För ett år sen hade han dig för en dag..

De tog mig som på sängen, dagen innan du fyllde år, ja hade egentligen ingen aning men låtsades med mitt kyliga jag att jag hade all koll i världen.
 
Snabbt försökte jag hitta mitt spontana jag och jobba fram en lösning till vad denna speciella dag skulle utmärka sig med, vad skulle jag kunna hitta på när jag knappt visste vem du var, allt var så nytt och jetlagen hade knappt lämnat min kropp.
 
Jag körde klyschorna om att göra nåt romantiskt, hittade på historier stora, med orkestrar försökta jag charma dig med idéerna, jag försökte hitta på nåt flashigt och grandiöst, det var ju ändå din dag. Du lät dig inte imponeras så lätt, du satt mest tyst och småflinade, väntandes på nästa show. Jag släppte taktpinnen och sträckte på axlarna, nästan så jag drog till med orden "I got nothin" och du gjorde det enkelt.
 
"Jag vill bara spendera dagen med dig, inte göra något särskilt alls"
 
Jag blev lite tagen över hur lättsam du var, hur det egentligen inte spelade någon roll så länge jag höll din hand, hur speciellt det ändå var. Jag behövde inte fira av fyrverkerierna, ja behövde inte lära mig en romantisk trudelutt på någon gitarr, inte ens blommor fick jag köpa...
 
För ett år sen hade jag dig för en dag, och jag minns det som att det var igår.
 

Du är namnlös

Jag hatar att alltid stå utanför när jag ser det hända, när jag ser dig glida ur mina händer. Man börjar hoppas alldeles för tidigt, man ser alltid allting med nya ögon, ger alla en chans för att det är vad dom förtjänar tycker man.
 
Man möter alltid någon som känt sig illa behandlad, någon som gav sitt allt och mötte sorgen, till dessa vill man säga att dom ska försöka igen, ge inte upp och våga öppna er för människor, för näste du möter är någon ny, det var inte den som sårade dig, denne förtjänar rättvisa.
 

 
Ett sätt att rymma på.
 
Han stod mot fönstret vid dörren, andades tungt mot glaset så att imman spred sig, varje dag ritade han dit ett hjärta, deras hjärta. Varje dag stod han där och kände på handtaget, tvekade många gånger men begav sig ut, kvällarna var kalla men klara, kvällarna var vita numera men lugna, kvällarna var tysta, men ensamma.
 
Dagarna var varmare, promenader blev långa, tankarna välde oftast över och det blev för mycket. Många gånger behövde han sätta sig ner för att hantera sitt brustna hjärta, han tog en dag i taget, ett steg längre varje dag.
 
Han minns hur han brukade springa till henne, hon stod alltid där med ett leende på trappan, det kändes som en frihet han aldrig tidigare känt, svävandes över allt annat var det dom två, han älskade det, det gjorde dom båda två. Varje liten blomma på vägen ville han plocka till henne, med dessa tankar levde hon verkligen i ett blomsterhus, det doftade alltid så gott, många gånger kunde man inte veta vad som luktade godast, blommorna eller hon.
 
En kväll för länge sen gick dom bredvid varann, hon ville alltid hålla hans hand, han sneglade alltid på henne i mellan åt, han kunde nog inte förstå att hon va sann, allt kändes som en dröm. Varje natt när dom låg där så brukade han titta på henne innan dom somnade ihop, bara för att försöka njuta så mycket som möjligt av hennes skönhet innan han somnade, allt för risken att hon försvunnit dagen därpå.
 
Dagen den var kommen, hon hade lämnat honom och den natten låg han och tittade mot hennes plats, det kändes tomt, ensamt och tyst. Det var inte som förr när hennes fnitter ekade i rummet, när hennes ögon lyste upp de mörkaste rummen och hennes leende fick honom på knä, det var inte som då.
 
Han strök handen på ett kallt lakan, vred blicken mot det vita taket och en ensam tår rann längst hans kind. Den natten beslutade han sig för det han många gånger tänkt på, han gav sig av, en väska packad och en sista blick bakåt sen gick han.
 
På vägen gick han förbi hennes trappa, han stod still, hjärtat gjorde ont och vinden rev honom om kinden. Tårarna var iskalla precis som hans händer när han drog loss den sista blomman i gräset.
 
Han sa - "Med sorgen i handen lämnar jag nu allt, du var min väg tillbaka, du va min väg fram, nu lämnar jag allt för allt va du"
 
 
 
 

Queen of your dreams...

I vissa perioder i livet så tycker man att varenda låttext handlar om ens liv, det lyckas alltid pricka in perfekt, fylla i ens tomrum och det övertygar dig om att "just den där handlar om mig, om oss, om det vi var".
 
 
 
He had a name for her that only he used
She had a name for him
But he refused to know

Now she's doing battle without you
Can see she's doing battle without you
None of your poachers getting out there
And should let the whole world know

For remains at a day
When you don't have nothing to say
When you can't look her in her face
And say you lost this one, you lost this one
[ Lyrics from: http://www.lyricsty.com/example-queen-of-your-dreams-lyrics.html ]
The one that got away
Guess she was the one that drifted away
The queen of your dreams
For the rest of your life

You pretend you're together
Living on your dreams forever
The queen of your dreams
For the rest of your life

He had a name for her that only he used
She had a name for him
But he refused to know

Now she's doing battle without you
Can see she's doing battle without you
So look yourself in the face
And say you lost this one, you lost this one

The one that got away
Guess she was the one that drifted away
The queen of your dreams
For the rest of your life He had a name for her that only he used
She had a name for him
But he refused to know

Now she's doing battle without you
Can see she's doing battle without you
None of your poachers getting out there
And should let the whole world know

For remains at a day
When you don't have nothing to say
When you can't look her in her face
And say you lost this one, you lost this one
[ Lyrics from: http://www.lyricsty.com/example-queen-of-your-dreams-lyrics.html ]
The one that got away
Guess she was the one that drifted away
The queen of your dreams
For the rest of your life

You pretend you're together
Living on your dreams forever
The queen of your dreams
For the rest of your life

He had a name for her that only he used
She had a name for him
But he refused to know

Now she's doing battle without you
Can see she's doing battle without you
So look yourself in the face
And say you lost this one, you lost this one

The one that got away
Guess she was the one that drifted away
The queen of your dreams
For the rest of your life

Sorgen min bästa vän

Han tog djupa andetag, försökte kontrollera sina känslor där han satt, framför en datorskärm mitt i natten lättade han sitt hjärta.
 
Han va fullt medveten om hur glädjen sakta rann ur honom medan han satt där, hon hade lämnat honom för att livet egentligen inte va rättvist, hans bästa vän satt återigen vid hans sida, sorgen den enda han hade kvar.
 
Han vände sig om och frågade varför det alltid skulle drabba honom, varför skulle dom ta det bästa ifrån honom när han sett fram emot det så mycket, varför envisades dom med att alltid sparka på honom när han låg.
 
Sorgen svarade genom att säga att det var meningen, du skulle inte få le, det var bara på låtsas men du ville inte se det, du hoppades för mycket och vägrade inse att ditt hjärta för evigt kommer vandra ensamt.
 
Han vände kinden mot skärmen och blundade i det starka ljuset, han kände hur sprickan i hans hjärta, de hjärta som brustit så många gånger blev allt större. Med viljan och sina ömma händer försökte han hålla ihop det så gott det gick, tårarna som rann skvallrade om hur ont livet hade sårat honom.
 
Det var länge sedan någon kommit honom så nära, han hade berättat saker för henne i tysthet som ingen visste, när hon somnat en natt så la han en bit av sin själ i hennes ficka. Han beundrade henne där hon låg, så lugn och så fin, fridfull, rosaröda läppar som han älskade att vidröra.
 
Det var så enkelt då, allt flöt bara på, han hade inte så mycket men han hade henne, de räckte, de räckte alldeles utmärkt för det va allt han behövde. Han såg inga gråa moln när hon var med, han såg inga problem, det gjorde aldrig ont.
 
Men som sorgen, hans bästa vän en natt sa, du skulle inte få le, det var bara på låtsas men du ville inte se det, du hoppades för mycket och vägrade inse att ditt hjärta för evigt kommer vandra ensamt.
 

Som spöket i verkligheten.

Hon kunde säga nästan allt till mig..
Hon kunde titta på mig som ingen annan..
Hon kunde säga de vackraste orden när ingen lyssnade..

Hon kunde röra vid mig så ömt när ingen såg..
Hon kunde hålla om mig när ingen tittade..

Hon kunde till och med kyssa mig..

Men

Hon kunde även när alla va där..
 
Låtsas som jag va ingen alls..
 
 

She's dancing in my head...

Den här videon förklarar verkligen exakt hur man känner ibland...
 
 
Hoppas hon förstår!

Jag ler fortfarande när jag tänker på dig.

Hej mitt Å-torp, hej mitt fridens torg, min tysta lugna fristad.
En idyll fager, en håla haha neh men vad är du om inte charmig, du har romansen som varit, du har enkelheten och naturen runt hörnet. Det kan vara tomt ibland, det kan vara ensamt men det har även varit varmt, intensivt och väldigt kärleksfullt.
 
Jag tror knappast jag talar om Å-torp längre, tror ni?
 
Jag ler fortfarande när jag tänker på dig, en charmig tös, ett bombnedslag av barnslighet, tokigt humör och konstant gosande. Vad var du om inte så där fantastisk?
 
Min Spotify "lugn"-lista är igång och det är meningen att jag ska komma på nåt bra... Btw det går inge bra hehe.
 
Jag ligger faktiskt och vilar, sov knappt inatt för du låg intill, minns du inte det? Jo visst gör du det, du la dig alltid närmare för, kanske va det ditt undermedvetna som ville ha min arm runt dig.
 
Jag känner dina mjuka läppar mot mitt öra, en liten pust av din andedräkt viner igenom örat på mig, du viskar nåt till mig medan jag ligger där. I mitt slumrande hör jag inte vad du viskar, jag vaknar upp och frågar vad du viskade men inser att du inte längre ligger hos mig.
 
Det var länge sen nu, jag sätter mig på sängkanten och lägger huvudet i mina händer oförståendes, jag visste aldrig vad som hände...
 
Liggandes igen nu, denna natt skulle bli lång. Jag låg där i tystnaden och försökte slappna av, slumrandes igen hörde jag en viskning, det var du... Jag öppnade ögonen och där låg du, man såg leendet i skenet av tv'n, du va lika vacker som förr, jag la min hand om dig och frågade var du varit, du upprepade viskningen jag inte hörde.
 
"jag lämnade aldrig din sida Daniel"
 
Och att känna din hand mot min kind igen kändes bra, du kröp upp i min famn och jag la armen runt dig.
 
Natten med dig var den jag aldrig glömde, inte för att något hände utan för att jag fick vara dig nära, natten då du lyssnade på mig, natten då jag berättade för dig om vem jag var, natten då du tog min hand i din och sa att du förstod.
 
Din kristallklara blick i mörkret då det enda ljus vi hade kom från månen strax utanför fönstret, din ljuva dofta i allt jag låg på med dig intill kändes perfekt, jag minns det som att det var igår...
Att stå och vänta på dig, att lyssna på det du hade att säga, få veta vem du var, allt kändes overkligt när du var något som jag drömt om.
 
Vart var du när jag grät efter tjejer som sårat mig, när jag satt och tittade ut efter henne, efter dig den rätta. Du förstod hela tiden vad jag gick igenom, jag förstod sällan hur du kände när du satt där ensam, jag försökte men det gick inte alltid.
 
Hur förklarar man känslan som säger att du ska kyssa henne, hur förklarar man känslan som säger att du ska försöka hjälpa henne, hur förklarar man känslan som säger att du bör stå kvar utan att hjälpa henne upp...
 
Jag minns när jag blundade och du kysste mig, den känslan får mig fortfarande att le när jag tänker på dig.
Nu ska jag lägga mig ner, blunda och drömma igen...
 
"Tjenare mannen"
 
 

Aldrig lätt att få va lycklig, om ens för en liten liten stund...

Det va länge sen jag skrev ett ord här, det va länge sen jag kände att jag behövde det...
 
Nu letar jag ännu en gång efter ett svar när inget går min väg, jag får le i tio sekunder innan det tas ifrån mig. Jag kunde slappna av, jag kunde skratta och jag kunde le med dig, allt var roligt, allt var simpelt.
 
"I can never catch a fuckin break"
 

Jag börjar samla på brustna hjärtan, jag börjar samla på tåra, det är inte kul längre och det är absolut inte kul när man ser potentialen försvinna iväg, att se nåt så bra, nåt så fint glida dig ur händerna. Varför är det alltid jag som går därifrån med handen mot mitt bröst, varför är det alltid jag som sitter med andnöden, varför är det alltid jag som står tårögd när hon går sin väg.
 
Jag ville se vart detta kunde ta vägen, jag ville se vad du kunde betyda för mig, vad jag kunde betyda för dig.. Men vi kom bara till närmaste korsning och du väljer att se åt andra hållet.

Sömnlös om natten ligger jag nu, på kudden där hon låg, så fridfull och så vacker. Jag vänder mig om för att bli kvitt synen men hon är överallt. Mina frågor studsar mot taket i rummet, blicken blir suddig av tårarna som rinner medan jag försöker samla ihop mig själv. När man inte förstår vad som gick snett så tappar man allt..
 
Det hade varit så mycket lättare om jag kunnat se tillbaka och säga att jag var ett svin, att jag behandlade henne illa, att jag aldrig brydde mig... Men jag var inget av det, jag lyssnade, jag fanns för henne och jag var alltid ärlig, speciellt med vad jag kände för henne.

Varför räckte inte det när du sa att du brydde dig, när du sa att du gillade mig, när du sa hur jävla bra jag va?
 
Varför ska det ta slut innan det ens har börjat, varför ska vi ge upp innan starten ens har gått, varför ska du stå själv med allt när jag vill stå bredvid. Tillåt dig själv att se min hjälpande hand, våga ta ett steg i det oförutsägbara, se mitt leende där jag står väntandes på dig.

Jag har alltid velat dig väl, jag har alltid hållit upp dig när du varit nere, jag har alltid lyssnat när du vill "spy" lite. Varför ser du inte hur värdefull vår blick är, varför känner du inte hur varm vår kram är, varför kysser du mig inte som du gjorde första natten?

Jag har inte glömt hur bra det kändes att hämta dig, jag har inte glömt hur skönt det var att se dig, omfamna dig, hålla din hand, kyssa dig eller att lägga mig intill dig.
 

Make M.E Love Y.O.U

Jag lyckas spegla mig i dina glasklara ögon, du e som alltid ovetandes om mig, jag drar till luggen och lägger sen handen på din axel. Därifrån viskar jag i ditt öra om saker som påverkat mig, hur du påverkat mig.

Min blick blir fuktig och tåren rinner längst min kind när jag stänger ögonlocken och går vidare, denna gång ser jag mig inte om igen.

Solens strålar är ett steg framför mig hela tiden men som tur är så ligger regnet ett steg bakom mig, jag är nånstans mitt e mellan, en plats där ingen får kontakt, en plats där min mottagning ständigt aldrig finns, jag hör inga röster och knappt några andra ljud heller men jag får tid att tänka, jag får tid att fundera på vad jag tittar på.

I allt ofokuserat fokus hör jag musikens toner i mina hörlurar, jag känner vibrationerna genom golvet och rökens dofter som sprider sig över rummet. Jag håller hårt om min musik för den räddar mig alltid, jag håller hårt om min livlina, likt en EKG-lina som vandrar över displayen så hoppas jag att den aldrig stannar, att den aldrig dör ut.

Vad jag vill se i dig är viljan att se mig, att blunda och känna kärleken genom ditt finger när det glider längst min kind, att känslan när dina läppar berör mina är äkta, att du vill längta efter att höra mina ord igen.

Just make M.E love Y.O.U




Lättare att kyssa din panna och gå min väg...

Det är alltid en diskussion, ett samtalsämne, en tanke i mitt huvud.

Varje litet ögonblick i livet droppar ner från en dålig kran i köket, när jag ligger stilla i soffan kan jag höra det slå mot porslinskålen i diskhon. Den droppar ständigt, jag kan aldrig förmå mig själv att byta den heller, lättare att bara slå en blick mot den, låta tiden rinna iväg en stund till bara för att tystnaden är lätt att hantera ibland.

Som att följa dropparna som rinner längst mitt fönster i höstregnet, vad gör du när droppen når fönsterkarmen?

Jag kan försöka följa din blick ibland, försöka förstå vad som försigår därinne, ibland kanske bara blunda en snabbis för att jag hoppas att när jag väl öppnar ögonen så möter jag din blick. Varför var det lättare när jag inte visste vad du hette, när du bara var en figur för mig, en suddig skepnad som bara gick förbi, något ointressant, något grått och kallt.

Numera vet jag inte vad du är, du var aldrig min fastän jag knöt ihop handen i fickan varje gång du gick förbi mig med ett leende, varje gång jag hoppades, varje gång en ny statusuppdatering visade sig.

Vad betyder allt det här när Sverige blir avlägset, vad betyder det här när människorna därnere blivit prickar, knappt synliga och helt betydelselösa. Vänder känslorna dig ryggen som blicken när jag väljer att titta framåt i planet.

Timmar av att se dig sova gjorde mig gott, timmar av att höra dig prata gjorde mig glad, timmar av att veta att det fanns en morgondag och att du va möjlig gjorde mig lycklig. Men morgondagen blir ibland inte som man tänkt sig..

Speciellt när det känns lättare att kyssa din panna och gå min väg...

Hon va kär

Försöker ta mig ur det suddiga i mitt liv samtidigt som jag ser mig om, runt om.
Så många leenden men inget som är ämnet för mig, varför bryr jag mig när jag ändå lämnar er snart? Varför låter jag mig påverkas när det snart är mindre än en månad till jag säger farväl? Nevermind...

Hon står där kaxig, nosen upp i vädret, hennes hår fladdrar lite lätt i den kalla vinden en tidig marsnatt. Stängning och kvällen ska ta slut, jag kan inte slita blicken från henne, hennes kaxiga attityd fängslar mig, hennes leende imellanåt är smittande, vem är hon?

På fyllan kan jag också rabbla, jag kan också prata en massa precis som hon men jag fick sällan en syl i vädret, det var nästan glädjande att se henne ta sån plats, hon roade mig där hon stod, i alla fall tills hon gick.

Nu många dagar senare känner jag till hennes namn, jag vet nästan vem hon är men ändå inte, jag vet hur hon ser ut men jag vet även att hon kan vara kär, dock inte i mig, sån tur har jag inte.

Hon är något som jag inte kan sätta fingret på, hon är något som jag inte riktigt förstår men samtidigt så gör jag det, jag gillar henne haha, jag tycker hon är kul, hon är på nåt sätt något som jag inte riktigt brukar vara van vid och det gör mig lite förtjust haha.

Men men, hon va ju kär, eller hon trodde hon va kär.

Jag önskar att hon inte va det, nu vill jag inte vara elak men jag önskar ändå att hon inte va det för då fanns det plats för mig, då fanns det tid till att försöka få henne att förstå, då fanns det en chans, kanske.

Du är knepig du, mitt huvud ropar efter att vända dig ryggen medan mitt hjärta skrattar åt ditt sätt att vara, mitt hjärta ler åt hur du är, mitt hjärta blir varmt av ditt leende. Varför ska det vara så svårt att bara blunda när hela mitt inre vill titta.

Iofs du va ju kär, eller du tror att du är det. Jag önskar, ja du vet redan vad jag önskar eller hur.

Du är väl den där som jag bara kommer tänka på dagarna ut, en stund på natten när allt blir tyst, en stund i drömmen när du var det finaste ändå och en stund om morgonen för att jag önskar att du låg bredvid.

Du är väl den där som jag kommer titta åt när jag vill bli glad, den där som rätt ofta kan få mig glad samtidigt som du kanske kan få mig irriterad, du är väl bara den som jag önskar inte var kär just nu, i alla fall inte kär i någon annan än mig...


Axtone Presents Competition Mix by Danii

Axtone Presents Competition Mix by Daniel Danii Yañez on Mixcloud



In och lyssna!

Har chansen att få åka till Miami och värma upp för självaste Axwell och co!


Recept på en kärlekshistoria..

Jag visste aldrig hur man bar sig åt, jag var en tänkare, lite rund och förde aldrig mycket liv. Jag letade mig bort trots alla dessa vänner runtom, jag lyckades vara en del av allt trots att jag inte fyllde någon funktion från början. Dagarna gick och jag lärde mig mer, jag blev längre, smalare kanske mer attraktiv.

Jag mötte dig och dig och dig, du där och hon där, men nästan alltid samma visa, inte i början nej nej för då var det bra, jag var en annan kille då...

På senare tid så såg jag på dig på ett annat sätt, jag letade mig förbi ditt yttre, jag försökte komma dig nära mer än en kyss, jag ville veta vad du viskade. När jag drog mina fingrar genom ditt hår samtidigt som jag såg dig i ögonen var det inte för att göra något romantiskt, jag försökte bara förstå hur du kunde existera, hur något så vackert kunde vara, hur något så otroligt kunde finnas.

Kanske var det bara en illusion eftersom du alltid lyckades försvinna efter ett andetag, ett ögonblick, en sekund. Jag lyckades ge dig ett namn, jag lyckades stå intill och jag lyckades alltid minnas. Det blev aldrig lättare med tiden då hon sällan stod kvar, jag fick leta, jag fick vandra, jag fick försöka förstå, vad jag gjorde fel, vad jag inte sa, vad jag aldrig lyckades med.

Nu så här på slutet så tittar jag tillbaka, alla lyckliga, alla tillsammans, alla med men utan mig. Röda varma hjärtan överallt men ett tomt och kallt inom mig, vart tog glädjen vägen när du försvann, vart tog livet vägen när du gick, vart tog du vägen.

Jag har aldrig slutat titta bakåt efter dig, vid varje dörr håller jag upp den, vid varje siluett, vid varje signal hoppas jag att det är du. Jag kan aldrig sluta minnas, jag kan aldrig sluta vänta, jag kan aldrig sluta hoppas, hoppas på att du en dag vet vem jag är, vet vem jag var och även vet vilka vi var.

Varför är varje historia inom mig du, varför är varje fint minne jag har i mitt liv av dig, varför viskar jag ditt namn i sömnen. Varför känner jag hjärtat slå än hårdare när jag hör ditt namn, varför smakar tårarna sött när de rinner för dig, varför väntar jag alltid på någon som aldrig funnits.

Du var alltid den vackra, den förstående, den smarte, hon som lyssnade, hon som höll om, hon som älskade. Hon som alltid var där, hon som alltid tittade upp, hon som alltid tog min hand. Hon som tänkte, hon som var, hon som fanns, hon som alltid är.... Mitt hjärta.


Jag hoppas verkligen jag finner dig igen.


En tom söndag..

Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden, långt långt bakåt, kanske till den tiden då jag inte brydde mig. Till den tiden då deras sätt att strunta i en inte spelade nån större roll.

Det var så mycket lättare när jag bara kunde vända ryggen till och gå, vad har rädslan gjort med mig? Varför står jag inte upp för den jag är längre, varför låter jag mig trampas på, varför ber jag dom inte att bara dra åt helvete...

Du kan sitta där och le, skratta med dina vänner medans du inte ser sorgen i mitt hjärta som du skapat, fortsätta tro att du är en bra människa, att det aldrig va meningen att såra men att din tanke om det endast varade i 10 sekunder. Vad hände efter att du kysste mig på kinden, vad hände efter att du knappt vägrade släppa mig, du ville aldrig att jag skulle gå men nu tittar du inte ens åt mitt håll.

Du viskar om privata problem men det tycks aldrig påverka dig förutom när det gäller mig, du sitter fortfarande där med dina vänner, kallar det upptagen medan jag fortsätter bry mig, varför gör jag det, varför tycker jag om dig när du inte verkar vara värd det, när du inte ens bryr dig.

Jag blickar tillbaka och ser mig själv yngre, en större gestalt, starkare i mitt sätt att vara och obrydd, jag kunde vara ett svin då men jag va nästan alltid ärlig, nu idag kanske jag får betala för det.

Jag har betalat nog nu, och varför lyckas jag alltid få höra "det var aldrig meningen att de skulle bli så" Men hur skulle det bli då?

När jag ser hennes blick, hennes leende som lyser upp hela rummet, känslan inom mig när jag ligger en bit ifrån, utan att säga ett ord så ler jag, hennes parfym letar sig in i mig och jag ger efter, jag håller om henne för att det känns rätt, jag lägger min kind intill hennes för att det känns bra, hon kysser mig mjukt för att det verkar vara rätt.

Men det var aldrig meningen att det skulle bli så...

Har redan upplevt dig förut...

Jag drar fingrarna genom ditt hår, stråna glider mellan mina fingrar, man fantiserar om att rycka till på skoj men man bara skrattar för sig själv.

Du frågar whats up och jag säger "nada".

Jag låtsas vara nonchalant och ointresserad men egentligen dunkar mitt hjärta hårdare ju närmare du står. Du slår en pling om natten, visar ditt eget ointresse och jag stannar förvirrad upp, ovetandes, väldigt frågandes
och kanske en bit naiv.

Hoppet om att du verkligen ser mig nu, fortfarande helt förvirrad, ovetandes och väldigt frågandes, även en bit naiv.

Men hur slutar det varje gång?

Alldeles för fort, alldeles för enkelt och alldeles precis som det alltid gör, det går aldrig min väg. Hur lyckas jag alltid singla slanten åt fel håll, hur lyckas jag alltid satsa på fel sak, hur lyckas jag alltid gissa fel. Jag skrattar här sittandes själv, inte för att du sa något roligt utan för att eländet står mig upp till knäna.

Det känns som att detta har hänt förr, det känns som att det här lilla hjulet bara snurrar och snurrar, jag väntar väl på punktering...

Hur lyckas du alltid med att vara så omöjlig, så ointresserad, så ovillig?
När du sen tittar på mig så där...

Varför be om kyssen när du inte vill ha den....

Det känns som att jag har upplevt dig förut...

RSS 2.0