.

När man sitter i stolen här, du vet vad som försigår i rummet brevid.
Du har förväntat dig nåt hela kvällen, du har väntat på en rolig kväll, du har hoppats att sorgen ska ta slut.
Du har hoppats på att slippa känna hur det känns, du har hoppats på att släppa denna vikt.

Du ser ett leende, du ser två, du ser något förutom sorg, du ser skratt, värme, vänskap men ingen sorg.

Nu sitter du här vid datorn, du har inte lyckats förstå, du har inte lyckats greppa, du har inte lyckats hantera. Räckte jag inte till? Dom skrattade innan, dom log åt dig, du kände att du var med.

Vi upprepar och säger att du sitter här igen vid datorn, du sitter här själv, du sitter kanske där du förtjänar för inget känns rätt när det är så här, allt känns fel. Du försöker lyssna, du försöker förstå, du försöker inse vad problemet är när det enda du ser är dig själv, du tittar dig själv i spegeln på toaletten medans vattnet rinnet utan att förstå nånting.

Du eller jag griper tag om något som känns verkligt, någonting som vi kan relatera till men ändå förstår vi inte, tårarna rinner inte för att ditt frågetecken består, att känna en känsla av något som är osagt, att förstå en känsla som ingen vill kännas vid är oförstådd, du eller jag vill mycket men lyckas med lite.

När jag sitter här vet jag att dom skrattar, dom ler, dom känner lyckan, han ler, han skrattar, han känner lyckan utan att veta. Allt utan att veta att jag än sitter ensam här ute, inte för att någon inte bryr sig, utan för att ingen hunnit med det.

Att hinna veta vad du säger när inget hunnits sägas, att säga innan något hunnits komma på.

Du gick förbi med utsträcktra armar, en ton i melodin, en ton i sången, en ton i livet men du hann inte med att fråga, du hann inte bry dig, du hann inte tänka för du var aldrig här på riktigt....