.

Han stod och tittade ut över staden, tystnaden sjönk över horisonten precis som solen.
Han gick på alla gator och torg, ingen nära, butiker tomma, ingen nära, restauranger tomma.

Gåendes i en fridfullhet för vissa, en ensamhet för andra, ett öde för honom.
Ingen som sa god dag, ingen som log åt honom, ingen som frågade hur han mådde, ingen som sa adjö...

Han hade ingen och ingen hade honom, han var varken saknad eller önskad, ingen tanke, inget utrymme att rymmas i förutom all denna tomhet.
Han sa ofta att han längtade efter ett hallå, han längtade efter ett svar..

All denna värld för sig själv, ingen att dela den med, ingen att skratta med, ingen att se djupt i ögonen.
När han gick där bland allt så kunde han inte minnas hur känslan av beröring kändes, hur en vindpust från någons andedräkt
kunde få nackhåret att resa sig av lust, hur lena en kvinnas läppar kunde vara, hur hennes ögon kunde smeka honom utan
minsta beröring.

Han ville minnas, han kunde blunda och försöka föreställa sig hans älskade ta i honom, berätta hur glad han gjorde henne.
Men ingenting fanns där, han var ensam..

Trodde han åtminstone,...
Hade han bara öppnat ögonen på riktigt så hade han sett alla dessa människor runt omkring, alla som brydde sig, alla som oroade sig och alla som älskade honom..

Han hade bara behövt öppna ögonen, för dom fanns där hela tiden, utanför hans ensamma domän, utanför hans bubbla..
Våga bara öppna ögonen...