.

Jag drar fingrarna genom ditt hår, stråna glider mellan mina fingrar, man fantiserar om att rycka till på skoj men man bara skrattar för sig själv.

Du frågar whats up och jag säger "nada".

Jag låtsas vara nonchalant och ointresserad men egentligen dunkar mitt hjärta hårdare ju närmare du står. Du slår en pling om natten, visar ditt eget ointresse och jag stannar förvirrad upp, ovetandes, väldigt frågandes
och kanske en bit naiv.

Hoppet om att du verkligen ser mig nu, fortfarande helt förvirrad, ovetandes och väldigt frågandes, även en bit naiv.

Men hur slutar det varje gång?

Alldeles för fort, alldeles för enkelt och alldeles precis som det alltid gör, det går aldrig min väg. Hur lyckas jag alltid singla slanten åt fel håll, hur lyckas jag alltid satsa på fel sak, hur lyckas jag alltid gissa fel. Jag skrattar här sittandes själv, inte för att du sa något roligt utan för att eländet står mig upp till knäna.

Det känns som att detta har hänt förr, det känns som att det här lilla hjulet bara snurrar och snurrar, jag väntar väl på punktering...

Hur lyckas du alltid med att vara så omöjlig, så ointresserad, så ovillig?
När du sen tittar på mig så där...

Varför be om kyssen när du inte vill ha den....

Det känns som att jag har upplevt dig förut...