.

Han stod alltid kvar, stod kvar och tittade ut över de blå mörkret.
Han fick alltid höra att han va den bra killen, den som ingen aldrig ville såra, han som gav råd om saker och ting, råd han aldrig fått erfara, råd som han endast kunde tänka va det rätta.

Att det han sa var det som alla borde göra för dig..

Han fick aldrig känna, fick aldrig förstå för det räckte inte till. Hans liv va en parodi på killen som ingen såg, eller som alla såg men ändå valde att strunta i, ingen förstod att han stod ensam, ja han hade ju så mycket folk runt sig. Ingen kunde se att han trots alla "hej", trots alla kramar och glada miner så var han ensam.

Vem stod med honom när festen var slut? Vem stod kvar när allt var tyst? Vem promenerade med honom hem när han packat sina väskor för att sen inte finna någon utanför?

Han brukade skämtsamt alltid säga att hans liv var en coldplaylåt, han brukade snegla ut över horisonten när ingen tittade åt hans håll. Han visste ändå att han var ensam, det var han alltid.

Han hade en dag funnit en vän, någon som ingen annan förr, hon berörde hans tankar första gången med en leopardsiluett, till att alltid finnas där med ett leende var än dagen tog dom, hon la sällan handen i hans men han var öppen och sa alltid hur fin hon var.

Han stod alltid i rätt kö för att se henne var dag, han gjorde sig till för att finnas till hands, lyssnade på hennes pladder medans hon pluggade bortom haven, han hjälpte henne så gott han kunde och visade alltid musikens under.

Trots att det aldrig skulle bli ni så gav han aldrig upp, han visste att det var omöjligt, han visste att det var löjligt att ens tänka tanken men ändå... Han ville inte ge upp tanken om dig, han ville inte släppa taget om något så otroligt, det kändes så orättvist när han kände att du avslutade hans meningar.

Dom talade ett språk utanför alla andra, dom använde texterna för att förstå, dom använde känslorna för att berätta, dom använde allt för att leva. Vi kunde nynna oss fram här i livet, bara vi två mitt i natten, en hopplös dröm om en tjej som ofta behövde min hjälp med en låt.

En hopplös romantiker som ofta fick ge råd om sånt han aldrig fick uppleva, en hopplös människa som drömde om ett coldplayfan, inte för att tanken av dom tillsammans gjorde honom något utan för att han visste sen dag ett att hon var en fantastisk människa, att det där leende kunde få sjuka att bli friska, att halta kunde springa och att vinter blev till sommar.

Han såg det första gången på ett mörkt torg halv 4 på natten en sommarnatt. Första gången han såg dig så visste han att du var något speciellt, du var det där, just det där...

Vad gör man när man försöker å försöker men det går inte
När man får precis som man vill men inte vad man behöver
När man är så trött men man kan inte sova? Stuck in reverse... (du kan det här nu..)

När tårarna rinner ner längst ditt ansikte
Eller när du förlorar något som du inte kan ersätta
När du älskar nån men det rinner ut i sanden.. Stuck in reverse..

Vad ska man säga? Mitt liv är som en coldplaylåt, synd att den inte verkade handla om dig också...