.

Dom sitter där på balkongen, Fredrik röker sin cigg, Gurra kommenterar min belysning på balkongen. Jag lutar mig ut över kanten, solen som är på väg ner över träden värmer mig, jag blundar och tar ett stort andetag, så härligt.

Man ser ut över allting och vill att tiden ska stanna, ibland vill man att den ska spolas tillbaka. Så många minnen, så många kvällar som spelats ut och tider som väckt känslor...

Kompisar som skrattat med en, vänner man spenderat mycket tid med, tjejer som kommit och gått, vissa stannat till lite men glidit ifrån och försvunnit sakta mer och mer.

Vissa som betytt mycket, andra som sårat en, damer man fällt en tår för, damer som inte förstått. Vänner man sett försvinna som senare ersatts med andra, vart är vi på väg?..

Sommarens solsken är skönt säger många, värmen är underbar men den gör så mycket mer än så, den ger så mycket mer än så, tankarna florerar och vissa drömmar spelas ut. Önskningar släcks för vissa, för andra blir dom sanna..

Det finns dom som säger att man är ämnad för något, att man kom till för att göra nåt, att man ska rädda nån, att man ska lära nån, att man ska förenda andra eller såra..

Jag vet inte vad jag ska göra, vad min del i det hela är, vad tanken är att jag ska tillföra. Vad kan jag tillföra? Vad kan jag ge? Vad kan jag lära och vem kan jag förena? Ska jag såra?.. Jag vet faktiskt inte alls..

När jag stod där så ville jag inte att kvällen skulle ta slut, att solen inte skulle gå ner, att den skulle stanna där i just det läget, samma värme, samma ljus och samma andlighet.

Som inatt då solen va på väg upp, värmen va kvar i luften, ljuset va på väg och andligheten fanns där hela tiden. Du fanns där hos mig hela tiden, du gjorde mig påmind, du gjorde mig glad, lycklig..

Varför kan du inte alltid vara här?
Varför kan du inte alltid finnas till?
Varför kan jag aldrig få hålla om dig?

Vart är du?..

Står inte ut, står inte ut
ett år försvinner utan ljus
även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur
från och med då..

Hon tog min mobil, ville se den där bilden som vi bägge älskade.
Hennes blick sken och leendet följde därefter.

När jag visste att vi gillade samma saker,
när jag visste att vi talade i samma ton,
när jag visste att vi skrattade åt samma saker så kände jag
hur hjärtat nästan bultade i samma takt.

Visste jag nånting om henne egentligen?
Hade jag någon aning om hur detta skulle sluta?

Hade jag fått hennes intresse?...

Sista frågan va den jag hoppades allra mest på, tankarna for iväg och
hoppet levde sitt eget liv inom mig, lekfullheten infann sig hos mig.

Vad hände ifall jag rörde vid henne?
Skulle hon backa?
Skulle hon försvinna?

Var allt bara en dröm, eller ett önsketänkande?

Jag borde ha ställt frågan innan hon gick...