.

När många dagar har gått så ska man glömma, när många dagar gått så ska man gå vidare, när en hel del dagar har gått så ska du kunna le igen.

Men vad gör man när en hel del dagar har gått, när en hel del tid har gått och när man ler en stund men när allt tystnar så ler man inget mer?

Jag borde ha glömt men det gör jag inte, jag har försökt men det går inte, dom klagar på mig men det gör ingen skillnad.
Jag skrattar och jag ler men när allt tystnar så står jag där, så sitter jag där, inte leendes, inte skrattandes, utan sorgsen för att jag inte kan glömma.

När jag minns dig så skrattar ja tills tårarna kommer, när ja minns dig så ler jag ungefär nästan lika mycket som louise får mig att le, när jag minns dig så känner jag hur mycket du betydde för mig och när jag minns dig så minns jag dina tårar när jag gick.

Att jag inte lägger mina minnen av dig på hyllan, att jag inte släpper det, slänger det i soporna. Du skrev ner dina känslor för mig i din bok en gång i tiden, den boken vill jag läsa, få se dina tankar, hur dina känslor lekte med ord, hur dom lekte med bilden av mig. Du gav upp alldeles för lätt för jag vet att du ville mer, jag vet att du ville känna mer men du va rädd, alldeles för rädd..

När allt kommer om kring så är jag bara Daniel, killen som hatades av många i en tidig ålder till att ångre det han gjort för att få börja om, att se familj gråta, såras och missunnas en lycka som dom borde få. Det gör ont att se familj vara fruktad, de gör ont att se familj gå en väg som bara leder till ensamhet och död. Det gör ont när jag inte lyckas få med alla hem...

Jag hade offrat mitt sista andetag för er, för dig och för att ni ska förstå att jag älskar er, jag kanske är sämst på att visa de men jag känner all smärta lika mycket som en annan, jag väljer bara att visa den här.


Jag ville bara visa dig vem jag var
Jag ville bara se dig för den du är
Jag ville bara ha en chans att få se dig le
Jag ville bara leva en stund med dig...