Stuck in this shit called life...

Tar ett steg tillbaka och tittar på alla bilderna, livets bilder är allihop uppsatta på väggen framför mig, varenda dokumenterad minut, sekund, ett ögonblick i mitt liv.

Jag ser en tår, jag ser två, tre, jag orkar inte räkna längre, jag ser sorg, ser det två, tre, jag orkar inte räkna längre. Hur dystert blir det innan man ger upp? Hur ensamt blir det innan man ropar hallå? Hur kommer det sig att det slutade så här?

Satt utanför innan, på trappen ensam för att försöka greppa vad jag håller på med, sittandes där förstod jag inte vem jag var, sittandes där kände jag mig tom, jag kände inte mig behövd längre, jag kände mig inte önskad.

Tiden växer upp men inte jag, hon försvann och jag blev kvar, allas lycka är inte min, jag börjar tro att mitt leende aldrig hade en innebörd, det fastnade inte hos någon, inte längre. Förr hade jag dig, ja du, förr hade jag dig och livet va.... Ja det va bra, somliga skulle kalla det perfekt, jag va en av dessa somliga.

Nu är jag ingen i en värld full av många, nu är jag ständigt i vägen, för att ändå aldrig synas, nu försöker jag skrika högst, utan att någon hör mig. Jag tappade mig själv, tiden växte ifrån mig. hon försvann och jag blev kvar.

Livet kallade jag orättvist förut, nu vet jag inte vad ordet betyder längre, jag har nog aldrig upplevt rättvisan...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0