.

Är jag lycklig?
Trivs jag med mitt liv?...

Frågor som man ställer till sig själv i sitt undermedvetna.
Ganska enkla frågor egentligen men som kan bli otroligt komplicerade.

Jag ska vara väldigt ärlig nu, detta är internet men jag bryr mig faktiskt inte, man ska våga visa sig, hela sanningen.
Våga vara ärlig mot alla även en själv.

Så, är jag lycklig?
Det borde jag vara, jag har en underbar familj, underbara syskon, underbara vänner och jag lever ett rätt hyggligt liv.
Har ett rätt bra jobb, kanske inte den bästa utbildningen men jag klarar mig på min kreativitet.

Sen kommer dom där stunderna där allt de här inte spelar nån roll, när allt försvinner och man står där i en tomhet, nåt som ingen riktigt kan förstå sig på förrän dom själv står där och känner samma känsla.
Man kan tycka att jag är kräsen, att jag kanske kräver för mycket när jag redan har det så bra.

Sanningen är den att jag gärna hade bytt bort en hel del för att känna att allt var värt det, att allt har en meningen och att varenda liten detalj i mitt liv har en betydelse, jag är bortskämd, bortskämd genom ett liv av kärlek från vänner och familj.
Ändå så räcker inte det, det ska krävas nåt mer känner jag, nåt som får hela mig att lysa.

Att gå runt i denna drönar värld, göra samma sak varje dag, hela tiden, följa samma mönster år ut och år in, jag trivs inte.
Jag sa det till dig Louise, jag trivs inte här, jag vill bort... Men vart? Vart ska jag bege mig? Vart jag än tar mig så bildas ett nytt mönster för mig, allt upprepas för att det tydligen är så livet ska vara.

En vän frågade vad meningen med livet är, jag tror att meningen är att du ska finna dig själv medans du utför samma sak varje dag, varje dag samma sak tills du dör, bryter du dig loss för att du vill vara fri, hitta på andra saker och komma bort, ja då är det faktiskt redan nån som gjort det så du följer fortfarande ett mönster, det finns inget unikt, inte längre.
Allt är bortsuddat sen urminnes tider, trender har kommit och trender har gått, allt upprepas och vi åker gladeligen med i denna karusell.

Men för att återgå till min egoism och ställa mig samma fråga igen, är jag lycklig?

Jag har en fin bil, en helt ok lägenhet, ett jobb som jag går till varje dag, en vänkrets som jag spenderar helger med genom att kanske göra en massa onödigt festande med. Jag har en familj som inte alltid kan hålla sams men som för det mesta älskar alla inom den. Sen har jag dom som får mig att gråta ibland, dom få tjejer som påverkat mitt hjärta till den grad att det gör ont, Anna, Sandra, Louise... Undra vem som blir det fjärde esset i kortleken.

Trivs jag med mitt liv?

Jag borde göra det,... Men jag gör det inte, jag borde göra det, men tyvärr så gör jag inte det, det räcker helt enkelt inte till för att jag ska känna att jag vill le på riktigt, en stund trivs jag men inte mer än så. Varför? Det har jag ingen aning om faktiskt...

Så, är jag lycklig?

Neh, jag antar att jag inte riktigt är det...