.

Ännu en natt där jag funderar, ännu en kväll där jag tvivlade och visst hade ja rätt i att det aldrig skulle gå min väg.

Ännu en natt hoppades jag att det skulle sluta gott, ännu en natt ville jag att det äntligen skulle vara min tur. Jag är så trött på detta nu, jag är så trött på att stå här ensam och alltid se de som inte förtjänat en sekund få hela timmen, hela dagen, hela året och hela jävla livet.

Jag är så trött på att ännu en gång få vänta för att jag antingen va för öppen, för att jag va för bra eller att jag va jag.

Veckorna gick och jag rörde ingen, veckorna gick och jag såg bara henne, veckorna gick och jag till och med nekade. Gjorde jag rätt i att försöka, gjorde jag rätt i att vilja, gjorde jag rätt i att vara den jag alltid är?

Varenda en försvann, varenda en ville nåt annat och varenda en är numera lycklig fastän dom sårat mig som fan, fastän dom betett sig som skit, fastän jag är den som blev lämnad kvar. Vad är rättvisan i att det ska vara så här?

Sårar du så får du lycka och kärlek, blir du sårad så återupprepas historian, du måste vara ett svin i livet för att lyckas med något, är det så? Om det är fallet så vill jag inte leka den här leken kallat livet mer, fuck it!

Jag skulle kunna vara ett svin och skriva ut alla dessa namn som bettet sig som svin, bettet sig som egon och idioter för att få deras vilja fram, jag skulle kunna skriva ut denna lista med namn för att ni ska få veta hur illa ni sårat en bra person.

Jag sitter här ännu en natt, frustrerad för att jag tyckte om henne, för att jag ville bry mig, jag ville inte vara ett svin men tydligen så är det de enda i livet som funkar, vilket betyder.



Det funkar inte för mig....

Känner brisen i ansiktet, den sveper längst min kind.
Så länge sen sist, så länge sen jag tog en rad, vi är tillbaka på rad två denna gång och vi tar en rundtur återigen.

Vart var vi, jo just ja. Sitter här utanför lägenheten, värmen har lugnat ner sig och solen går ner längst träden, sitter ensam här då nästan alla i närheten har åkt hem, för många är det de sista dagarna, vi vinkar farväl till många på fredag och måndag.

För mig är det ännu cirka en månad kvar, jag blir kvar sist, jag blir kvar tills den tjocka damen sjungit. Jag är tillfreds med det men det finns många man saknar, det finns många man tänker på. Alla dom hemma, dessa "vanliga" i ens liv, de tillhörande. Jag har fått många vänner här nere, vissa ytliga, andra väldigt nära.

Vad väntar där hemma?

Många gånger har jag tänkt tanken, vem eller vad, hur eller när.
Många gånger har jag funderat vad jag ska göra, vad jag ska förvänta mig och hur jag ska leva.
Många gånger har jag bara låtit det flyta på, "go with the flow" men det funkar ju inte för altid för mig tyvärr, jag har inte den turen.

Detta ska inte bli något deppigt inlägg, inga tårar, inga dystra tankar, det leder ju oftast dit men istället, se hoppfullheten i allt, se ljuset i historian.

Bara för att solen går ner så behöver inte värmen försvinna.
Jag har ett ljus hemma, jag har flera, jag har vänner och familj som lyser upp även de mörkaste rum.

And i can't forget about the green/grey-eyed girl, hon den där som förgyllde vardagen och gjorde denna resa än mer värd, hur hade det sett ut om du aldrig sagt hej, aldrig tittat åt mitt håll?

Hur hade jag tänkt när du inte funnits i mina tankar? Jag hade nog varit glad ändå men du stärkte den goda tanken med ditt leende, ditt ljus. Den långa söta brunetten som hon vart kallad i början, haha usch va stereotypiskt "kille" man vart med den meningen men så var det, ja visste ju inte vad du hette eller hur K....

Anyways, jag är glad att du rörde ytan som va en del av mitt liv, jag hoppas historian får fortsätta när jag kommer hem, den kan ju faktiskt sluta lyckligt, om vi har tur...


Ses igen, vi ses igen.

Lämnar er med en klassiker, kanske även tillägnad dig K..