.

När jag tittar närmare på min arm så ser jag hur håren står upp, allihop, jag tror det kallas gåshud. När jag fokuserar min blick längre bort så står du där, var du orsaken till detta, jag kände känslan när jag såg dig, precis som alla andra gånger, precis som första gången.

Du behövde knappt se åt mitt håll för att känslan skulle göra sig hemmastadd, när din blick mötte min så hoppade det till i bröstkorgen, nästan så marken rörde sig, kände du det också?

Den varma luften där gjorde så att jag inte kunde skylla på kylan när folket runtom noterade vad som hänt, det slutade med att jag fnissade och skyllde på vinden som aldrig fanns. Jag kunde ju inte säga att hon där borta berörde mig som ingen annan, hon där borta, du den jag inte kände, den jag inte visste namnet på, Du.

Jag förlorade dig i vimlet men kände att det var lika bra, jag hade ett jobb att utföra och med dig i mina tankar hade det aldrig gått, vad skulle jag göra när händerna skakade av hjärtats dunkande. Jag gick vidare, jag glömde bort för en liten stund, du hade ju ändå försvunnit.

Borta i en värld kallad musik fanns jag nu, jag stod upptagen, i en bubbla där ingen nådde mig, jag såg färger runt mig, jag kunde höra väldigt få oljud i denna värld. Min blick tappade fokus en halv sekund och jag såg ett änglalikt sken i min ögonvrå, jag lyfte blicken och lämnade min värld för en stund.

Där gick hon, hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du.

Förbi vandrade hon men i sista stund, precis när jag nästan gett upp hoppet så visade hon sitt leende mot mig, jag stod där, greppade tag om båset, jag kunde inte förmå att röra mig där jag stod, paralyserad, förlamad, lamslagen, helt chockad av att någon sådan fanns, hon den där, den jag inte visste namnet på, Du.

Det gick snabbt, det kändes som en sekund i en ända lång evighet, jag förstod ingenting men ett ögonblick senare vilade hennes hand över min, hon viskade ett hej, nästan utan att säga ett ord, nästan utan att anstränga sig, det var vackert, så otroligt vackert.

Jag koncentrerade mig, tog all kraft jag hade kvar och lyfte mig ur min paralyserade tillvaro, "hej" va ordet jag fick ur mig tack och lov. Jag log mot solen, jag log mot stjärnan, jag log mot himlen där hon stod, hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du.

När hon lämnade mig så kom sucken, som att andan kommit tillbaka efter 10 år, efter ett liv i paus, efter en sekunds evighet. Vad skulle jag säga egentligen, vem skulle jag förklara detta för, vad skulle jag säga?

När du känt något så varmt utan att ha sett det, nästan utan att ha känt det, vad säger du då? När du känt kärleken hålla om ditt hjärta utan att veta vad ordet kärlek va.

Jag sitter under en blå himmel, en kall dag i oktober månad, gåshuden finns än kvar men denna gång kan jag skylla på kylan, eller är det du än?



Hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du...