.

Vi går alla sidleds, musiken i våra liv påverkar hur vi vill leva, du sätter på en beyonce låt och vill att kvinnorna tar över världen, vad har jag att sätta emot?

Tills vidare låter jag dig spela din video via youtube, jag låter dig sjunga vidare på din sång, jag låter dig spela vidare på din fiol....

Jag hör svaga toner i bakgrunden, den lugna stunden jag glömt bort för en sekund, herre vad jag saknat att bara gå hem själv en natt, inge regn, ingen blåst bara jag och mina låtar, ni vet vad jag menar.

Chris stämma matchar mitt språng längst trasiga asfaltsvägar i natten, jag har en bit hem men det bleknar oftast när jag vet att musiken bär mig hemåt. It does'nt feel like christmast at all men jag känner mig hemma ändå, det känns varmt och det beror inte på sommarnatten utan på texterna jag nynnar på medans  melodierna spelas via mobilen.

Jag må inte ha en Iphone, jag må inte heller ha nån Android men ingen behöver något sånt för att njuta av musiken. Tillsammans går vi hand i hand längst vägen, den blöta asfalten visar att det än inte är långt till hösten men ändå tillräckligt långt borta för att jag ska glömma bort att ta på mig något varmt.

Inatt gick vi vem, du miss V vet inte vem jag är trots att du frågade, jag förblir mystisk för dig, jag förblir en skugga som du kanske en dag glömmer bort. Vår alkoholsdimma varade ett tag men hade du varit redo för ännu en dans utan den? Ingen som vet, ingen som vet brukade någon sjunga, trots dina diamanter till ögon så var jag tveksam när du ropade frågan, när du undrade vad jag hette där jag stod, natten stod på glänt när jag vände mig om på bron, jag ropade ut ett namn men var det rätt?

Ingen som vet, ingen som vet, trots allt så kanske du inte kommer ihåg, trots allt kanske ditt leende inte var ämnat för mig utan för någon från Oslo, who knows, who knows.

Jag nynnar vidare medans those christmas lights keep shining on... Might not be christmas yet but i love this song...



P.s älskar å skriva på fyllan, puss....

Han stod alltid kvar, stod kvar och tittade ut över de blå mörkret.
Han fick alltid höra att han va den bra killen, den som ingen aldrig ville såra, han som gav råd om saker och ting, råd han aldrig fått erfara, råd som han endast kunde tänka va det rätta.

Att det han sa var det som alla borde göra för dig..

Han fick aldrig känna, fick aldrig förstå för det räckte inte till. Hans liv va en parodi på killen som ingen såg, eller som alla såg men ändå valde att strunta i, ingen förstod att han stod ensam, ja han hade ju så mycket folk runt sig. Ingen kunde se att han trots alla "hej", trots alla kramar och glada miner så var han ensam.

Vem stod med honom när festen var slut? Vem stod kvar när allt var tyst? Vem promenerade med honom hem när han packat sina väskor för att sen inte finna någon utanför?

Han brukade skämtsamt alltid säga att hans liv var en coldplaylåt, han brukade snegla ut över horisonten när ingen tittade åt hans håll. Han visste ändå att han var ensam, det var han alltid.

Han hade en dag funnit en vän, någon som ingen annan förr, hon berörde hans tankar första gången med en leopardsiluett, till att alltid finnas där med ett leende var än dagen tog dom, hon la sällan handen i hans men han var öppen och sa alltid hur fin hon var.

Han stod alltid i rätt kö för att se henne var dag, han gjorde sig till för att finnas till hands, lyssnade på hennes pladder medans hon pluggade bortom haven, han hjälpte henne så gott han kunde och visade alltid musikens under.

Trots att det aldrig skulle bli ni så gav han aldrig upp, han visste att det var omöjligt, han visste att det var löjligt att ens tänka tanken men ändå... Han ville inte ge upp tanken om dig, han ville inte släppa taget om något så otroligt, det kändes så orättvist när han kände att du avslutade hans meningar.

Dom talade ett språk utanför alla andra, dom använde texterna för att förstå, dom använde känslorna för att berätta, dom använde allt för att leva. Vi kunde nynna oss fram här i livet, bara vi två mitt i natten, en hopplös dröm om en tjej som ofta behövde min hjälp med en låt.

En hopplös romantiker som ofta fick ge råd om sånt han aldrig fick uppleva, en hopplös människa som drömde om ett coldplayfan, inte för att tanken av dom tillsammans gjorde honom något utan för att han visste sen dag ett att hon var en fantastisk människa, att det där leende kunde få sjuka att bli friska, att halta kunde springa och att vinter blev till sommar.

Han såg det första gången på ett mörkt torg halv 4 på natten en sommarnatt. Första gången han såg dig så visste han att du var något speciellt, du var det där, just det där...

Vad gör man när man försöker å försöker men det går inte
När man får precis som man vill men inte vad man behöver
När man är så trött men man kan inte sova? Stuck in reverse... (du kan det här nu..)

När tårarna rinner ner längst ditt ansikte
Eller när du förlorar något som du inte kan ersätta
När du älskar nån men det rinner ut i sanden.. Stuck in reverse..

Vad ska man säga? Mitt liv är som en coldplaylåt, synd att den inte verkade handla om dig också...

Påminn mig inte om ditt leende, påminn mig inte om hur lycklig jag var, påminn mig inte om hur jag öppnade boken som var vårt liv, sagan om skönheten och odjuret.

Det är något med dig som får mig att leva, varför minns jag inte vad det var.

Påminn mig inte hur du log, påminn mig inte hur du tog tag i min hand, påminn mig inte hur du sakta knäppte upp knapparna på  min sommarskjorta.

Om jag slängde en blick mot dig tittade du extra mycket då?
Om jag log en stund till ville du gå med mig en stund till?
Om jag sa hur mycket du betydde, hade du delat en stor mjukglass med mig då?

Påminn mig om hur jag såg dig första gången.
Påminn mig om hur du log mot mig.
Påminn mig om hur du höll om min hand.

I wished that we could work it out, was the line you gave me.

Jag önskar jag kunde följa med via mina vingar till L-town, guess i'l have to wait.

När du sveper håret över axeln så känner jag hur kinderna sträcker sig, jag har knappt sett skymten av dig men jag vet hur det kändes, jag minns hur du fick mig att må, i remember how you smiled.

Varför va du mitt Coldplayfan, varför va du min närmaste främling, varför va det din blick som jag aldrig kunde glömma. Ditt leende ligger hos mig, jag håller tag i det tills du kommer igen....

Tar ett steg tillbaka och tittar på alla bilderna, livets bilder är allihop uppsatta på väggen framför mig, varenda dokumenterad minut, sekund, ett ögonblick i mitt liv.

Jag ser en tår, jag ser två, tre, jag orkar inte räkna längre, jag ser sorg, ser det två, tre, jag orkar inte räkna längre. Hur dystert blir det innan man ger upp? Hur ensamt blir det innan man ropar hallå? Hur kommer det sig att det slutade så här?

Satt utanför innan, på trappen ensam för att försöka greppa vad jag håller på med, sittandes där förstod jag inte vem jag var, sittandes där kände jag mig tom, jag kände inte mig behövd längre, jag kände mig inte önskad.

Tiden växer upp men inte jag, hon försvann och jag blev kvar, allas lycka är inte min, jag börjar tro att mitt leende aldrig hade en innebörd, det fastnade inte hos någon, inte längre. Förr hade jag dig, ja du, förr hade jag dig och livet va.... Ja det va bra, somliga skulle kalla det perfekt, jag va en av dessa somliga.

Nu är jag ingen i en värld full av många, nu är jag ständigt i vägen, för att ändå aldrig synas, nu försöker jag skrika högst, utan att någon hör mig. Jag tappade mig själv, tiden växte ifrån mig. hon försvann och jag blev kvar.

Livet kallade jag orättvist förut, nu vet jag inte vad ordet betyder längre, jag har nog aldrig upplevt rättvisan...