.

Han tog djupa andetag, försökte kontrollera sina känslor där han satt, framför en datorskärm mitt i natten lättade han sitt hjärta.

 

Han va fullt medveten om hur glädjen sakta rann ur honom medan han satt där, hon hade lämnat honom för att livet egentligen inte va rättvist, hans bästa vän satt återigen vid hans sida, sorgen den enda han hade kvar.

 

Han vände sig om och frågade varför det alltid skulle drabba honom, varför skulle dom ta det bästa ifrån honom när han sett fram emot det så mycket, varför envisades dom med att alltid sparka på honom när han låg.

 

Sorgen svarade genom att säga att det var meningen, du skulle inte få le, det var bara på låtsas men du ville inte se det, du hoppades för mycket och vägrade inse att ditt hjärta för evigt kommer vandra ensamt.

 

Han vände kinden mot skärmen och blundade i det starka ljuset, han kände hur sprickan i hans hjärta, de hjärta som brustit så många gånger blev allt större. Med viljan och sina ömma händer försökte han hålla ihop det så gott det gick, tårarna som rann skvallrade om hur ont livet hade sårat honom.

 

Det var länge sedan någon kommit honom så nära, han hade berättat saker för henne i tysthet som ingen visste, när hon somnat en natt så la han en bit av sin själ i hennes ficka. Han beundrade henne där hon låg, så lugn och så fin, fridfull, rosaröda läppar som han älskade att vidröra.

 

Det var så enkelt då, allt flöt bara på, han hade inte så mycket men han hade henne, de räckte, de räckte alldeles utmärkt för det va allt han behövde. Han såg inga gråa moln när hon var med, han såg inga problem, det gjorde aldrig ont.

 

Men som sorgen, hans bästa vän en natt sa, du skulle inte få le, det var bara på låtsas men du ville inte se det, du hoppades för mycket och vägrade inse att ditt hjärta för evigt kommer vandra ensamt.