.

Vårsolen värmer upp frostiga bilrutor ute på vår parkering. Dagen börjar på nytt med värme men kvällen och natten är än kall, iskall som inom mig.

Stod och skrapade rutorna på bilen imorse, kände hur trögt det gick då det låg tjock is över framrutan. All kraft försvann och jag kände mig så tom, skrapen blev totalt sämst och jag stod där och tittade runt omkring mig, vart trött på allt och ville bara ha hit sommaren, vart är du!

Tittar ut genom rutan nu på ett nattligt Åkersberga, känns livlöst, fantasilöst, helt öde. Ingenting tilltalar mig här och jag vill bort, bort långt bort. Snart far jag härifrån, bort från all kyla, bort från allt kaos runt om, bort från massa jobbiga tankar om saker som aldrig kommer inträffa.

Jag lever i en drömvärld, i en värld där jag tror att livet ska gå åt mitt håll någon gång, varje dag vaknar jag upp och blir besviken, varje kväll går jag hem med hukat huvud för att dagen var lika tom som den förra. Varje natt står jag vid det här fönstret och känner hjärtat slå mot det kalla glaset.

Var detta meningen? Skulle jag bara stå här och se allt glida mig ur händerna, skulle jag släppa allt för att det aldrig var meningen att det skulle vara mitt att hålla i? Varför tittar du aldrig åt mitt håll? Som jag sa förut, det är väl inte lätt att hoppas på någon som aldrig ser åt ditt håll.

Jag går vidare, jag ser mig aldrig om, jag hoppas på nytt och ser mig själv ståendes där igen sen, samma gata, samma kullersten, under samma måne, samma kalla jävla natt. Tårarna tar snart slut och jag vet inte längre vem som är värd detta, aldrig finner jag dig, aldrig finner jag hon, aldrig finner jag oss.

Jag står här vid fönstret och önskar mig bort, bort till köksön där livet sprakade, hundarna sprang mellan benen och dialekten smekte ens hörselgångar, jag älskade allt, varenda liten bit, jag var verkligen hemma...


En sidenote, syrran hävdade att hon kunde prata skånska när jag kom hem från jobbet idag, jag hörde henne försöka och hon lyckades ibland, jag gick sönder lite grann hela tiden men det var vackert, tack för det Moa, tack lillasyster.

Tack!

Jag gick vilse en stund för att glömma bort att jag fortfarande hade den här bloggen, nu är jag tillbaka och kommer på mig själv när jag stannar upp att du är saknad.

Fan va svårt det är att gå vidare ändå, man tror att man kommit ifrån allt, man mår bra och skrattar en massa, lyckan känns oändlig tills jag trampar ner i källaren, ser mig om, ingen runt omkring, im still alone.

Då känner jag klappen på axeln, då känner jag hur halva livet är borta igen, hjärtats otakt hinner ikapp mig igen och jag känner hur tungt det är att andas igen.

Ta mig till ditt gömställe, ta mig dit och håll mig där, stanna med mig en liten stund, bara en liten stund. Låt mig få minnas vad vi hade för en liten liten stund, låt mig få njuta bara en stund.

Jag ber att för just denna gång, så ska det bli precis som jag vill, stanna hos mig, ta mig till ditt gömställe igen, stanna här, stanna här för sen när jag faller så är ovetskapen värt allt för jag vet att du är där, där vid ditt gömställe och jag finner dig där.

Jag sitter här och blundar, föreställer mig hur din hand ligger i min, hur din kärlek rinner i mina ådror och jag känner att allt mitt slit, hela mitt liv är värt det, allt är värt det för du delar det med mig.

Vart är du ängeln, vart är du när jag letar bland träden, när jag letar bland städer, och berg. Jag finner dig inte fastän jag vet att du är där någonstans.

Snart är man 25 år gammal, jag trodde att du varit min vid det här laget, jag drömde om att få vara din vid det här laget, att kanske titta i almanackan och se datumet då du säger ja, veta att morgondagen är med dig, veta att min stöttepelare är du.

När halva livet är borta är det svårt att stå med båda fötterna på jorden, det är nästan omöjligt, nästan omöjligt...

---

Jag kan se dig, du är så jävla nära men jag lovade. Jag ser tillbaka på allting, hur allting utspelade sig, vilka val hon gjorde, vilka val jag gjorde, känslorna fanns inte där till hundra sa hon ofta, ändå så va man så magisk, ändå så var man så underbar, man va fantastisk, man var unik.

Jag såg henne gråta, jag såg henne slitas itu, jag stod bredvid för vadå? Jag stod där för att jag älskade henne, jag hade nog gjort det från dag ett utan att veta om det. Tiden gick och jag läste hennes tankar, de var grå, mörka och drömmar var krossade, hon levde itu, hon levde vid sidan om.

Det var så orättvist när jag såg ner på mina händer, dessa händer som kunnat rädda henne från allt om hon bara sett åt mitt håll, trots allt trots sorgen trots det svidande hjärtat var jag osynlig.

Jag var magisk, underbar, fantastisk och unik men vad gör det när hjärtat sitter på fel plats. Du var min enda, du var min andra, du var jag, allting och lite till, du var nord, syd, öst och väst, du var mitt hem.

Jag skrattar med gråten i halsen, jag ler med tårarna rinnandes längst mina kinder för jag vet innerst inne att hon aldrig hittar någon som mig, ingen kan vara den jag var, trots det finns sorgen där för jag även vet att ingen nånsin kommer matcha henne...

Jag vaknar upp en kall dag i mars, solen har inte riktigt fått styrkan än, den vilar strax över hustaket.

Jag ligger kvar en stund, tankarna studsar mot taket som jag tittar upp mot, jag lägger min ena hand längst golvet, sakta rinner kärleken ut över golvet.

Jag ler för sommaren är snart här, då försvinner ännu mer av dig, du förtjänar inte mina tankar längre, det gjorde du nog aldrig, efter alla dessa år så inser jag att jag var för bra för dig, du kan inte hantera en ängel helt enkelt.

Vem vet, jag kanske ger dig chansen att försöka igen men inte just nu, absolut inte just nu. För denna stund så är jag ingens och så trivs jag, för ingen har fångat mina ögon, ingen har den turen för tillfället och ingen kan nog leva upp till det jag nu kräver.

Vackra du vem är du runt hörnet, jag står här kvar och väntar tills du visar dig, men skynda dig för snart kanske jag vänder om och går min väg.

Hon hade slitit mig itu så all lycka rann ur, jag såg hur alla fjärilar begav sig medans jag ensam stod kvar, vem gav dig rätten?

Nu kommer solen igen, nu kommer sommaren igen och jag kan glömma allt, jag kan glömma dig och jag kan glömma vad jag låtsades att vi var, jag kan glömma allt.

Snart åker jag härifrån en stund, snart lämnar jag detta, att få komma bort, bara långt långt bort, det blir bra.

Till pianotoner, till allt vi delade, till Lifehouse, till en konsert jag skulle bjuda dig på för att få din hand, vem försökte jag lura, han lever i en drömvärld den där. Till ett stilla Eskilstuna där regnet öste ner på en tom parkering, till en kall lägenhet där en tjej låg i min famn och sov, till en soffa långt fram i tiden där vi sa att detta kändes som igår.

Till nätter ihop där jag inget annat sa att det var du, bara du, vilken drömvärld han lever i den där. Till dagar då skoltiden blev lidande för han satt uppe om nätterna för att få vara med henne en stund, till en förtrollad dialekt som kunde sätta hans hjärta i stillestånd, till en blick som lyste upp mörka skogar eller fick isen på vintern att smälta.

Till Du som tog mitt hjärta och la det åt sidan, till den som fick en historia att kännas så verklig, till en historia som nu tog slut.

Slit mig itu du sköna!

Hopplös romantiker i sina bästa dagar, en sann vän, någon som alltid finns där, kanske ger för mycket av sig själv utan att begära något tillbaka. Oskuldsfull, kanske lite naiv och ibland för snäll, mamma hade sagt att det var jag i ett nötskal...

Vad gör man när alla tankar går åt ett håll, när fridfullheten spelar en spratt, kärleken och lusten tar över och man börjar drömma om saker och ting, dra fingrarna i det där håret, känna läpparna mot ens kind, spegla sig i hennes underbart kristallklara ögon.

Diamanter i mörkret, känna hur hon lutar sig mot en och man blir alldeles varm inombords. Varenda blick hon ger värmer en och den strålar rakt igenom dig, hon läser en som en öppen bok vare sig du vill eller ej.

Hennes ord trollbinder en, hennes andningstag får ditt hjärta att stanna och hennes doft kan du aldrig vara utan. Dagarna är så fruktansvärt långa utan henne men går så otroligt fort med henne, solen är alltid närvarande, om inte på himlen så inom dig då du bara känner värme när du är i närheten av henne.

Du kan blunda och känna hennes händer glida längst din kropp, dom värmer dig en kylig natt precis som dom kyler dig en varm sommardag.

Varje dag försöker du förstå varför hon valde dig av allihop, varje dag skrattar du av lycka där du sitter på verandan för att lyckan är mer än vad du klarar av.

Varje kväll är det du som dansar i månskenet för du vet att du älskar henne så...

En lyckad helg, släkting fyllde 18 och vi gjorde helgen till en total partyhelg, allt va livat, allt var galet MEN..

Jag kan inte lyckas att bli kvitt det här, jag kan inte lyckas med att bli påmind, jag lyckas inte med att blunda för hur man känner.

Än ser jag dig överallt, ja sa för en vecka sen till mig själv att det var exakt en månad sen vi sa farväl, ja kände hur tårarna vilade innanför ögonen, jag kände vågen av känslor slå mot bröstet och jag kände hur tungt det blev att andas.

Varför är det så orättvist, vad gjorde jag i tidigare liv för att inte förtjäna dig, eller vad gjorde jag för att förtjäna det här?

Var jag än går, var jag än tittar så ser jag dig, jag ser dig överallt, jag känner dig hela tiden, jag blir påmind vid varje moment, varje minut, varje sekund. Jag vänder bort när någon tittar för jag vill inte se någon annan än dig.

Vem kunde se på mig som du gjorde?
Vem kunde ta i mig som du gjorde?
Vem kunde säga som du gjorde?

Jag ser ner i mina tomma händer, jag förstår inte känslan längre, jag förstår inte synen jag ser, jag förstår ingenting längre. Förr visste jag nästan hur mitt liv skulle utspela sig, jag visste vem jag skulle bli, jag visste att allt skulle bli bra.

Jag visste eller jag hoppades på det för du va i mitt liv, du skänkte lugn till ett så stormigt liv, du hjälpte mig bära bördan i mitt liv och du delade med dig av dig själv.

När du var med så stod jag rakryggad, när du var med så tog jag steget utan att tveka, när du var med så kände jag till vad meningen med mitt liv var, jag var din ängel som du var min, jag levde för dig.

För var jag än går, var jag än tittar så ser jag dig, jag ser dig överallt, jag känner dig hela tiden, jag blir påmind av varje minne, jag blir påmind av varje doft, varje ljud och varje syn.

Hur går man från blind till seende till blind igen?

Jag önskar jag kunde förklara i ord vem du var, jag önskar jag kunde gå längst vägar, berätta i städer för folk vem du var, förtrolla dom med din kärlek, visa hur en ängel ser ut, jag önskar jag kunde visa för hela världen hur äkta kärlek ser ut, hur vi alla borde tänka, glömma det onda och se det goda.

Jag önskar bara jag fick chansen att berätta en sista gång hur mycket jag älskade dig..

What am i suposed to do now without you..

Ensam kvar, alltid kvar, alltid kvar på samma ställe.
Letandes efter något viktigt, alltid något viktigt, någon viktig, hon som var viktig.

Jag går vidare men håller handen bakom ryggen, hela tiden beredd, hela tiden med tanken om att jag hoppas, jag hoppas på att du tar tag i min hand och vänder mig om, håller om mig så jag slipper vara ensam kvar.

Ensam kvar, alltid kvar, livet har,  blivit kall av sorgen som håller sig kvar i mitt hjärta och aldrig släpper taget, ingen lugn stund, inget solsken eller härlig himmel.

Än idag, som vilken dag, ingen dag så står jag här, i regnet med händerna öppna, oförståendes över hur världen format min miljö, oförståendes över vilkoren vi har.

Snart far jag iväg, för att få glömma en stund, att få komma ifrån, springa ifrån alla tankar, alla känslor och glömma livet jag har kvar här hemma, glömma ensamheten som infinner sig varje kväll.

Hur jobbigt måste det vara när man visste exakt vad man förlorade och inte kunde göra något åt det, när man såg det slitas ifrån en, spelade ingen roll hur mycket du skrek, hur mycket du slet, hur mycket du vred dig i smärtor då inget hördes, syntes eller bryddes om.

Ensam kvar, alltid kvar, alltid kvar på samma ställe.
Letandes efter något viktigt, alltid något viktigt, någon viktig, hon som var viktig...

Jag ser mig om hela tiden, ser alltid över axeln, inte för att jag är rädd för något, inte för att jag är orolig. Jag letar efter dig än, jag ser mig om för att jag hoppas att du dyker upp runt mig, från ingenstans och räddar mig från den annars så grå vardagen.

Jag har väntat i år efter dig, aldrig gett upp tanken och aldrig velat se den potensiella sanningen som hela tiden lurat framför mig, jag har blundat konstant, famlat i mörkret och försökt ta mig ut.

Jag ser tankarna om dig utspela sig mot den vita väggen i rummet, som en film spelas vår tid upp, minnena rinner längst väggarna, tankarna studsar mot väggarna utan att försvinna, nu för tiden vet jag inte om jag blir glad eller ledsen över dom.

Jag saknar det samtidigt som jag inte förtår varför jag bryr mig, är du värd mig? Jag vet inte längre...

Förr hade jag stått ute och väntat tills jag dött av kylan, nu står jag i 30 min eller tills jag helt enkelt inte orkar längre för är du värd det? Är jag värd detta?

Du borde kyssa marken som jag går på efter allt, du borde sakna mig lika mycket om inte mer än vad jag saknar dig, varför skulle jag vänta, vill du ens det.

Det kanske är något som jag inbillat mig, som att livet fortfarande går efter kameran som spelar in allt, som att mitt liv vore filmen som ingen ville se, en kornig lågbudget historia om en kille med känslor som ingen såg, som alla tog förgivet och trampade på.

Han som alltid ställde upp utan att fråga om något, den som alltid lyssnade och alltid fanns där oavsett tid och rum.

Why should i wait when you don't care...

Jag önskar att dagsljuset kunde lysa på mig igen, att stillheten kunde lätta mitt hjärta, jag vill känna friden igen, jag vill ha dig här.

De lyckliga dagarna är över, sorgen lägger sig mellan kullar och berg, oron ligger tät, jag känner kylan, jag ser den ligga mot fönstret som jag står vid.

Självkritisk, sömnlös och ledsen står jag här, jag vet inte vem jag är längre, utan en väg att vandra, blind i detta mörker som kallas mitt liv, ensam i en källare, ensam i en värld tom på liv, ensam utan dig. Vad gör man när minnen är allt man har kvar i detta nu?

Jag minns det som att det var igår, jag känner sorgen rinna längst mina kinder, jag känner det rinna i mina ådror, jag känner det pumpas i mitt hjärta, jag är tom, jag är kall, ett skal utan frö.

Överallt i världen finns det folk som ler, drömmar går i uppfyllelse, kärleken rinner över i bägaren, min bägare står tom, den är ödslig, samlar damm borta i det enkla skåpet. Bortom tankars fasad står det i ett ödsligt hus ute i ingenmans land.

Minns jag vad jag heter, nej, minns jag vem han va, den trevliga killen som dog i din famn när du tog beslutet att gå, här i det djupa vattnet ligger jag nu, ensam på de sju haven, en ödslig plats dit vinden inte når, en plats där solen sällan träffar, en plats där bara jag får plats för den va ämnad för mig.

Jag önskar lite grann, jag önskar att jag fick en liten bit tillbaka, bara ett frö till detta skal, bara en pusselbit, bara en liten smula.

Just a little bit...

Förr kände jag den intill min, din kind så mjuk, alldeles nära, så varm.

Förr kände jag parfymen ligga i luften, förr kände jag den på mina kuddar, jag minns hur jag brukade andas in din doft, jag kände i samma sekund hur hjärtat slog hårt i bröstkorgen, hela kroppen flöt ovan marken, doften fyllde hela mig med liv.

Förr såg jag ditt leende utan att ens stå framför dig, jag somnade till det, jag vaknade till det, jag levde med det. Varje natt låg du intill, varje morgon vaknade jag upp bredvid, i mina drömmar levde vi vårt liv tillsammans, jag fick aldrig ha dig i verkligheten då du var så långt ifrån, så, så, så långt ifrån.

Förr kände jag din hand glida längst min arm, jag kände hur du ställde dig intill mig och såg på mig med en blick som kunde få ett isblock att smälta, din blick va så varm, den va så djup, den va så kärleksfull.

Förr brukade du ta i mig som ingen annan, du berörde mig utan att beröra, dina ord smekte mig som vinden längst kusten, jag kunde känna dig överallt.

Förr så brukade du finnas vid mig, förr så brukade du kalla mig underbar, förr brukade du lämna ett svar, ja du förr brukade du hålla mig kär.

Förr är inte nu, förr var heller inte igår, förr va snarare så, så, så länge sen men trots dagar, trots månader, trots år så minns jag fortfarande din kyss, jag minns fortfarande dina ord och jag minns fortfarande din blick.

Förr va du min, förr hade du mig, förr va inte igår, förr va länge sen men förr va för mig igår, idag och imorgon.

Ända sen förr...

Håll om mig nu, jag önskar att du kunde komma närmare, förr i tiden visste jag när jag såg dig att du skulle komma nära mig, så snälla kom nära mig igen, kom inpå, kom så nära det bara går för jag vill inte vara en sekund utan dig.

Snälla kom närmare...

Jag har fått nog, denna cirkus och jag försöker tänka ut vad jag ska säga, vi öppnar upp ouppklarade saker, trasiga ting och förlorade stunder, och när jag ser dig så vet jag att du är intill och när jag står där så vet jag att du är med mig, så nära, så nära.

Så håll om mig nu, snälla du håll om mig, kom närmare nu...

Fortsätter att gå sönder, utan dig här, en till dag, ett till år, jag letar efter sanningen, utan dig och det är så sorgligt för jag vill ha en andra chans, jag önskar jag fick en andra chans...

Jag lovar att aldrig göra bort mig, jag lovar att aldrig lämna din sida om du bara höll om mig igen, om du bara kom nära mig igen, snälla kom närmare igen..

egen tolkning..

I mina lurar spelas musik, jag har skruvat upp volymen till max för att slippa alla ljud utifrån. Jag vill inte längre höra på elände och sorg, jag känner så mycket själv så inget av ditt är längre mitt.

Jag kan inte sluta titta, jag kan inte sluta bry mig, jag kan hata att du gav upp, jag kan gråta över spilld mjölk, jag kan sörja minnen som färgade mestadelen av min ungdom och jag kan försöka glömma.

Sanningen är den att hur långt ifrån jag går så står du alltid bakom ryggen på mig, alldeles intill, så nära att jag hör dig andas, jag vill vända mig om och krama om dig, intala dig att allt blir bra, försöka leva upp till det vi var, försöka vara den du ville att jag skulle vara.

Jag ville aldrig ge upp, jag ville aldrig förlora. När jag såg vad som fanns där så älskade jag varenda lite bit av allt, du va som himlen och molnen för mig, du va som jorden jag vandrade på, du va som luften jag andades in, du va min uppväxt, min syn, min existens.

Idag ser jag när du loggar in, jag ser när du skriver men jag lovade dig, jag ser när du gråter, jag känner när det gör ont hos dig för då gör det ont hos mig. Jag ser små ting runt omkring som speglar alla tankar som fanns, från allt till ingenting.

I mina lurar sitter jag ikväll, housemusiken skärmar av allting runt omkring, jag försöker ta mina steg ifrån, jag försöker gå ifrån men inser att när jag väl tittar framåt så har mina små steg följt dig...

I wonder....

Hur många gånger ska man behöva titta åt ditt håll?
Hur många gånger ska man säga dessa ord?

Vad skulle få dig att se mig, vad måste man göra för att se att leendet är ämnat för mig?

Jag kanske ger upp, jag kanske inte orkar anstränga mig längre, hur bör man känna för ansträngning när man blivit utraderad som ingenting efter flera års känslor. Vad ska man tänka när ens liv blivit format efter personen och den sen inte vill ha med en att göra?

Ska man ställa sig och göra om allting igen, är det värt det?
Varför får man ingen utdelning av slitet, av att visa att man är någon med känslor. Jag vill bara få visa uppskattning och kärlek, kan det vara så omöjligt?

Man tittar in i väggen när ingenting fungerar, när inget svar ges så är det lika tyst som i mitt hjärta, en dags ensamhet var lika lång som en evighets kärlek till dig då jag i slutändan blev ensam.

Nu står man där på ruta ett, förklaringen finns inte men jag får gå vidare men vet inte hur mycket en ansträngning är värd när jag gjorde allt och det inte räckte till...

Hur kan man inte känna hjärtat stanna den där lilla sekunden då ögat utsätts för bilderna på dig?

Hur kan man inte känna hur själen lämnar kroppen för en sekund när du dyker upp, utan att du känner kylan men snarare att du känner hur mycket du lever.

Hur kan något så vackert beskrivas i en kvinna, säg mig hur kan du vara så magisk?

God natt....

Ute på vattnet så står jag på brädan, värmen i luften och musiken spelas ur båten, vi har varit ute hela dagen och man känner av brännheta axlar som stekts av solens strålar.

I ögonvrån så ser jag dig sittandes på vår brygga, du drar fötterna genom den lugna ytan på vattnet. Vinden har avtagit och solen är på väg ner, himlen färgas i rosa och orange, allt blandas med blått.

Vi styr in och jag glider ner under ytan, farten avtog och äntligen blev jag blöt, du sitter än med fötterna baddandes i vattnet. Du ler där du sitter och fnissar samtidigt som du frågar om det gått bra, jag svarar kaxigt och säger att ingen kunde gjort det bättre.

Jag glömmer bort för en stund att jag ligger i det ljumna vattnet och istället i din famn, där min kind smeks av dina lena fingrar, där jag längtar efter dina läppars beröring, där jag längtar efter att endast vara med dig.

Vi spenderar kvällen på den där bryggan, jag håller hårt i din hand imellanåt för att inte låta vinden blåsa dig bort, jag vill inte förlora min ängel, dagsljuset lämnar oss snart men jag vet i mitt hjärta att du aldrig gör det.

Kvällen går mot sitt slut och det är än väldigt varmt ute, ängen därute lockar så, den ser så fruktansvärt mysig ut. Du springer ut med filtar i dina händer, skrattandes och jag följer efter, mitt ute i ingenstans får jag tag i dig och vi hamnar i det höga gräset, filtarna väl passande gör så att vi slutar där.

Nattens stjärnor håller oss vakna en liten stund, ända tills dina ögon sluts på min axel, jag somnar intill och vi inväntar nog morgondagen än.

Varje dag som går, ett steg bort, det är inte ditt fel att jag lever, inuti är jag en röra efter någon tidigare. Och jag önskar att jag kunde släppa allt, släppa vardagen för en stund och gå vidare men samtidigt så vill jag inte förlora det som var.

Jag behöver få dig att förstå vad du va, jag behöver få dig att förstå att du va nyckeln till min frihet.

Varje dag som går så inser jag hur långt ifrån du glider samtidigt som jag kommer närmare insikten om att jag behöver dig, varje dag vaknar jag upp med vetskapen att vardagen ska gå om igen, där tankarna ska spegla gårdagen och veckan innan det.

Jag kommer inte ifrån, men det är inte ditt fel att jag lever, inuti kommer jag förmodligen alltid vara en röra dock efter någon annan men det kanske var du iallafall.

Jag behöver dig, jag behöver tid, jag behöver få dig att förstå vad du va...