.

Vi sa hej på msn för 4 år sen.
Jag såg hennes leende för första gången, de va 4 år sen.
Vi pratade varje kväll, de startade för 4 år sen, vi skrattade tillsammans, vi tillomed grät..

Hon vart väldigt viktig för mig, de va 3 år sen.
Hon ler när jag tittar på henne, de började för 4 år sen.

Vår tid ihop har inte kommit än men de kommer, de tror jag, de hoppas jag.

Jag skulle kunna sitta här och lägga ihop all tid och det skulle hamna på "One Hundred Years" men "there's still time for you"

---

Hon somnade i hans famn där dom låg i soffan, det va väldigt kallt ute, frosten hade lagt sig som en hinna på hennes fönster, hon kände sig säker hos honom. Hennes ansiktsuttryck där hon låg skvallrade om att hon var väldigt nöjd där hon låg, hon trivdes i hans famn.

Han kunde känna hennes puls genom hans arm som hon så bekvämt hade lagt huvudet på, hennes värme gjorde så att hans nervositet släppte. Han hade ju tänkt på det här scenariot förr och hur han skulle klara av detta, allt kom dock naturligt. Han la sitt ansikte mitt emot hennes och deras nästippar snuddade varann, han såg att hon vaknade till lite, hennes ögonlock blinkade till lite.

Han kröp lite närmare och kunde känna hennes varma andedräkt, nu låg hans näsa längst hennes och deras läppar var endast millimeter ifrån varann, han ville så gärna nudda hennes dock ville han inte pressa henne. Han visste vad hon gått igenom och det sista han ville var att pressa henne.

Då öppnade hon sakta sina ögon och dessa glansiga vackra ting viskade om en oskuldsfullhet som han aldrig sett hos någon förr, han befann sig någon annanstans nu, i en värld där han aldrig satt sin fot förr, ett himlarike.

Sakta så rörde hon sig mot honom och hennes fuktiga läppar mötte hans, hon kysste honom!
Han kände hur allt sprack inom honom, allt exploderade och hans lycka var nådd, hon hade gjort det han hade hoppats på i all dess tid, hon kysste honom.

Han låg bara där och följde med vågen, ända upp på stranden, njöt till sista sekund och kunde känna ruset inom sig.
Han hade upplevt något fantastiskt och allt på grund av henne, hon var orsaken till denna underbara upplevelse och han ville aldrig släppa ögonblicket.

Hon log mot honom med sitt vackra leende och stora oskuldsfulla ögon, han såg på henne med beundran och log bara tillbaka, redan då älskade han henne, hon var allt i ett, en sann dröm som blev verklighet....

Hej mitt vinterland!

Vad allt är vackert idag, jag brukar säga att snön förstör men det är verkligen bara när allt är blask, nu är det ju en riktig vinter, sladda runt med Hondan har ju aldrig varit roligare, tack för all snö ta aldrig den ifrån oss!

Slänga mig i snön. göra änglar och kasta en liten snöboll i lillbrorsans fejs haha neeeeh taskigt :D
Jag längtar efter mina syskon igen! Dom e så nära men varje gång jag kommer hem till mamma så ligger dom och sover, slutar alldeles för sent :( suuuuuuuger men men helgerna med dom är guld!

Louise kom och åk pulka med mig hahaha, fantastiskt kul å se dig i backen tror jag :D
Moa skulle ropa efter dig hela tiden å be dig putta henne ner för backen haha.
Kul kul å åter kul. Mamma sa dock ikväll att snön skulle försvinna på torsdag WTF?! neeeeh men ååååhhh, ge mig inte detta nu asså, vill ju ha vitt inte blask! Tack!

Så hej mitt vinterland tack för Boston Tea Party ikväll, fick mig ett gott skratt!

Vi kanske hörs senare folk, häng löst! Tjao!

All denna snö,...

Alla fotspår har suddats bort, dina steg försvann så jag hann inte följa dom ända fram.
Du är nu så långt borta, jag kunde se din kontur för en stund sen, nu är allt borta, allt är vitt...

Var jag än tittar så ser jag bara en vit vägg, inga spår kvar åt vardera håll, mina egna är borta.
Jag står kvar tills jag inser att det är hopplöst, du vände aldrig tillbaka, du såg dig aldrig om.
Varför måste jag stå kvar ensam här i all den här kalla snön?

Jag sätter mig ner för att vänta, det går en tid men jag ser inte dig, all värme försvann när jag förlorade din hand.
Nu känner jag kylan ta tag i mig och jag lägger mig ner. Från himlen dalar alla dessa snöflingor ner, stora som små, alldeles klarvita och väldigt kalla.

Jag känner hur allt börjar lämna mig och jag känner inte längre mina händer eller fötter, allt är väldigt kallt.
Känner hur mörkret närmar sig och ögonen vill somna in, varenda litet andetag dröjer längre och längre.
Nu säger vi god natt...

---

Droppar, varma droppar rinner längst min kind, jag känner hur det sticker i mina fötter, allt är fortfarande mörkt men nåt känns annorlunda. Jag kan plötsligt röra mina händer men jag är för svag för att orka resa på mig, ögonen är fortfarande stängda.

Något varmt läggs över min panna och jag kisar med ögonen för att se något, allt är så ljust men en siluett av någon dyker upp framför mig. Försöker fokusera blicken men det är svårt pga allt ljus, till slut ser jag att det är du...

Du kom tillbaka, du räddade mig från kylan, jag överlevde..
Nu sitter du och ler över mig, som att all fara spolats bort, jag kan känna värmen igen, du håller min hand, tack...


Så, jag ligger ute i snön och väntar på det där ögonblicket, när ska du rädda mig? jag fryser...

Vi ser det snöar...

När morgonen kom en kall vinterdag, solen lyste över horisonten.
Dagarna den tiden var väldigt korta, värmen nådde inte enda fram till hans fönster, man kunde se hur isen hade lagt sig som en hinna över hans blanka rutor.

Han tog några steg utomhus, vinden hade format snön till ett ökenlandskap, skapat små vassa kullar.
Nu var det helt vindstilla, solen lyste svagt över dessa kullar och det var nästan så att den vita snön var rosa av solens sken.

Efter ett par minuter ute i den kalla vintern så vände han in igen.
Väl inne så hörde han sprak från den öppna spisen, han tog av sig skorna och vandrade in längst det knarriga golvet.
I vardagsrummet satt hon och petade in träpinnar i den öppna spisen, spraket kom från barken på pinnarna.

Hon vände sig om där hon satt, hennes vackra leende lyste upp hela rummet när han satte sig i fotöljen.
Att man kunde vakna upp och se ut som hon gjorde, ruffsig i håret kanske hon var men att ändå se så strålande ut, de är makalöst kan jag säga dig.

Han kunde sitta helt tyst och titta på henne där hon satt och petade in pinnar, studera hennes små rörelser och inse samma sak varje gång hon la in en pinne i brasan, han kunde inse att den kvinnan var hans, hon skulle finnas där varje dag för resten av hans liv, hon kanske hade skavanker men det gjorde henne bara bättre för varje dag som gick.

Hon frågade honom lite då och då varför han alltid kunde sitta och studera henne, varje gång så svarade han att han gjorde det för att finna nåt nytt med henne och varje gång så gjorde han det, alltid nåt nytt och fantastiskt gjorde henne bättre och bättre.

Dagarna hade gått och det var nu 2 år sen hon försvann, fotografiet han hade sparat från den dagen, fotografiet som han tagit när hon satt där vid brasan och stoppade in pinnar i en kall men vacker vinter. 2 år sen hon försvann, 2 år sen hon lämnade honom ensam i det stora huset mitt ute i ett vinterland.

Han ville glömma hur hon försvann för det gjorde ont att veta att han där uppe tagit henne ifrån honom, att få leva utan henne gjorde ont. Varje dag den där kalla vinterdagen kom mindes han den varma brasan och hennes leende....

Är jag lycklig?
Trivs jag med mitt liv?...

Frågor som man ställer till sig själv i sitt undermedvetna.
Ganska enkla frågor egentligen men som kan bli otroligt komplicerade.

Jag ska vara väldigt ärlig nu, detta är internet men jag bryr mig faktiskt inte, man ska våga visa sig, hela sanningen.
Våga vara ärlig mot alla även en själv.

Så, är jag lycklig?
Det borde jag vara, jag har en underbar familj, underbara syskon, underbara vänner och jag lever ett rätt hyggligt liv.
Har ett rätt bra jobb, kanske inte den bästa utbildningen men jag klarar mig på min kreativitet.

Sen kommer dom där stunderna där allt de här inte spelar nån roll, när allt försvinner och man står där i en tomhet, nåt som ingen riktigt kan förstå sig på förrän dom själv står där och känner samma känsla.
Man kan tycka att jag är kräsen, att jag kanske kräver för mycket när jag redan har det så bra.

Sanningen är den att jag gärna hade bytt bort en hel del för att känna att allt var värt det, att allt har en meningen och att varenda liten detalj i mitt liv har en betydelse, jag är bortskämd, bortskämd genom ett liv av kärlek från vänner och familj.
Ändå så räcker inte det, det ska krävas nåt mer känner jag, nåt som får hela mig att lysa.

Att gå runt i denna drönar värld, göra samma sak varje dag, hela tiden, följa samma mönster år ut och år in, jag trivs inte.
Jag sa det till dig Louise, jag trivs inte här, jag vill bort... Men vart? Vart ska jag bege mig? Vart jag än tar mig så bildas ett nytt mönster för mig, allt upprepas för att det tydligen är så livet ska vara.

En vän frågade vad meningen med livet är, jag tror att meningen är att du ska finna dig själv medans du utför samma sak varje dag, varje dag samma sak tills du dör, bryter du dig loss för att du vill vara fri, hitta på andra saker och komma bort, ja då är det faktiskt redan nån som gjort det så du följer fortfarande ett mönster, det finns inget unikt, inte längre.
Allt är bortsuddat sen urminnes tider, trender har kommit och trender har gått, allt upprepas och vi åker gladeligen med i denna karusell.

Men för att återgå till min egoism och ställa mig samma fråga igen, är jag lycklig?

Jag har en fin bil, en helt ok lägenhet, ett jobb som jag går till varje dag, en vänkrets som jag spenderar helger med genom att kanske göra en massa onödigt festande med. Jag har en familj som inte alltid kan hålla sams men som för det mesta älskar alla inom den. Sen har jag dom som får mig att gråta ibland, dom få tjejer som påverkat mitt hjärta till den grad att det gör ont, Anna, Sandra, Louise... Undra vem som blir det fjärde esset i kortleken.

Trivs jag med mitt liv?

Jag borde göra det,... Men jag gör det inte, jag borde göra det, men tyvärr så gör jag inte det, det räcker helt enkelt inte till för att jag ska känna att jag vill le på riktigt, en stund trivs jag men inte mer än så. Varför? Det har jag ingen aning om faktiskt...

Så, är jag lycklig?

Neh, jag antar att jag inte riktigt är det...

I got two tickets to Las Vegas, you wanna get married?...
Om jag ändå kunde säga så till dig, om det ändå kunde vara en möjlighet..

I have a dream, a dream that we are in that hotelroom and you propose to me, and everytime i have that dream, i always say yes...
Jag skulle alltid fråga dig, jag skulle aldrig sluta få dig att må bra, mitt uppdrag i livet skulle vara att göra dig lyckligast på jorden för just de gör mig lycklig, varje dag skulle vara en underbar dag med dig.

När jag sätter mig i bilen och ser temperaturmätaren stå på 0 så vet jag att det finns en sak som kan värma upp hela min värld, en sak som får hela mig att le, en sak som kan få en frusen sjö att koka då tänker jag på dig.

När regnet slår ner mot marken och stormen får träden att svaja så alla löven faller av, när solen sen tittar fram och skapar en regnbåge utan dess like då känner jag dig inom mig, mitt eget hjärta som slår, de slår för oss, för dig och mig.

När du sitter där ensam och gråter, sårad och kall, då finns jag hos dig, värmer dig, torkar bort dina tårar från dina vackra kinder och lyfter din haka, ler och så är du varm igen för jag lämnar dig aldrig.



When people say she was made for you, i say No,... I was made for her...

Två lyckade dagar, mitt grovjobb igår really paid of, 4-5 timmars "laga mat", koka chilensk gryta slutade ikväll med att pappa berömde den med orden "den smakar som farmors gjorde". Dom orden värmde då farmor var en gudinna i köket, en bättre kock finns nog inte. Så maten vart lyckad, dock så står jag med otroligt mycket mat kvar, gjorde nämligen två stora grytor hihi, men men mer till mig dåra :P

---

Jag stod och fiskade en dag, solen lyste trevligt en höstdag, det var förra veckan detta hände.
Ensam i min tystnad stod jag, de enda ljud jag kunde höra var när fiskedraget slog i vattnet, en stilla njutning helt enkelt.
Ändå kunde jag inte sluta tänka... På andra sidan bor du, den personen jag hade sist, den personen som värmde mig ett tag, den personen som jag satt på parkbänken med. Åkte förbi vår parkbänk idag när jag åkte till jobbet, det gjorde lite ont men det är smällar man får ta, bänken var lika vacker som alltid, man kunde minnas fina stunder..

Åter när jag stod där och tittade ut över sjön, spegelblankt vatten, inte en vindpust så långt ögat kunde nå.
Tankarna flödade, tvärs över sjön var du, upp för vägen in i skogsområdet stod din fars ståtliga hus, du va där..
Iofs så va du ju inte där just då, klockan va ju så pass att du var på jobbet men man kunde ju drömma lite för stunden..

---

Jag börjar tänka på dina sms L, dom gjorde mig glad, väldigt glad, nästan så man önskar att verkligheten var den.
Om jag ändå kunde vara just den personen, för en stund, för en evighet, det hade varit perfekt som du sa..
Du är fin du, alldeles för fin person för mig ibland, min karma säger mig att det inte är dags än, allt det har jag berättat om.

En dag kommer, en dag då vi hamnar tillsammans, på samma stig, en dag då vi ler mot varann och jag gör det som alla andra borde gjort från början, behandlar dig som man borde, med kärlek, ge dig all denna uppmärksamhet som du är värd, visa för dig att du är den alla borde ha ögonen på, denna underbara L

När många dagar har gått så ska man glömma, när många dagar gått så ska man gå vidare, när en hel del dagar har gått så ska du kunna le igen.

Men vad gör man när en hel del dagar har gått, när en hel del tid har gått och när man ler en stund men när allt tystnar så ler man inget mer?

Jag borde ha glömt men det gör jag inte, jag har försökt men det går inte, dom klagar på mig men det gör ingen skillnad.
Jag skrattar och jag ler men när allt tystnar så står jag där, så sitter jag där, inte leendes, inte skrattandes, utan sorgsen för att jag inte kan glömma.

När jag minns dig så skrattar ja tills tårarna kommer, när ja minns dig så ler jag ungefär nästan lika mycket som louise får mig att le, när jag minns dig så känner jag hur mycket du betydde för mig och när jag minns dig så minns jag dina tårar när jag gick.

Att jag inte lägger mina minnen av dig på hyllan, att jag inte släpper det, slänger det i soporna. Du skrev ner dina känslor för mig i din bok en gång i tiden, den boken vill jag läsa, få se dina tankar, hur dina känslor lekte med ord, hur dom lekte med bilden av mig. Du gav upp alldeles för lätt för jag vet att du ville mer, jag vet att du ville känna mer men du va rädd, alldeles för rädd..

När allt kommer om kring så är jag bara Daniel, killen som hatades av många i en tidig ålder till att ångre det han gjort för att få börja om, att se familj gråta, såras och missunnas en lycka som dom borde få. Det gör ont att se familj vara fruktad, de gör ont att se familj gå en väg som bara leder till ensamhet och död. Det gör ont när jag inte lyckas få med alla hem...

Jag hade offrat mitt sista andetag för er, för dig och för att ni ska förstå att jag älskar er, jag kanske är sämst på att visa de men jag känner all smärta lika mycket som en annan, jag väljer bara att visa den här.


Jag ville bara visa dig vem jag var
Jag ville bara se dig för den du är
Jag ville bara ha en chans att få se dig le
Jag ville bara leva en stund med dig...

 

Fortsätter leka lite med PS, går alltid när man har lite tråkigt =)