.

Hon kallades min bästa vän, hon kunde läsa mig ut och in, varenda mening jag undanhöll förstod hon innebörden av, hon förstod mina tankar, hon lärde sig syna mina lögner, hon visste när något var fel.

Min vän från urminnes tider, jag kunde aldrig lura henne, jag kunde aldrig sluta le när hon sa något, hennes röst var så härlig å höra. Hennes blick fick mig alltid på bästa humör och hennes ord förgyllde min dag.

Hennes förtroende hade jag, hon lyssnade på mina ord och jag lyssnade på hennes, hand i hand gick vi genom livet, vi växte upp tillsammans, förståendes den ene och beskyddande av den andre. Jag var hennes vän och hon var min men något fanns alltid där, något mer...

Jag kände det varje gång hon sa mitt namn, jag kände det varje gång jag såg hennes blick och jag förstod det när jag träffade henne första gången.

Jag älskade min vän!

Hon var min dröm, min verklighet, allt. Jag har så många gånger suttit på platser, vackra platser för att på nåt sätt kunna förklara för mig själv hur vacker hon är, hur vacker hennes beskyddande personlighet är, hur änglalik denna kvinna är.

Med vlka ord kan jag beskriva denna känsla?
Med vilka ord kan jag beskriva dessa tankar?
Med vilka ord kan jag beskriva denna kvinna?

Hur kan någon vara så otrolig?

Jag har inte en minsta aning och jag kommer nog aldrig förstå heller, det enda jag förstod, det enda jag förstod av allt det här var....

Jag älskade min vän.


Nu tillhör hon nån annan, nu får nån annan njuta av hennes sällskap, nu får nån annan lyssna på hennes ljuva röst när hon berättar om sin dag, nu får nån annan ta hennes hand vid promenaden, nu får nån annan trösta henne och torka hennes tårar som rinner längst de lena kinderna.

Nu får nån annan älska henne och inte jag...




Vad ska jag säga.... Jag älskade min vän...