.

Varför upprepade sig året, just det där minnet som jag aldrig trodde skulle uppenbara sig igen, hennes blick igen. Varför låg jag där i vattnet igen, alldeles dyngsur, hyffsat varm denna gång tack vare min våtdräkt men ändå så var det något annat som värmde mig återigen denna gång.

Hur kunde det ske igen?

Jag tittade upp bakom relingen på båten, samma blick men med lite mer erfarenhet, samma blick igen och jag hade nästan glömt bort den. Efter ett tag, efter flera fall i vattnet så undrade jag, ramlar jag hela tiden för att alltid mötas av det där leendet?

Jag stod upp hela vägen, jag stod upp när jag gick ur bilen den där första dagen, det var ett år sen sist brukade du alltid säga, eller rättare sagt du sa alltid att vi syns om ett år.

Det blev inga kort denna gång, lika bra ändå, jag hade ändå vunnit.

Det blev en tur vid bryggan men jag höll aldrig om dig, minns du hur blöt jag var den gången, hur det droppade från håret ner längst din varma rygg, härligt sa du utan att mena det haha.

Tiden va aldrig mogen det året, tiden är fortfarande inte mogen, inte än på ett tag men jag hoppas att du en dag kan stå där i gräset med bollen och faktiskt visa mig finten jag visade dig den dagen...

Fick svaret idag som jag inte ville ha, hade hoppats sen jag åkte att jag skulle få känna vinden i ryggen denna vecka, att den kunde fylla mina segel och leda mig i rätt riktning, jag hoppades varje dag, jag knöt näven och kände att jag förtjänade det, jag är duktig, jag kan, jag vill.

Men...

Nej, jag kom inte in.
Vad hade jag förväntat mig? Jag förväntade mig ingenting men jag hoppades, jag hoppades så otroligt mycket, det var min dröm, jag ville lära mig, jag ville veta mer, jag ville visa vad jag kunde men nej tyvärr, jag kom inte in.

Nu ramlar ovissheten in genom dörren igen, den ragglar in och för oväsen, beter sig illa och förolämpar. Jag står här igen där jag inte ville vara, på branten där jag nästan alltid står, ensam, kall och sorgsen. Jag har inget kvar så här ger jag ofta upp, jag ser inte bortom dimhöljet, jag ser inte förbi kullar, inte ens förbi gräset som ligger vid mina fötter.

Allt innan midsommar och jag vill bara lägga mig ner och blunda för en stund, whats the fuckin point anyway...

Jag visste vad jag ville men som med allt annat så tas de ifrån mig, precis som det, precis som du..



Precis som du..

Hon kallades min bästa vän, hon kunde läsa mig ut och in, varenda mening jag undanhöll förstod hon innebörden av, hon förstod mina tankar, hon lärde sig syna mina lögner, hon visste när något var fel.

Min vän från urminnes tider, jag kunde aldrig lura henne, jag kunde aldrig sluta le när hon sa något, hennes röst var så härlig å höra. Hennes blick fick mig alltid på bästa humör och hennes ord förgyllde min dag.

Hennes förtroende hade jag, hon lyssnade på mina ord och jag lyssnade på hennes, hand i hand gick vi genom livet, vi växte upp tillsammans, förståendes den ene och beskyddande av den andre. Jag var hennes vän och hon var min men något fanns alltid där, något mer...

Jag kände det varje gång hon sa mitt namn, jag kände det varje gång jag såg hennes blick och jag förstod det när jag träffade henne första gången.

Jag älskade min vän!

Hon var min dröm, min verklighet, allt. Jag har så många gånger suttit på platser, vackra platser för att på nåt sätt kunna förklara för mig själv hur vacker hon är, hur vacker hennes beskyddande personlighet är, hur änglalik denna kvinna är.

Med vlka ord kan jag beskriva denna känsla?
Med vilka ord kan jag beskriva dessa tankar?
Med vilka ord kan jag beskriva denna kvinna?

Hur kan någon vara så otrolig?

Jag har inte en minsta aning och jag kommer nog aldrig förstå heller, det enda jag förstod, det enda jag förstod av allt det här var....

Jag älskade min vän.


Nu tillhör hon nån annan, nu får nån annan njuta av hennes sällskap, nu får nån annan lyssna på hennes ljuva röst när hon berättar om sin dag, nu får nån annan ta hennes hand vid promenaden, nu får nån annan trösta henne och torka hennes tårar som rinner längst de lena kinderna.

Nu får nån annan älska henne och inte jag...




Vad ska jag säga.... Jag älskade min vän...