.

Han räknade aldrig med att hon skulle skriva nåt tillbaka när han skrev till henne första gången, han hade förväntat sig kanske ett hej, inge mer, hon va alldeles för fin för honom, på tok för vacker.

Hon mötte hans text med ett leende, svarade glatt tillbaka, han vart överraskad, chockad och väldigt glad.
Konversationen blev ett möte, det blev en blick som möttes tvärs över en väg, en kyss som värmde en kall höstdag.

Hon höll handen mot hans bröst där dom satt, hjärtat slog liiiiite fortare än det brukade, han va ju ändå nervös, lite chockad över att hon satt här, bredvid honom, i princip i hans knä, han kunde inte släppa blicken från de där klarblå ögonen, allt runtom försvann, de vart tyst, otroligt tyst tills hon sa hans namn och då va han tillbaka igen.

Känslan av att hon va otrolig va påtaglig, den va överallt i rummet, när dom lämnade varann kunde han känna hennes parfym, hennes skratt och hennes vackra röst, den viskade inom honom.

Dagen då hon låg intill så tittade han på henne, han hade sen länge beundrat henne, han kunde inget annat göra än att titta på henne, hålla om henne tills dom somnat ihop.
Dagen därpå låg hon där, morgontrött, hon va lika vacker för det, han bara flinade åt henne medans hon morrade lite ilsket tillbaka.

Dagen då hon trädde in i hans värld räknades som en av de bästa i hans liv, han sa de till sig själv när han låg där ensam i mörkret, utan henne...