.

Han hade lämnat av alla vid stationen, han skulle inte med ut ikväll, han kände för att roa sig när inget var roande. Han kände sig lite dyster ikväll, viljan att vara ensam var större än viljan att dränka sig själv för att glömma.

Han satte sig i bilen och började ta sig hemåt, vägen dit va lång, ståendes vid ett rödljus, det röda skenet speglandes i framrutan, det kändes som att tiden stod still. Han hade miljoner tankar i skallen medans det fulla festlivet valsade förbi honom längst de vita linjerna.

Han kände att hemmet var för långt borta så han åkte till den där platsen som var lite speciell för honom, Vanadisplan hade sällan sett så vackert ut, denna trista rondell hade många gånger skänkt honom värme, han hade varit kär här en gång i tiden, han hade hållit om henne här. Den varma känslan värmde honom i den kalla kvällsluften.

Bilen stod felparkerad precis bakom honom uppe vid lägenhetsområdet, dörren halvt på gavel och motorn igång. Allt för att låta musiken från stereon få vara igång, han spolar tillbaka tiden till de dagar då allt inträffade, hur denna stadsdel gjorde honom varm, gjorde honom glad, hur han trivdes och hur han log varje gång han kom ut till bilen i dessa kvarter.

Han minns hur det slutade i all denna lycka men det gjorde honom bara stark, det gav honom erfarenhet, hans vänskap har hon kvar trots allt. Nu ser han ut över denna vackra rondell och tittar efter framtiden, blicken vilar lugnt över stadens siluett, han har inte bråttom men han känner saknaden, han känner viljan att få visa någon igen, vem han var och vad han kan.

Sista rödljuset innan han lämnar storstan, ännu ett övergångställe, ännu en tid som stod still, han la handen på passagerarstolen och önskar att hon satt där, vem hon var visste han inte men han hoppades att hon var bra, väldigt bra, kanske bäst.