.

Jag sitter här och försöker överleva, mitt hjärta blöder samtidigt som det känns som att jag tar mitt sista andetag. Jag kan inte minnas att denna smärta var så stark, vart jag än tittar så ser jag dig, vad jag än gör så försvinner du inte ur mina tankar, hur ska jag klara detta när mina ben inte orkar bära tyngden av min kropp, när mitt hjärta inte klarar av att slå längre.

Jag känner tårarna rinna längst mina blöta kinder, saltsmaken i min mun har tagit över och jag ser det droppar över mina fingrar, allt är suddigt och jag vet inte vad jag gör, vad jag skriver eller vart jag är. Hon brukade beskriva smärtan med att säga att det var som att försöka hålla ihop bröstkorgen när den spricker.

Jag klarar inte detta igen, i 7 år har jag sett henne framför mig, i 7 år var hon bara en bit ifrån, nu är hon borta och jag vill inte vara med längre, jag sätter mig ner nu för att aldrig ställa mig upp igen.

Jag lägger mig på sidan, på golvet i köket, jag ser hur tårarna blandas med blodet som rinner ur mig, jag känner ingenting längre och allt försvinner ifrån mig.

När jag sluter mina ögon så lämnar jag allt bakom mig, jag förlorar så många som står kvar, ni har det bra och ni klarar allt, det gör inte jag, inte längre.

För när hon inte står där kan jag inte andas, det finns ingen anledning till det längre..