.

Jag lyckas spegla mig i dina glasklara ögon, du e som alltid ovetandes om mig, jag drar till luggen och lägger sen handen på din axel. Därifrån viskar jag i ditt öra om saker som påverkat mig, hur du påverkat mig.

Min blick blir fuktig och tåren rinner längst min kind när jag stänger ögonlocken och går vidare, denna gång ser jag mig inte om igen.

Solens strålar är ett steg framför mig hela tiden men som tur är så ligger regnet ett steg bakom mig, jag är nånstans mitt e mellan, en plats där ingen får kontakt, en plats där min mottagning ständigt aldrig finns, jag hör inga röster och knappt några andra ljud heller men jag får tid att tänka, jag får tid att fundera på vad jag tittar på.

I allt ofokuserat fokus hör jag musikens toner i mina hörlurar, jag känner vibrationerna genom golvet och rökens dofter som sprider sig över rummet. Jag håller hårt om min musik för den räddar mig alltid, jag håller hårt om min livlina, likt en EKG-lina som vandrar över displayen så hoppas jag att den aldrig stannar, att den aldrig dör ut.

Vad jag vill se i dig är viljan att se mig, att blunda och känna kärleken genom ditt finger när det glider längst min kind, att känslan när dina läppar berör mina är äkta, att du vill längta efter att höra mina ord igen.

Just make M.E love Y.O.U

Det är alltid en diskussion, ett samtalsämne, en tanke i mitt huvud.

Varje litet ögonblick i livet droppar ner från en dålig kran i köket, när jag ligger stilla i soffan kan jag höra det slå mot porslinskålen i diskhon. Den droppar ständigt, jag kan aldrig förmå mig själv att byta den heller, lättare att bara slå en blick mot den, låta tiden rinna iväg en stund till bara för att tystnaden är lätt att hantera ibland.

Som att följa dropparna som rinner längst mitt fönster i höstregnet, vad gör du när droppen når fönsterkarmen?

Jag kan försöka följa din blick ibland, försöka förstå vad som försigår därinne, ibland kanske bara blunda en snabbis för att jag hoppas att när jag väl öppnar ögonen så möter jag din blick. Varför var det lättare när jag inte visste vad du hette, när du bara var en figur för mig, en suddig skepnad som bara gick förbi, något ointressant, något grått och kallt.

Numera vet jag inte vad du är, du var aldrig min fastän jag knöt ihop handen i fickan varje gång du gick förbi mig med ett leende, varje gång jag hoppades, varje gång en ny statusuppdatering visade sig.

Vad betyder allt det här när Sverige blir avlägset, vad betyder det här när människorna därnere blivit prickar, knappt synliga och helt betydelselösa. Vänder känslorna dig ryggen som blicken när jag väljer att titta framåt i planet.

Timmar av att se dig sova gjorde mig gott, timmar av att höra dig prata gjorde mig glad, timmar av att veta att det fanns en morgondag och att du va möjlig gjorde mig lycklig. Men morgondagen blir ibland inte som man tänkt sig..

Speciellt när det känns lättare att kyssa din panna och gå min väg...

Försöker ta mig ur det suddiga i mitt liv samtidigt som jag ser mig om, runt om.
Så många leenden men inget som är ämnet för mig, varför bryr jag mig när jag ändå lämnar er snart? Varför låter jag mig påverkas när det snart är mindre än en månad till jag säger farväl? Nevermind...

Hon står där kaxig, nosen upp i vädret, hennes hår fladdrar lite lätt i den kalla vinden en tidig marsnatt. Stängning och kvällen ska ta slut, jag kan inte slita blicken från henne, hennes kaxiga attityd fängslar mig, hennes leende imellanåt är smittande, vem är hon?

På fyllan kan jag också rabbla, jag kan också prata en massa precis som hon men jag fick sällan en syl i vädret, det var nästan glädjande att se henne ta sån plats, hon roade mig där hon stod, i alla fall tills hon gick.

Nu många dagar senare känner jag till hennes namn, jag vet nästan vem hon är men ändå inte, jag vet hur hon ser ut men jag vet även att hon kan vara kär, dock inte i mig, sån tur har jag inte.

Hon är något som jag inte kan sätta fingret på, hon är något som jag inte riktigt förstår men samtidigt så gör jag det, jag gillar henne haha, jag tycker hon är kul, hon är på nåt sätt något som jag inte riktigt brukar vara van vid och det gör mig lite förtjust haha.

Men men, hon va ju kär, eller hon trodde hon va kär.

Jag önskar att hon inte va det, nu vill jag inte vara elak men jag önskar ändå att hon inte va det för då fanns det plats för mig, då fanns det tid till att försöka få henne att förstå, då fanns det en chans, kanske.

Du är knepig du, mitt huvud ropar efter att vända dig ryggen medan mitt hjärta skrattar åt ditt sätt att vara, mitt hjärta ler åt hur du är, mitt hjärta blir varmt av ditt leende. Varför ska det vara så svårt att bara blunda när hela mitt inre vill titta.

Iofs du va ju kär, eller du tror att du är det. Jag önskar, ja du vet redan vad jag önskar eller hur.

Du är väl den där som jag bara kommer tänka på dagarna ut, en stund på natten när allt blir tyst, en stund i drömmen när du var det finaste ändå och en stund om morgonen för att jag önskar att du låg bredvid.

Du är väl den där som jag kommer titta åt när jag vill bli glad, den där som rätt ofta kan få mig glad samtidigt som du kanske kan få mig irriterad, du är väl bara den som jag önskar inte var kär just nu, i alla fall inte kär i någon annan än mig...

In och lyssna!

Har chansen att få åka till Miami och värma upp för självaste Axwell och co!

Jag visste aldrig hur man bar sig åt, jag var en tänkare, lite rund och förde aldrig mycket liv. Jag letade mig bort trots alla dessa vänner runtom, jag lyckades vara en del av allt trots att jag inte fyllde någon funktion från början. Dagarna gick och jag lärde mig mer, jag blev längre, smalare kanske mer attraktiv.

Jag mötte dig och dig och dig, du där och hon där, men nästan alltid samma visa, inte i början nej nej för då var det bra, jag var en annan kille då...

På senare tid så såg jag på dig på ett annat sätt, jag letade mig förbi ditt yttre, jag försökte komma dig nära mer än en kyss, jag ville veta vad du viskade. När jag drog mina fingrar genom ditt hår samtidigt som jag såg dig i ögonen var det inte för att göra något romantiskt, jag försökte bara förstå hur du kunde existera, hur något så vackert kunde vara, hur något så otroligt kunde finnas.

Kanske var det bara en illusion eftersom du alltid lyckades försvinna efter ett andetag, ett ögonblick, en sekund. Jag lyckades ge dig ett namn, jag lyckades stå intill och jag lyckades alltid minnas. Det blev aldrig lättare med tiden då hon sällan stod kvar, jag fick leta, jag fick vandra, jag fick försöka förstå, vad jag gjorde fel, vad jag inte sa, vad jag aldrig lyckades med.

Nu så här på slutet så tittar jag tillbaka, alla lyckliga, alla tillsammans, alla med men utan mig. Röda varma hjärtan överallt men ett tomt och kallt inom mig, vart tog glädjen vägen när du försvann, vart tog livet vägen när du gick, vart tog du vägen.

Jag har aldrig slutat titta bakåt efter dig, vid varje dörr håller jag upp den, vid varje siluett, vid varje signal hoppas jag att det är du. Jag kan aldrig sluta minnas, jag kan aldrig sluta vänta, jag kan aldrig sluta hoppas, hoppas på att du en dag vet vem jag är, vet vem jag var och även vet vilka vi var.

Varför är varje historia inom mig du, varför är varje fint minne jag har i mitt liv av dig, varför viskar jag ditt namn i sömnen. Varför känner jag hjärtat slå än hårdare när jag hör ditt namn, varför smakar tårarna sött när de rinner för dig, varför väntar jag alltid på någon som aldrig funnits.

Du var alltid den vackra, den förstående, den smarte, hon som lyssnade, hon som höll om, hon som älskade. Hon som alltid var där, hon som alltid tittade upp, hon som alltid tog min hand. Hon som tänkte, hon som var, hon som fanns, hon som alltid är.... Mitt hjärta.


Jag hoppas verkligen jag finner dig igen.

Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden, långt långt bakåt, kanske till den tiden då jag inte brydde mig. Till den tiden då deras sätt att strunta i en inte spelade nån större roll.

Det var så mycket lättare när jag bara kunde vända ryggen till och gå, vad har rädslan gjort med mig? Varför står jag inte upp för den jag är längre, varför låter jag mig trampas på, varför ber jag dom inte att bara dra åt helvete...

Du kan sitta där och le, skratta med dina vänner medans du inte ser sorgen i mitt hjärta som du skapat, fortsätta tro att du är en bra människa, att det aldrig va meningen att såra men att din tanke om det endast varade i 10 sekunder. Vad hände efter att du kysste mig på kinden, vad hände efter att du knappt vägrade släppa mig, du ville aldrig att jag skulle gå men nu tittar du inte ens åt mitt håll.

Du viskar om privata problem men det tycks aldrig påverka dig förutom när det gäller mig, du sitter fortfarande där med dina vänner, kallar det upptagen medan jag fortsätter bry mig, varför gör jag det, varför tycker jag om dig när du inte verkar vara värd det, när du inte ens bryr dig.

Jag blickar tillbaka och ser mig själv yngre, en större gestalt, starkare i mitt sätt att vara och obrydd, jag kunde vara ett svin då men jag va nästan alltid ärlig, nu idag kanske jag får betala för det.

Jag har betalat nog nu, och varför lyckas jag alltid få höra "det var aldrig meningen att de skulle bli så" Men hur skulle det bli då?

När jag ser hennes blick, hennes leende som lyser upp hela rummet, känslan inom mig när jag ligger en bit ifrån, utan att säga ett ord så ler jag, hennes parfym letar sig in i mig och jag ger efter, jag håller om henne för att det känns rätt, jag lägger min kind intill hennes för att det känns bra, hon kysser mig mjukt för att det verkar vara rätt.

Men det var aldrig meningen att det skulle bli så...

Jag drar fingrarna genom ditt hår, stråna glider mellan mina fingrar, man fantiserar om att rycka till på skoj men man bara skrattar för sig själv.

Du frågar whats up och jag säger "nada".

Jag låtsas vara nonchalant och ointresserad men egentligen dunkar mitt hjärta hårdare ju närmare du står. Du slår en pling om natten, visar ditt eget ointresse och jag stannar förvirrad upp, ovetandes, väldigt frågandes
och kanske en bit naiv.

Hoppet om att du verkligen ser mig nu, fortfarande helt förvirrad, ovetandes och väldigt frågandes, även en bit naiv.

Men hur slutar det varje gång?

Alldeles för fort, alldeles för enkelt och alldeles precis som det alltid gör, det går aldrig min väg. Hur lyckas jag alltid singla slanten åt fel håll, hur lyckas jag alltid satsa på fel sak, hur lyckas jag alltid gissa fel. Jag skrattar här sittandes själv, inte för att du sa något roligt utan för att eländet står mig upp till knäna.

Det känns som att detta har hänt förr, det känns som att det här lilla hjulet bara snurrar och snurrar, jag väntar väl på punktering...

Hur lyckas du alltid med att vara så omöjlig, så ointresserad, så ovillig?
När du sen tittar på mig så där...

Varför be om kyssen när du inte vill ha den....

Det känns som att jag har upplevt dig förut...