.

Jag vill ibland inte vara med längre om de ska behöva vara så här, de är inge kul längre och ingen förtjänar att behöva fälla en tår, ligga ensam och känna sig värdelös, de är så fel, så många människor på jorden och så många olyckliga, vare sig de är fysiskt elr psykiskt alla förtjänar nån fuckin glädje. Ingen borde bli sårad..

Vissa människor gör mig besviken, vissa sårar mig mer än andra men det som sårar mest är när jag försvinner för den personen, när man stått varann så nära eller när man vid nån tidpunkt varit betydelsefull och sen dagen efter inte betytt nånting, man va en vindpust som försvann, en blomma som vissnade eller ett regn som slutade i tomma intet, ingen som mindes att man fanns där.

Tomheten spökar så att de gör ont ibland, när värdet är värdelösheten, när deras sista minne suddades ut och du blandades ut i vattnet, den tomma massan där ingen syntes.

Jag ville vara din speciella, jag ville vara den du lyssnade på, den du log åt. Jag ville ge dig råd, guida dig genom livet å även få allt ditt stöd i mitt tragiska liv. Känna att jag alltid kunde lita på dig, du va min stöttepelare en gång, du va mitt allt en gång, du va den jag kunde lita på, den som såg mig för mig och den jag vågade berätta för om mitt mörka förflutna.
Alla mina stolta stunden och alla mina sorgsna...

Det har varit ett miss "A", ett "S", ett "L" och även ett "N", alla lämnade scenen allt för fort, lämnade ett frågetecken, lämnade mig..
Va allt mitt fel?.. Antagligen..

"No one said anything about life being fair.."

Men..

I never did you wrong i just made you strong..

---

Han satt med ett grässtrå i munnen medans han tittade på henne, solen låg och vilade på trädtopparna i horisonten. Ljudet av ingenting färdades långt bort medans han log åt henne.

Samtidigt som många låg och sov så satt han och tittade in i hennes ögon, dom skulle sova utomhus inatt, även om solen va på väg ner så hade inte värmen lämnat dom riktigt än. Dom kröp ner under täcket tillsammans och han drog sin hand längst hennes kind.

Allt han ville säga va bara att han älskade henne, simpelt, kort och vackert. Det var allt han gjorde, han älskade henne, med de ordet levde han, varje dag samma känsla, varje dag samma glöd och varje dag samma lust att säga det om och om igen.
Han visste att hon kände likadant, han kunde känna de och hon kunde känna att hon var hans allt, hans egna lilla mirakel.

Medans hennes ögon tyngdes ner av tröttheten inombords så observerade han hennes minsta rörelse, henne sista blick, sista leende och sista ord. I sömnen levde dom vidare, drömmarna tog över och lekte vidare i kärlekens tecken.
Han slöt ögonen och tog hennes hand där bland moln och sköna skogar, varma vindar och solsken, en värld där ingen kom till skada, en värld där ingen ensamhet fanns.

Tillsammans på den vackra svenska grässlätten låg dom, sovandes tills dagen vaknade upp igen...