.

När man sitter i stolen här, du vet vad som försigår i rummet brevid.
Du har förväntat dig nåt hela kvällen, du har väntat på en rolig kväll, du har hoppats att sorgen ska ta slut.
Du har hoppats på att slippa känna hur det känns, du har hoppats på att släppa denna vikt.

Du ser ett leende, du ser två, du ser något förutom sorg, du ser skratt, värme, vänskap men ingen sorg.

Nu sitter du här vid datorn, du har inte lyckats förstå, du har inte lyckats greppa, du har inte lyckats hantera. Räckte jag inte till? Dom skrattade innan, dom log åt dig, du kände att du var med.

Vi upprepar och säger att du sitter här igen vid datorn, du sitter här själv, du sitter kanske där du förtjänar för inget känns rätt när det är så här, allt känns fel. Du försöker lyssna, du försöker förstå, du försöker inse vad problemet är när det enda du ser är dig själv, du tittar dig själv i spegeln på toaletten medans vattnet rinnet utan att förstå nånting.

Du eller jag griper tag om något som känns verkligt, någonting som vi kan relatera till men ändå förstår vi inte, tårarna rinner inte för att ditt frågetecken består, att känna en känsla av något som är osagt, att förstå en känsla som ingen vill kännas vid är oförstådd, du eller jag vill mycket men lyckas med lite.

När jag sitter här vet jag att dom skrattar, dom ler, dom känner lyckan, han ler, han skrattar, han känner lyckan utan att veta. Allt utan att veta att jag än sitter ensam här ute, inte för att någon inte bryr sig, utan för att ingen hunnit med det.

Att hinna veta vad du säger när inget hunnits sägas, att säga innan något hunnits komma på.

Du gick förbi med utsträcktra armar, en ton i melodin, en ton i sången, en ton i livet men du hann inte med att fråga, du hann inte bry dig, du hann inte tänka för du var aldrig här på riktigt....

Tillbaka i denna dröm, tillbaka i denna fristad som jag kallade det. En gång i tiden tittade jag ut över staden och älskade allt, en gång vart jag så kär.

Numera vet jag inte vad jag känner förutom sorgen som speglar sig i torgets fontän, du lurade mig att tro att detta va äkta, du lurade mig att lita på det du gav mig.

Nu ligger jag här i ingenmansland, tårar, sorg och oförståelse. Att tillit va så billigt, att förtroende va så enkelt. Jag står här och ser staden i ögat, jag ser pinsamheten i ögat men kan inte sluta vara naiv.

Jag kommer för evigt att vara naiv....

Ensam ute i kylan, vännerna sitter en bit bort.

Alldeles upptagna med att vara, upptagna med det kryssning ofast står för, övervinna det andra könet. Jag sitter en bit bort, för ointresserad för att bry mig. Detta är inte jag, jag känner inte denna törst som alla dessa hyeonor. Jag ser blickarna från dom, jag ser hungern och känner inte igen mig, vad hände med mina vänner?

Jag delar hytt med främlingar, människor som sviker sin närmaste för ett snabbt ligg, människor som glömmer bort vad man betyder, människor som kastar en åt sidan för att tillfredställa sina lustar om än för en sekund.

Det är vad du är värd i denna kalla värld, ombord på ett kryssningsfartyg....

Han hade lämnat av alla vid stationen, han skulle inte med ut ikväll, han kände för att roa sig när inget var roande. Han kände sig lite dyster ikväll, viljan att vara ensam var större än viljan att dränka sig själv för att glömma.

Han satte sig i bilen och började ta sig hemåt, vägen dit va lång, ståendes vid ett rödljus, det röda skenet speglandes i framrutan, det kändes som att tiden stod still. Han hade miljoner tankar i skallen medans det fulla festlivet valsade förbi honom längst de vita linjerna.

Han kände att hemmet var för långt borta så han åkte till den där platsen som var lite speciell för honom, Vanadisplan hade sällan sett så vackert ut, denna trista rondell hade många gånger skänkt honom värme, han hade varit kär här en gång i tiden, han hade hållit om henne här. Den varma känslan värmde honom i den kalla kvällsluften.

Bilen stod felparkerad precis bakom honom uppe vid lägenhetsområdet, dörren halvt på gavel och motorn igång. Allt för att låta musiken från stereon få vara igång, han spolar tillbaka tiden till de dagar då allt inträffade, hur denna stadsdel gjorde honom varm, gjorde honom glad, hur han trivdes och hur han log varje gång han kom ut till bilen i dessa kvarter.

Han minns hur det slutade i all denna lycka men det gjorde honom bara stark, det gav honom erfarenhet, hans vänskap har hon kvar trots allt. Nu ser han ut över denna vackra rondell och tittar efter framtiden, blicken vilar lugnt över stadens siluett, han har inte bråttom men han känner saknaden, han känner viljan att få visa någon igen, vem han var och vad han kan.

Sista rödljuset innan han lämnar storstan, ännu ett övergångställe, ännu en tid som stod still, han la handen på passagerarstolen och önskar att hon satt där, vem hon var visste han inte men han hoppades att hon var bra, väldigt bra, kanske bäst.