.

När jag vaknade igår visste jag inte att du skulle vara där.
När jag satt hos en vän kände jag inte till att du skulle stå framför mig ikväll.

Kylan trängde in under jackan när jag stod utanför, vi väntade tills vakten såg oss och fick sen gå in.
När jag tog av mig jackan såg jag mig omkring, ingen intressant så långt ögat kan nå.
Gåendes bland folk, sakta glidandes förbi tjejer som skrattar, killar som ger highfive, ölglas, en hektisk bar med stressade bartenders.

Mellan folk kunde jag se nåt, det fanns nåt som slank förbi, en skepnad, nån jag kände igen..
Dina stora vackra ögon fick syn på mig innan jag sett dig, jag såg i det suddiga havet ett leende, jag kunde se hur det gick mot mig där jag stod.

När våra blickar möttes så blev allt tyst, jag kunde känna hur jag log, hjärtat slog lite fortare för varje steg du tog, ett steg närmare mig.

Du omfamnade mig och jag blundade, kände din parfym, den härliga..
När jag öppnade ögonen så va du borta, en vän puttade till mig och vi fortsatte in.

Vi stod i ett hav, lampor, ljus, musik, ett hav med människor, badandes i ljus och toner.
Jag såg ett par ansikten en bit bort, dessa kände jag igen.
Kramar, frågor och leenden, inget konkret förutom det vanliga "hej", ingen stol så jag hukade mig ner, tappade min mobil när jag böjde mig så jag fick ställa mig på knä för att ta upp den.

Jag försvann under bordet en sekund och när jag kom upp igen så satt hon där, hon hade inte sett mig än bland alla champagneglas som stod i vägen, där försvann jag en sekund, bland kristall, isen som kylde flaskan i skålen.

Jag förflyttade mig lite och då såg hon mig, hennes leende riktades mot mig, jag log tillbaka och hon viskade "hej" tvärs över bordet. Jag gjorde det tillbaka och vi kunde inte sluta titta på varann, jag kände hur nån ryckte i mig, drog iväg mig mot dansgolvet men jag kunde inte släppa blicken från henne där hon satt, leendes utan nåt som helst bekymmer.

Jag vände mig om och blundade, tog ett djupt andetag och öppnade ögonen, tittandes i taket hade jag vaknat upp i min säng, jag kände hur min högra arm somnat och började sticka, vände blicken och såg då det blonda håret, hur solen hade letat sig mellan springorna i persiennerna och väldigt svagt lyst upp hennes vackra ansikte.

Jag log och la mig tätt intill henne och somnade om...

Han la kinden mot rutan, kände hur den kalla ytan spred sig över hans ansikte, snön gled längst hans ansikte.
Hans händer va frusna, kalla så att känslan av att de va hans inte fanns kvar, de va främmande, de tillhörde inte honom längre..

Ståendes där bland ingenting, tystnad återigen. Han tittade ner mot sina fötter, den blanka isen under honom gav en bild tillbaka, ett ledsamt ansikte, ett leende som inte fanns där längre, en tår som frusit till is på hans kind..

Himlen va kall, den va grå, vissa skulle kalla den mörk, sorgsen och kanske tillomed död..
Han försökte få ur sig ett skrik, kroppen ville inte, hans hals va för kall, den va frusen.

Han satte sig ner, de va lite halt men han klarade sig.
Istapparna föll till marken och krossades mot den kalla stela ytan, allt gick i kras, i spillror precis som hans innandömme, hans själ va vilsen, han kände den inte ens längre, allt hade lämnat honom.

Han la sig ner, kände hur andningen blev tung, hur yrseln närmade sig, hur viljan började lämna honom.

Bortom honom syntes ett sken, isen under honom blev tunn, plötsligt låg hans hår i blöt, han kände sina händer igen, luften inom sig.

Han satte sig upp och såg i ena handen ett rosblad, vackert, ömtåligt men varmt.
Framför sig lystes världen upp, folk stod framför honom, hand i hand, dom log, skrattade, bad honom komma.

Värmen i vinden smekte hans nacke, han kände hur livet puttade upp honom på benen igen, hur den drog honom upp, han kände viljan igen och hans leende kändes inte längre så främmande.

Han va tillbaka, vi va tillbaka..

tack..

Det blå skenet, varmt vatten.
Vattnet glittrar i små ledlampor, vackert när allt ser ut som kristaller.

Jag står och beundrar det i mitt nedsläckta badrum, ensam i duschen står jag bakom draperiet.
Skepnaden drar förbi dörren som står på glänt, jag kan se genom gläntan att hennes hand sakta drar upp dörren.
Hon drar handen längst handtaget och puttar sakta upp dörren, försöker inte skapa nåt oväsen.

Hennes siluett glider in i de mörka badrummet, ljuset bakom henne glider längst hennes axlar, smeker hennes hals, hennes vader och lår.

Jag står tyst och ser på när hon sakta går in, drar upp draperiet och smyger in i min blåa värld.
Hennes leende glimmar i det blå sken som vattnet ger ifrån sig, ögonen glittrar som diamanter.
Vi står tillsammans och beundrar detta sken, allt runtom blir vackrare, jag ändrar värmen på det klara vattnet och dioderna ändrar färg, en varm vacker röd pulserar ut och ger en varm känsla där vi står.
Hon håller om mig och det går vidare..

Allt detta pga ett duschhandtag..

Clouds & Stripes

Dagen då Daniel fyllde 24 är numera över, det har varit en dag kantad av olycka, lycka och en hel del skratt ändå, tummen upp även om ja fick böter för 100 på 90väg =)

Ändå så kan ja inte låta bli att känna hur tomt de är, fattades nåt på något vis, jag vet nog egentligen vad det är, kan inte ljuga för mig själv. I miss her, som fan, tiden går så sakta och varje dag slår en tanke mig hårt i skallen.

Vart är hon?...

Inte här iallafall, gud va hennes leende är saknat, hennes blick som kunde fälla mig till marken, hennes snabba meningar när hon va glad, hennes skratt som ekade i vardagsrummet.
Vart är hon när jag saknar henne som mest, när hon är det jag önskar mig mest, när jag kan blunda och nästan känna hennes närvaro från flera mils avstånd.

Dra mina fingrar genom hennes hår, smeka hennes kind, hennes läppar med mina.
Hålla henne tätt intill och känna hennes parfym, ha hennes armar runt mig, hennes huvud vilande på min arm.
Höra henne andas där hon ligger intill, höra hennes ord, hennes frågor om hur dagen min varit.

Vara alldeles, alldeles ensam med bara henne, se ingen annan, vara nära ingen annan, att se endast dig i det suddiga som kallas mitt liv, att hela tiden bara leta efter ditt leende, efter dina ögon, efter din själ..

Vart tog min önskan vägen?...

Imorn är man då 24 år gammal, usch säger ja bara, time to grow up!

god natt

Han räknade aldrig med att hon skulle skriva nåt tillbaka när han skrev till henne första gången, han hade förväntat sig kanske ett hej, inge mer, hon va alldeles för fin för honom, på tok för vacker.

Hon mötte hans text med ett leende, svarade glatt tillbaka, han vart överraskad, chockad och väldigt glad.
Konversationen blev ett möte, det blev en blick som möttes tvärs över en väg, en kyss som värmde en kall höstdag.

Hon höll handen mot hans bröst där dom satt, hjärtat slog liiiiite fortare än det brukade, han va ju ändå nervös, lite chockad över att hon satt här, bredvid honom, i princip i hans knä, han kunde inte släppa blicken från de där klarblå ögonen, allt runtom försvann, de vart tyst, otroligt tyst tills hon sa hans namn och då va han tillbaka igen.

Känslan av att hon va otrolig va påtaglig, den va överallt i rummet, när dom lämnade varann kunde han känna hennes parfym, hennes skratt och hennes vackra röst, den viskade inom honom.

Dagen då hon låg intill så tittade han på henne, han hade sen länge beundrat henne, han kunde inget annat göra än att titta på henne, hålla om henne tills dom somnat ihop.
Dagen därpå låg hon där, morgontrött, hon va lika vacker för det, han bara flinade åt henne medans hon morrade lite ilsket tillbaka.

Dagen då hon trädde in i hans värld räknades som en av de bästa i hans liv, han sa de till sig själv när han låg där ensam i mörkret, utan henne...

Kanske dags, kanske dags att jag vaknar upp, slutar drömma, inser saker och ting.
Släpper tanken. släpper önskan och går vidare, tar mitt och går, vänder om och tar farväl.

För lång tid har gått, för mycket av ingenting alls, delade tankar, trodde jag..
Jag ville, jag försökte, jag gav aldrig upp, trodde jag..
Tankarna speglade dig, förhoppningar om nåt, vad som helst, blev ingenting, trodde jag..

Ensam står jag, fortfarande, ensam kvar i detta ingenmansland.
Ensam blir jag när du går din väg efter att jag sagt mitt, ensam kvar i detta ingenmansland.

Tystnaden sökte upp mig när lågan släcktes, glöden dog, vi försvann.

Många gånger har jag undrat, många gånger har jag velat fråga, många gånger har jag inte vågat, många gånger har jag varit rädd för sanningen, blundat för att inte inse att det sinar, att det försvinner.

Så ensam står jag här, ensam i detta ingenmansland, sanningen är den att jag hade hoppats, kanske den här gången, det trodde iallafall jag...

Han tittade på henne när hon gick iväg, i fönstret stod han, solen lyste på honom mellan björklöven som svajade i vinden.

Hon tittade upp mot fönstret och såg honom, hon log och vinkade.
Han såg hennes blick, den gjorde honom så lugn, alldeles varm, han förstod att hon skulle komma tillbaka.

En hel dag, en hel dag utan något att göra, en onsdag kallades det, han va ledig från jobbet, tvätten tog han hand om i söndags, även städningen, han va ju tvungen då hon skulle komma på besök.
Han satt och trummade på bordet i vardagsrummet, Spotify va igång, musiken ljöd från högtalarna, tillräckligt högt för att han skulle höra men tillräckligt lågt för att inte störa nån annan.

Han minns tillbaka en sekund, bara några timmar sen, hur hon låg och sov på hans arm, hennes tunga andetag, hennes oskuldsfulla ansikte där hon låg intill.
Han minns hur han puttade lite på henne när hon skulle vakna, hon va ju faktiskt tvungen att jobba stackarn.

Hur han sköljde hennes hår i duschen och hur hon sprutade vatten i ansikte på honom tills han började skratta.
Han höll om henne medans hon borstade tänderna, hon flinade och försökte säga något, munnen full med tandkräm.

Han drog handen längst hennes kind och kysste henne farväl, för stunden.
Nu sitter han här, tanken av henne gör honom varm, känslan av att någon tänker på honom kittlar, att behovet att finnas existerar.

Han drar fingrarna i hans småfuktiga hår, påminns om att han måste klippa sig.
Han längtar tills hon kommer hem igen, och där somnar han för stunden på soffan.

Han vaknar upp efter nån timma, nacken värker då soffan inte är bästa receptet.
Fram med pastan, köttfärsen och örterna, han sätter på sig en ren skjorta och ställer fram ljusen.
Musiken är fortfarande på, i ångan nynnar han låtarna som spelas, han sjunger med, han ler.

Maten klar, ljusen tända, solen på väg ner över huskanten.
Han hör nycklarna i dörren när han placerar rosen på hennes tallrik, sakta smyger han mot hallen.
Han ångrar sig och tar med sig rosen, hon hänger av sig jackan, lite trött och ropar "hallå".

Han glider fram runt hörnet, "hej", och ler. Hon ler tillbaka och säger "hej", dom tittar mot varandra och ler lite hemlighetsfullt, han drar fram rosen och säger "varsågod" samtidigt som han ler.

Hon kysser honom och ger honom en kram, över hans axel ser hon ljusen, maten, hon hör musiken och blir glad, han ber henne följa med ut på balkongen.

Där står en flaska vin och hans hjärtformade värmeljus han noggrant förberett, "varsågod hjärtat".

"Du är underbar"