att vi var, precis som du...

Familj, vänner och bekanta kände din glöd, din passion, din vilja att vara den du blev, den vi alla älskade och den vi alla såg upp till.

När vi nu ser ut över sjön så stilla vet vi att du finns där, vakar, beskyddar och ger oss ditt stöd, ditt leende, ditt allt.

För du är verkligen den vi alla önskar att vi var..



Ensam en kall sommarkväll

Tids bort försvann du, ensam stod jag här, en värme vi alla har delat infann sig.
Ståendes här en kall sommarkväll, utomhus fanns vi tillsammans, utomhus står jag nu här ensam. Längtan blev ofta olidlig, längtan tog heller aldrig slut.

Längtan visste bara ditt namn, längtan såg bara dig..

När himlen stod still så såg jag ut över allt, hur sakta solen lämnade dalarna, träden och alla berg. Sjön va stilla, fåglarna borta och mörkret infann sig, kylan hade inget här att göra en varm sommarkväll.

Gruset under mina skor, den långa slingrande vägen framför mig, ängarna som aldrig verkar ta slut, skogen bortom kullarna och himlen bortom dem.

En lång väg hem, en kall ensam lång väg hem.
Nu längtar jag hem, nu längtar jag hem till dig, nu känner längtan bara till ditt namn, den ser bara dig..

En ensam lång väg hem...


Started loosing what he had

Från en dag till den andra..

En sensommardag som började nervöst, en dag mitt i sommaren, varmare än många klarat av, då han började känna hur allt försvann..

Han kände den där känslan som kunde beskrivas som när solen hamnar bakom moln och mörkret infinner sig, den varma solen mörknar, kylan och vinden närmar sig.

Ett orosmoment där han inser att hon försvinner från honom, en stund där han suckar och känner att ingen förstår honom förutom hon, hon som lämnar..

Att behöva åka ifrån, veta att det försvinner, lämna det underbara bakom sig, veta att det bästa är kvar, därborta..

Varför vänder han inte om?
Känner han att det är lönlöst?
Är det redan försent?

Ibland undrar han varför turen inte ger honom en chans, varför allt tas ifrån honom när han vetat sen första sekund att detta var bra..

Han är dömt att vila ensam, tankarna ska han inte dela med nån annan, ord skall försvinna ut i tomhet och kylan ska han uthärda själv..

Han kan sitta i solen, känna hur solen steker hans axlar, känna hur kinderna svider, hur armar och ben är ömma.. Men ändå så är han kall, hur varm han än blir utanpå så når det inte ända in..



RSS 2.0