Lättare att kyssa din panna och gå min väg...
Det är alltid en diskussion, ett samtalsämne, en tanke i mitt huvud.
Varje litet ögonblick i livet droppar ner från en dålig kran i köket, när jag ligger stilla i soffan kan jag höra det slå mot porslinskålen i diskhon. Den droppar ständigt, jag kan aldrig förmå mig själv att byta den heller, lättare att bara slå en blick mot den, låta tiden rinna iväg en stund till bara för att tystnaden är lätt att hantera ibland.
Som att följa dropparna som rinner längst mitt fönster i höstregnet, vad gör du när droppen når fönsterkarmen?
Jag kan försöka följa din blick ibland, försöka förstå vad som försigår därinne, ibland kanske bara blunda en snabbis för att jag hoppas att när jag väl öppnar ögonen så möter jag din blick. Varför var det lättare när jag inte visste vad du hette, när du bara var en figur för mig, en suddig skepnad som bara gick förbi, något ointressant, något grått och kallt.
Numera vet jag inte vad du är, du var aldrig min fastän jag knöt ihop handen i fickan varje gång du gick förbi mig med ett leende, varje gång jag hoppades, varje gång en ny statusuppdatering visade sig.
Vad betyder allt det här när Sverige blir avlägset, vad betyder det här när människorna därnere blivit prickar, knappt synliga och helt betydelselösa. Vänder känslorna dig ryggen som blicken när jag väljer att titta framåt i planet.
Timmar av att se dig sova gjorde mig gott, timmar av att höra dig prata gjorde mig glad, timmar av att veta att det fanns en morgondag och att du va möjlig gjorde mig lycklig. Men morgondagen blir ibland inte som man tänkt sig..
Speciellt när det känns lättare att kyssa din panna och gå min väg...
Varje litet ögonblick i livet droppar ner från en dålig kran i köket, när jag ligger stilla i soffan kan jag höra det slå mot porslinskålen i diskhon. Den droppar ständigt, jag kan aldrig förmå mig själv att byta den heller, lättare att bara slå en blick mot den, låta tiden rinna iväg en stund till bara för att tystnaden är lätt att hantera ibland.
Som att följa dropparna som rinner längst mitt fönster i höstregnet, vad gör du när droppen når fönsterkarmen?
Jag kan försöka följa din blick ibland, försöka förstå vad som försigår därinne, ibland kanske bara blunda en snabbis för att jag hoppas att när jag väl öppnar ögonen så möter jag din blick. Varför var det lättare när jag inte visste vad du hette, när du bara var en figur för mig, en suddig skepnad som bara gick förbi, något ointressant, något grått och kallt.
Numera vet jag inte vad du är, du var aldrig min fastän jag knöt ihop handen i fickan varje gång du gick förbi mig med ett leende, varje gång jag hoppades, varje gång en ny statusuppdatering visade sig.
Vad betyder allt det här när Sverige blir avlägset, vad betyder det här när människorna därnere blivit prickar, knappt synliga och helt betydelselösa. Vänder känslorna dig ryggen som blicken när jag väljer att titta framåt i planet.
Timmar av att se dig sova gjorde mig gott, timmar av att höra dig prata gjorde mig glad, timmar av att veta att det fanns en morgondag och att du va möjlig gjorde mig lycklig. Men morgondagen blir ibland inte som man tänkt sig..
Speciellt när det känns lättare att kyssa din panna och gå min väg...
Hon va kär
Försöker ta mig ur det suddiga i mitt liv samtidigt som jag ser mig om, runt om.
Så många leenden men inget som är ämnet för mig, varför bryr jag mig när jag ändå lämnar er snart? Varför låter jag mig påverkas när det snart är mindre än en månad till jag säger farväl? Nevermind...
Hon står där kaxig, nosen upp i vädret, hennes hår fladdrar lite lätt i den kalla vinden en tidig marsnatt. Stängning och kvällen ska ta slut, jag kan inte slita blicken från henne, hennes kaxiga attityd fängslar mig, hennes leende imellanåt är smittande, vem är hon?
På fyllan kan jag också rabbla, jag kan också prata en massa precis som hon men jag fick sällan en syl i vädret, det var nästan glädjande att se henne ta sån plats, hon roade mig där hon stod, i alla fall tills hon gick.
Nu många dagar senare känner jag till hennes namn, jag vet nästan vem hon är men ändå inte, jag vet hur hon ser ut men jag vet även att hon kan vara kär, dock inte i mig, sån tur har jag inte.
Hon är något som jag inte kan sätta fingret på, hon är något som jag inte riktigt förstår men samtidigt så gör jag det, jag gillar henne haha, jag tycker hon är kul, hon är på nåt sätt något som jag inte riktigt brukar vara van vid och det gör mig lite förtjust haha.
Men men, hon va ju kär, eller hon trodde hon va kär.
Jag önskar att hon inte va det, nu vill jag inte vara elak men jag önskar ändå att hon inte va det för då fanns det plats för mig, då fanns det tid till att försöka få henne att förstå, då fanns det en chans, kanske.
Du är knepig du, mitt huvud ropar efter att vända dig ryggen medan mitt hjärta skrattar åt ditt sätt att vara, mitt hjärta ler åt hur du är, mitt hjärta blir varmt av ditt leende. Varför ska det vara så svårt att bara blunda när hela mitt inre vill titta.
Iofs du va ju kär, eller du tror att du är det. Jag önskar, ja du vet redan vad jag önskar eller hur.
Du är väl den där som jag bara kommer tänka på dagarna ut, en stund på natten när allt blir tyst, en stund i drömmen när du var det finaste ändå och en stund om morgonen för att jag önskar att du låg bredvid.
Du är väl den där som jag kommer titta åt när jag vill bli glad, den där som rätt ofta kan få mig glad samtidigt som du kanske kan få mig irriterad, du är väl bara den som jag önskar inte var kär just nu, i alla fall inte kär i någon annan än mig...
Så många leenden men inget som är ämnet för mig, varför bryr jag mig när jag ändå lämnar er snart? Varför låter jag mig påverkas när det snart är mindre än en månad till jag säger farväl? Nevermind...
Hon står där kaxig, nosen upp i vädret, hennes hår fladdrar lite lätt i den kalla vinden en tidig marsnatt. Stängning och kvällen ska ta slut, jag kan inte slita blicken från henne, hennes kaxiga attityd fängslar mig, hennes leende imellanåt är smittande, vem är hon?
På fyllan kan jag också rabbla, jag kan också prata en massa precis som hon men jag fick sällan en syl i vädret, det var nästan glädjande att se henne ta sån plats, hon roade mig där hon stod, i alla fall tills hon gick.
Nu många dagar senare känner jag till hennes namn, jag vet nästan vem hon är men ändå inte, jag vet hur hon ser ut men jag vet även att hon kan vara kär, dock inte i mig, sån tur har jag inte.
Hon är något som jag inte kan sätta fingret på, hon är något som jag inte riktigt förstår men samtidigt så gör jag det, jag gillar henne haha, jag tycker hon är kul, hon är på nåt sätt något som jag inte riktigt brukar vara van vid och det gör mig lite förtjust haha.
Men men, hon va ju kär, eller hon trodde hon va kär.
Jag önskar att hon inte va det, nu vill jag inte vara elak men jag önskar ändå att hon inte va det för då fanns det plats för mig, då fanns det tid till att försöka få henne att förstå, då fanns det en chans, kanske.
Du är knepig du, mitt huvud ropar efter att vända dig ryggen medan mitt hjärta skrattar åt ditt sätt att vara, mitt hjärta ler åt hur du är, mitt hjärta blir varmt av ditt leende. Varför ska det vara så svårt att bara blunda när hela mitt inre vill titta.
Iofs du va ju kär, eller du tror att du är det. Jag önskar, ja du vet redan vad jag önskar eller hur.
Du är väl den där som jag bara kommer tänka på dagarna ut, en stund på natten när allt blir tyst, en stund i drömmen när du var det finaste ändå och en stund om morgonen för att jag önskar att du låg bredvid.
Du är väl den där som jag kommer titta åt när jag vill bli glad, den där som rätt ofta kan få mig glad samtidigt som du kanske kan få mig irriterad, du är väl bara den som jag önskar inte var kär just nu, i alla fall inte kär i någon annan än mig...
Axtone Presents Competition Mix by Danii
In och lyssna!
Har chansen att få åka till Miami och värma upp för självaste Axwell och co!
