Med i matchen
Nu är denna beställd!
Första dagen i mitt nya liv...
Nu blickar vi framåt mot nya dagar, nya tider och framför allt, sommaren, gud vad jag längtar!
Vill dock tacka tre personer som ställt upp otroligt mycket för mig de senaste dagarna, tack vare er kanske jag klarar mig igenom det här, jag kanske överlever trots allt.
Finns ingen ordning i detta, ni är alla tre värda guld och jag älskar er allihop!
Mikaela, du visade mig verkligen vad en vän är, fan vad jag är lycklig som har dig!
Mormor du ställer alltid upp och jag önskar jag vann ett par miljoner så jag kunde ge dig ett par med!
Och så till sist den min kära mamma, fan du har hjälpt mig så många gånger, du har alltid funnits där när jag behövt dig, du står pall med mig genom alla dessa år och lyssnar på mig samt stöttar mig i allt, jag älskar dig min kära mor du är bäst i hela denna vida värld!
Denna ger jag dock till dig, du va trots allt en stor del av mitt liv, hoppas du övervinner allt!
Ha ett underbart liv!
Nu ska jag glömma..
Jag smet ut hit för att komma bort, jag sprang ifrån mina känslor för att slippa dom en stund, här ute på isen så är jag ensam, precis som i livet kanske iallafall efter idag. Jag har inget kvar att hämta här längre..
Det är meningen att jag ska glömma henne från 7 år tillbaka, hur gör man det? Hur glömmer man bort någon som betytt så mycket för en under alla dessa år? En person som följt dig genom livet i en evighet, personen som du räknat med i alla väder, personen som alltid förstått vad man gör eller vad man går igenom, hur glömmer man bort den personen?
Hur glömmer man henne när varenda dag går åt att sakna henne? Hur glömmer man bort henne när det känns lika naturligt att tänka på henne som att andas. Jag har växt upp med hennes ord, jag har levt med hennes röst, jag har somnat till hennes leende. Hur ska man klara av att glömma bort det? Hur ska jag radera ut hela min ungdom då hon varit delaktig i nästan allt som har med mig själv att göra?
Vad ska jag göra när allt jag är, är hon? Jag vet ingenting längre, jag står här ute på isen och tittar upp, frågar mig själv vad jag ska göra, jag ställer frågan högt men får inget svar, tiden går och allt blir tyst, jag hör ingenting förutom sprickorna som bildas, jag förstår att det är dags och blundar.
Genom isen faller jag ner i det kalla vattnet, jag håller mig lugn, tar mitt sista andetag och går under.
Det är förmodligen det enda sättet som går att glömma henne på...
Lifehouse...
Inte längre...
Jag känner tårarna rinna längst mina blöta kinder, saltsmaken i min mun har tagit över och jag ser det droppar över mina fingrar, allt är suddigt och jag vet inte vad jag gör, vad jag skriver eller vart jag är. Hon brukade beskriva smärtan med att säga att det var som att försöka hålla ihop bröstkorgen när den spricker.
Jag klarar inte detta igen, i 7 år har jag sett henne framför mig, i 7 år var hon bara en bit ifrån, nu är hon borta och jag vill inte vara med längre, jag sätter mig ner nu för att aldrig ställa mig upp igen.
Jag lägger mig på sidan, på golvet i köket, jag ser hur tårarna blandas med blodet som rinner ur mig, jag känner ingenting längre och allt försvinner ifrån mig.
När jag sluter mina ögon så lämnar jag allt bakom mig, jag förlorar så många som står kvar, ni har det bra och ni klarar allt, det gör inte jag, inte längre.
För när hon inte står där kan jag inte andas, det finns ingen anledning till det längre..
I cried...
Jag berättade om lyckan allting gav mig, vilket leende jag vaknade upp med, hur det kändes som att detta va första dagen i ett helt nytt liv, ett fantastiskt liv.
Tills idag skrev jag, tills jag tappade allt och gick sönder, när jag fick veta vad som hänt. Hur kunde detta hände? När hände det? Det låter helt ofattbart, hur kunde jag?...
Jag tittade upp mot himlen när jag gick mot mormors bil i fredags, sa till mig själv "sabba inte detta nu, sista chansen till att verkligen ta till vara på det här" och så gick jag vidare med den tanken.
Så här i efterhand kändes allt bra, vi fick mycket gjort och jag fick säga mitt, jag fick uppleva allt det härliga till att idag vakna upp till en bra dag, fram till att mitt hjärta krossades återigen och jag stod där vid bilprovningen, tårarna rann längst mina kinder tittandes upp mot himlen igen och jag sa till mig själv "du kunde inte låta de förbli fint" och så gick jag mot bilen och kände sorgen.
Jag är hopplös, själlös och kanske en aning patetisk, jag är tom, ensam och förtjänar jag det? Jag vet inte, snart ger jag upp, jag orkar inte bry mig, snart lägger jag mig ner i kylan och försvinner, för vad är poängen när mitt allt försvann.
Vad har jag kvar när jag inte kan andas, vad har jag kvar när jag inte kan se, vad har jag kvar när inte ens jag vill andas, se eller vara kvar längre...
vackert om natten...
Can't remember...
Dog idag, så släpp mig nu allihop...
Im sorry...
You will never know..
Vet inte vad jag ska tycka och tänka så här i efterhand, allt var trevligt, allt var underbart, helt enkelt härligt. Vad kan man säga när allt gick bra, man måste se det från dina ögon med, det var två personer som gick igenom det här så hur kändes det?
Jag vet inte, vi kanske behövde bo närmare, vi kanske behövde mer tid, vi kanske bara behöver varandra. Jag låg där den andra natten, funderandes, sneglade åt dig där du låg så fridfullt och sov, du brukade berätta om mardrömmarna om nätterna, därför låg jag där vaken än, jag ville vara säker att du fick sova ifred.
Jag släppte handtaget till dörren, lämnade dina föräldrars hus där vi spenderat lite tid, trivdes bra där, kände mig nästan som hemma, nu vet jag vart allt kom ifrån, vilka härliga människor.
Jag tittar på dig en extra gång för att vara säker, det är jag nästintill, det känns rätt men tiden kanske inte är det riktigt än, därför låter jag det va, jag säger inte mer, jag bara tittar på dig nån extra gång.
Skåne var vackert, jag vet hur mycket du ogillar Perstorp men det fanns mycket vackert där med min kära, det fanns mycket att ta vara på.
Sist men inte minst får jag tacka Matte och Frida, två väldigt trevliva prickar i denna lilla idyll, dom gjorde besöket än mer värt, tack!
Så för denna gång, tredje gången gillt som man brukar kalla det.
Du gav Skåne ett hjärta min kära, du gav det ett hjärta...
Soon maybe you'l be mine..
Vakna upp och veta att om ett par timmar står man där, perrongen långt långt borta.
Du och Frida står en bit bort och jag ser leendet jag inte sett på flera år, jag längtar så.
När jag står här i vardagsrummet, tittar på mina väskor där dom står så blir jag glad, detta kan vara rätt väg, detta kan visa sig vara allt vi drömt om, det kan bli helt perfekt.
Dock så tar jag det som det kommer, jag är som lövet som föll från grönskan ner på den lilla bäcken, sakta flytandes färdas jag åt ett håll, vi får hoppas att det är åt rätt håll.
Jag vet att du kan mig, du förstår mig, du kan nästan läsa mina tankar. Jag älskar att du gör det du gör, att du beter dig som du gör och att du är den du är.
Vi har hela livet framför oss, förhoppningsvis kanske detta är ett par steg i rätt riktning, kanske en dag berättar vi vår historia för någon, kanske en dag ser vi tillbaka på en underbar saga.
Jag ser fram emot den dagen...
My wish..
Jag håller dessa materiella ting i mina händer, den kalla metallen eller plasten som omsluter nånting gjort någonstans långt, långt bort. Jag drömmer mig bort bortom tapeten på väggen, bortom dörren som leder ut i den tomma korridoren, långt långt bort.
Bortom allt finns där det enda av värde, bortom kullarna, bortom skyltarna står du, står hon, skulle jag be om något, skulle jag önska så skulle jag titta upp bland stjärnorna, upp mot den ljuva himlen och be för dig.
Ingenting annat vill jag ha, ta ifrån mig allt, naken står jag här, ingenting i min ägo med bara en önskan och den önskan är du.
Mina andetag får fönstret att sota igen, mitt hjärta slår hårt, det slår fort, blodet cirkulerar snabbt genom kroppen, som en eld efter ett bensinspår.
Folk går hela livet utan att veta, dom tittar runt sig och finner henne/honom inte, jag ser bortom kullarna, bortom skyltarna för där står hon, min önskan, mitt allt...
Drowning and it feels so right...
Rush
Pull me under
The world is at my feet
It’s no wonder
Your eyes speak to me
Tell me be calm
Tell me be strong
Swimming out so deep
Now I can’t breathe
And it’s exactly where I belong
Cause it feels like a run of a lifetime
And nothing’s gonna save us now
Let the waves come crashing down
Cause it feels like I’m right for the first time
And everytime I take you in
I think my heart skip a beat again
I am drowning in your love
Cause I’m drowning in your love
Love
It’s taking over
There is no in between till I find me some cover
The tide is coming, I dont know if I can take it
I lose my focus, lose my focus
With every breath I feel my inhibition breaking
I can’t control it, no no no…
Cause it feels like a ride of a lifetime
And nothing’s gonna save us now
Let the waves come crashing down
Cause it feels like I’m right for the first time
And everytime I take you in
I think my heart skip a beat again
I’m drowning in your love
Vi hade iallafall tur med att ha väldigt kul!
DADA LIFE @ Ambassadeur 26-1-2011
Stänger ute världen och släpper inte in nån, inte ens dig... just music now..
"Hit me like a ray of sun
Burning through my darkest night
You're the only one that I want
Think I'm addicted to your light
I swore I'd never fall again
But this don't even feel like falling
Gravity can't forget
To pull me back to the ground again"
"You're everything I need and more"
Feels like i have nothing except music left.. good night..
Jag kupar solen och kärleken i min hand..
Han ska alltid åka med våtdräkten och den låg ju självklart uppe i huset.
Ser han komma gåendes längst slänten, solen ligger precis ovanför mitt huvud nu, vinden avtog för någon timma sen och vi får väl dra några åk innan middagen är klar.
Jag kupar handen runt solen, och fredde tycker det ser ballt ut från hans vinkel när han kommer gåendes ut på bryggan. Louise har lurat bakom mig och stoppat händerna i vattnet, nu smyger hon upp bakom ryggen på mig och lägger sina blöta händer över min rygg där jag sitter.
Fy säger jag å vrålar ut då det va lite kallt, hon skrattar åt mig tillsammans med Fredde, Gurra tog självklart en bild i detta ögonblick och minen jag gör på bilden är ju inte den mest glamorösa!
Louise kysser mig på kinden och ber om ursäkt samtidigt som hon lovar att inte göra om det, lite skratt hör jag bara medans jag suckar.
Jag ska tydligen först ut så jag snörar på brädan medans Fredde och Gurra förbereder båten, Louise har satt sig redo med kameran i högsta hugg, påstår att hon ska fota mig när jag ramlar men jag är kaxig och hävdar att jag håller mig torr ikväll :P
Hon ler mot mig där hon sitter i båten, Gurra frågar om jag är klar och jag ropar "köööör" Så bär det av. Linan spänns och jag glider ut på det blanka vattnet i solen, skär genom vågorna medans jag kommer ut på sidan, ingen vind alls ute på sjön, underbart.
Jag ser ut över horisonten och försvinner i det vackra för en stund, glider mellan vågorna och förbereder årets första hopp, skär tvårt över och får med mig bra fart, trycker i vågen och kommer upp fint, sätter landningen perfekt och känner adrenalinet spruta ur mig, fan va härligt!
Fredde ropar "NICE!!" och Louise tjoar, Gurra är mest upptagen med filmkameran, han tror nog jag är något jäkla proffs men så är ju inte fallet. Efter en stund så tröttnar jag i armarna och ger mig för å testa nåt nytt, självfallet så tappar jag linan och jag ser båten försvinna från mig.
Sakta sjunker jag och Louise skriker "Haha nu är du inte torr längre!". Fan att hon skulle få rätt då, båten glider upp bredvid och jag slänger upp brädan åt Fredde, "din tur nu" säger jag och han hoppar i. Kliver upp i båten och Louise hälsar mig välkommen med handduken.
Jag drar henne till mig och hon säger att jag va duktig, ja säger tack och kysser henne, Gurra säger "Skaffa er ett rum!" och vi skrattar. Freddes tur nu och han dödar åket totalt, kvällen fortsätter och vi blir allihop rätt blöta men vi blir allihop rätt nöjda.
En sommarkväll 2011....
Svårt att somna...
Soffan blev alltid en plats för tankar, jag kunde ligga där, lutade bak huvudet och försvann i mina drömmar, som i skolan försvann jag bland molnen, lärarna kallade mig dagdrömmare på kvartsamtalen, jag vart varken glad eller sur över det.
Jag fick tid att tänka, fick fundera.
Än idag finner jag mig försvinna bland folk, för mig själv eller på jobbet, fast där kanske jag inte sitter på samma sätt men visst finns det tillfällen då jag glider iväg.
På senare tid har det inträffat rätt mycket, jag har tänkt en hel del, låtit mitt huvud flyta bland molnen. Anledningen till det är ganska enkel, inom en snar framtid kanske mitt liv förändras, det kan gå hur som helst, jag hoppas på det bästa men fruktar för det värsta, jag har nästan väntat i 7 år på det här.
Du formade mig till den jag är idag, du fick mig att visa saker som jag ofta höll för mig själv, du visade mig hur vacker kärlek kunde vara. alltid fanns du där för att hålla mig ovan vattenytan, alltid fanns du där, du kunde förstå vartenda ord jag skrev, du visste ifall jag ljög, du visste ifall jag talade sanning, du kände mig.
Dessa år gick så fort, dessa år fick jag känna allt vad kärlek innebar, glädje, sorg och ensamhet men också lycka, tårar av den goda sorten och jag fick känslan av att det fanns en speciell person där ute för just mig.
Jag lyssnade på vartenda ord du sa, jag låg vaken om nätterna för att jag va orolig för dig, jag funderade på dagarna över vad du gjorde, hur du klarade alla motgångar när jag hjälplöst fick stå vid sidan och se på medans du drogs med olycka, jag stod ständigt upp för dig och det kommer jag fortsätta med.
När nån gav mig styrkan att klara allt så gav den mig dig, du va allt jag behövde för att klara alla motgångar, du va allt som krävdes för att jag skulle klara av att lyfta jorden på mina axlar. Med dig så svävar jag ovan marken, med dig går jag på vattnet, med dig är jag odödlig.
När jag tittar på dig, smeker din kind och ser djupt in i dina ögon så ser jag en framtid, jag ser en framtid där allt är så bra som det bara kan bli, jag ser en framtid där jag gör allt för att göra din lycklig, jag ser en framtid där jag erkänner att jag inte är perfekt men gör allt för att få vårt liv att bli det.
Efter 7 år är jag underbar för dig, efter 7 år så är jag finast på jorden men efter 7 år så kan jag säga med klarhet att du är något jag aldrig kan vara utan, du är och kommer alltid vara min stora kärlek, endast du, bara du.
My only L...
En låt som jag inte la så mycket vikt till men när du är nära så förstår jag innebörden i vartenda ord.
Jag blandar det bra med det mindre bra..
Jag fantiserar om att smeka din kind om 40-50 år på samma sätt som jag gjorde idag, jag fantiserar om att stå en kväll som denna och dansa med dig i vårat vardagsrum medans barnet sover, två vinglas som på bordet står, levande ljus överallt som gör dig bländande vacker en kväll som denna.
Jag blandar det bra med det mindre bra, vet vad vi gått igenom och troligtvis blir det mer, jag ser fram emot att se bortom kullen, bortom bergen, bortom den vackra himlen i horisonten. Får jag dela allt med dig så blir det bra, det blir intressant, det blir älskvärt.
Vi ger det en chans denna gång, vi lägger allt åt sidan och ägnar en stund åt varann, ge mig en bit av dig så ger jag en bit av mig, jag ska aldrig göra dig besviken, jag ska alltid ställa upp och jag ska alltid finnas för dig. Mitt hjärta har slagit ett extra slag för dig sen jag såg dig första gången, jag visste från dag ett att du var något jag aldrig skulle kunna glömma, något jag nog aldrig skulle kunna leva utan, det skulle bara kännas fel, det skulle inte vara rätt för det känns som att jag blivit skapad för att göra dig lycklig.
Vi har gått om varann tidigare, aldrig kunnat se en potensiell sanning, kanske det vi borde förstått från dag ett, att det skulle vara du och jag för i ärlighetens namn, vi är fina ihop.
Idag drömmer jag om dig, imorgon drömmer jag om oss och i framtiden berättar jag förhoppningsvis historian om du och jag som blev vi...
Din man...
Han går upp, går förbi spegeln som står lutad mot väggen, hans siluett smiter förbi.
Han går fram mot fönstret som kikar ut mot den tomma stadsdelen, våren lurar bortom månader, snön ligger än kvar på marken.
Han drar igenom persiennerna, går mot den tomma bäddade sängen, tysta kliv.
Nu går din man och lägger sig, han håller ditt hjärta intill sig där han ligger, det värmer honom och ger honom allt han behöver för han älskar dig.
Du är hans styrka, du är hans livs mål, du är hans allt....
Bara jag inte glömde det viktigaste...
Sittandes på Bromma flygplats, mitt flyg går snart men inte än.
Sneglar på klockan ibland samtidigt som jag bläddrar i någon tidning jag köpt på Pressbyrån i förbifarten.
Tiden går så otroligt sakta idag, kanske för att jag vet vad som väntar?
Jag känner nervositeten lite grann men inte så att det är jobbigt, den bara ligger där och rör på sig ibland. Det känns bra ändå, jag minns mycket från sista gången jag såg henne i ögonen, kyssen jag fick på perrongen i ett kallt Eskilstuna, hur det kändes att se henne försvinna när mitt tåg försvann i fjärran.
Det var så länge sen jag såg det där leendet, jag minns hur hon kunde få mig att le, kan aldrig kopiera det leendet hon lyckas med, jag kan inte ens återberätta känslan det ger mig, det för det måste upplevas.
Jag hoppas jag inte glömde något hemma, framförallt det där speciella jag har med mig, bara för det måste jag kika i väskan, minns att jag nog la den där för jag va rädd att tappa den ifall den låg i jackan, yes bra där är den.
Nu dök mitt plan upp på skärmen, dags att röra på sig, fan vad jag längtar, hur underbart det kommer vara att få hålla om henne igen, få höra den där underbara rösten, fantastiskt, jag längtar!
Måste bara komma ihåg vad jag ska säga, när jag ska säga det, och se till att ställa frågan till hennes föräldrar först, rätt ska vara rätt ju.
Nu ska jag ombord på planet men kan ju säga det innan jag åker eftersom jag måste lämna er nu, ni kanske undrade vad jag pratade om?
Tänkte fråga om hon ville gifta sig med mig....
Just nu..
Förr fanns tanken.
Förr fanns vi.
Vi håller oss nära, vi sitter tätt intill, jag kan höra dig andas och jag kan känna din ljuva doft. Jag känner dina läppar mot min kind, jag känner din hand mot mitt bröst och du känner hur mitt hjärta slår.
Just nu finns bara du.
Just nu finns bara tanken.
Just nu finns bara vi.
Håll hårt i det vi har, håll hårt om mig så att jag aldrig blåser bort för här hos dig vill jag stanna. Här hos dig vill jag vara tills mitt sista andetag tas, hos dig vill jag somna, och hos dig vill jag vakna.
För just nu finns bara du...
Ligger här ensam och lyssnar på...
