.

Han la kinden mot rutan, kände hur den kalla ytan spred sig över hans ansikte, snön gled längst hans ansikte.
Hans händer va frusna, kalla så att känslan av att de va hans inte fanns kvar, de va främmande, de tillhörde inte honom längre..

Ståendes där bland ingenting, tystnad återigen. Han tittade ner mot sina fötter, den blanka isen under honom gav en bild tillbaka, ett ledsamt ansikte, ett leende som inte fanns där längre, en tår som frusit till is på hans kind..

Himlen va kall, den va grå, vissa skulle kalla den mörk, sorgsen och kanske tillomed död..
Han försökte få ur sig ett skrik, kroppen ville inte, hans hals va för kall, den va frusen.

Han satte sig ner, de va lite halt men han klarade sig.
Istapparna föll till marken och krossades mot den kalla stela ytan, allt gick i kras, i spillror precis som hans innandömme, hans själ va vilsen, han kände den inte ens längre, allt hade lämnat honom.

Han la sig ner, kände hur andningen blev tung, hur yrseln närmade sig, hur viljan började lämna honom.

Bortom honom syntes ett sken, isen under honom blev tunn, plötsligt låg hans hår i blöt, han kände sina händer igen, luften inom sig.

Han satte sig upp och såg i ena handen ett rosblad, vackert, ömtåligt men varmt.
Framför sig lystes världen upp, folk stod framför honom, hand i hand, dom log, skrattade, bad honom komma.

Värmen i vinden smekte hans nacke, han kände hur livet puttade upp honom på benen igen, hur den drog honom upp, han kände viljan igen och hans leende kändes inte längre så främmande.

Han va tillbaka, vi va tillbaka..

tack..