.

Första dagen på nya jobbet och vad har jag att säga må tro?...
FUCKIN AWESOME!!!!

Så jäkla nöjd faktiskt och dagen va grymt rolig, sköna medarbetare och sköna kunder, som sagt riktigt kul va de.
Va lite nervös över hur de skulle gå men de gick som på rälls :D Ser fram emot morgondagen som fan!

Annars här hemma så ser de lite stökigt ut, måste rycka mig i kragen å städa snart, å så ere lite ensamt med, inge kul :/
Men men vi överlever =)

Jag vill ibland inte vara med längre om de ska behöva vara så här, de är inge kul längre och ingen förtjänar att behöva fälla en tår, ligga ensam och känna sig värdelös, de är så fel, så många människor på jorden och så många olyckliga, vare sig de är fysiskt elr psykiskt alla förtjänar nån fuckin glädje. Ingen borde bli sårad..

Vissa människor gör mig besviken, vissa sårar mig mer än andra men det som sårar mest är när jag försvinner för den personen, när man stått varann så nära eller när man vid nån tidpunkt varit betydelsefull och sen dagen efter inte betytt nånting, man va en vindpust som försvann, en blomma som vissnade eller ett regn som slutade i tomma intet, ingen som mindes att man fanns där.

Tomheten spökar så att de gör ont ibland, när värdet är värdelösheten, när deras sista minne suddades ut och du blandades ut i vattnet, den tomma massan där ingen syntes.

Jag ville vara din speciella, jag ville vara den du lyssnade på, den du log åt. Jag ville ge dig råd, guida dig genom livet å även få allt ditt stöd i mitt tragiska liv. Känna att jag alltid kunde lita på dig, du va min stöttepelare en gång, du va mitt allt en gång, du va den jag kunde lita på, den som såg mig för mig och den jag vågade berätta för om mitt mörka förflutna.
Alla mina stolta stunden och alla mina sorgsna...

Det har varit ett miss "A", ett "S", ett "L" och även ett "N", alla lämnade scenen allt för fort, lämnade ett frågetecken, lämnade mig..
Va allt mitt fel?.. Antagligen..

"No one said anything about life being fair.."

Men..

I never did you wrong i just made you strong..

---

Han satt med ett grässtrå i munnen medans han tittade på henne, solen låg och vilade på trädtopparna i horisonten. Ljudet av ingenting färdades långt bort medans han log åt henne.

Samtidigt som många låg och sov så satt han och tittade in i hennes ögon, dom skulle sova utomhus inatt, även om solen va på väg ner så hade inte värmen lämnat dom riktigt än. Dom kröp ner under täcket tillsammans och han drog sin hand längst hennes kind.

Allt han ville säga va bara att han älskade henne, simpelt, kort och vackert. Det var allt han gjorde, han älskade henne, med de ordet levde han, varje dag samma känsla, varje dag samma glöd och varje dag samma lust att säga det om och om igen.
Han visste att hon kände likadant, han kunde känna de och hon kunde känna att hon var hans allt, hans egna lilla mirakel.

Medans hennes ögon tyngdes ner av tröttheten inombords så observerade han hennes minsta rörelse, henne sista blick, sista leende och sista ord. I sömnen levde dom vidare, drömmarna tog över och lekte vidare i kärlekens tecken.
Han slöt ögonen och tog hennes hand där bland moln och sköna skogar, varma vindar och solsken, en värld där ingen kom till skada, en värld där ingen ensamhet fanns.

Tillsammans på den vackra svenska grässlätten låg dom, sovandes tills dagen vaknade upp igen...

Han stod och tittade ut över staden, tystnaden sjönk över horisonten precis som solen.
Han gick på alla gator och torg, ingen nära, butiker tomma, ingen nära, restauranger tomma.

Gåendes i en fridfullhet för vissa, en ensamhet för andra, ett öde för honom.
Ingen som sa god dag, ingen som log åt honom, ingen som frågade hur han mådde, ingen som sa adjö...

Han hade ingen och ingen hade honom, han var varken saknad eller önskad, ingen tanke, inget utrymme att rymmas i förutom all denna tomhet.
Han sa ofta att han längtade efter ett hallå, han längtade efter ett svar..

All denna värld för sig själv, ingen att dela den med, ingen att skratta med, ingen att se djupt i ögonen.
När han gick där bland allt så kunde han inte minnas hur känslan av beröring kändes, hur en vindpust från någons andedräkt
kunde få nackhåret att resa sig av lust, hur lena en kvinnas läppar kunde vara, hur hennes ögon kunde smeka honom utan
minsta beröring.

Han ville minnas, han kunde blunda och försöka föreställa sig hans älskade ta i honom, berätta hur glad han gjorde henne.
Men ingenting fanns där, han var ensam..

Trodde han åtminstone,...
Hade han bara öppnat ögonen på riktigt så hade han sett alla dessa människor runt omkring, alla som brydde sig, alla som oroade sig och alla som älskade honom..

Han hade bara behövt öppna ögonen, för dom fanns där hela tiden, utanför hans ensamma domän, utanför hans bubbla..
Våga bara öppna ögonen...

 
Tiden rann förbi mig, jag vinkade.
Tiden frågade hur det det stod till, jag vände kinde till och ville inte visa att jag hade ont.
Tiden tog tag i min hand, sa att allt skulle bli bra sen visade hon mig en glims av framtiden....

---

Vad ska jag göra när jag går sakta förbi, ser dig framför mig, drar mina fingrar längst din kind och en tår faller längst mitt finger.
En sekund senare har du försvunnit från mig, du vet inte vad jag heter eller vem jag är. Lika bra?

Stod med handen i luften i väntan att nån skulle ta mig härifrån, ingen kom, ingen kom, ingen kom. Nu kände jag nåt, det var en snöflinga som landade i min hand, den vägrade smälta och jag tittade förundrat på den, jag kunde inte släppa denna vackra skapelse med blicken, plötsligt så var du där, du tog upp den och blåste iväg den, Sa "make a wish" och så gick du iväg igen..

Jag slöt mina ögon och önskade.. Öppnade ögonen och inget var där, jag vart besviken och gick hem.
Väl till sängs så funderade ja medans taket i sovrummet lurade mig med sin stjärnhimmel, jag somnade men blev väckt...

Du satt där, log och sa bara hej...

Tillbaka efter mina 2 veckor semester, men vilka underbara veckor, sol varje dag och en värme som sällan skådats. Jag är fruktansvärt tacksam men hade gärna låtit det fortsätta ett tag till.

Nu börjar vardan igen, jobba jobba jobba, usch...

---

Gick hem från krogen igår, allt va så tyst, värmen från dagen låg fortfarande i luften, kände hur dagen började om på nytt när jag gick där mitt i natten. Satte igång "en dag att bli kär på" på mobilen och höll den mot örat, så underbart å höra allt när man gick där längst tysta gator.

När låten tog slut så kunde ja höra fåglarna kvittra så jag stod utanför porten en liten stund och lyssnade, vackert.
Väl hemma så gick jag ut på balkongen och såg solen närma sig, tog ett djupt andetag och njöt en sista stund av natten sen gick jag in och la mig i sängen.

Låg och tittade upp i taket medans jag tänkte på allt ja gjort på min allt för korta semester, ett par underbara dagar med en hel del underbara människor, tack alla som gjorde mitt liv glatt i Enköping!

Nu står jag här hemma och tittar ut över berga och solen som håller på att glida över horisonten, fuckin lovely..

Saknar lite folk just nu, folk från olika tider, gamla som nya, fina och goa människor...