.

Jag ser dig gå förbi, jag låtsas som att jag inte ser dig men jag kan inte sluta titta åt ditt håll, det gör ont, smärtan som jag alltid håller i min hand, min närmsta vän intill.

Jag hörde att du träffat en annan, jag hörde dig kalla honom "pojkvän", jag log för din skull men jag grät för min. Jag försvann en bit bort och ramlade ihop, smärtan intill fick mig att hosta blod, smärtan intill fick mig att tappa den syn jag bad dig att ta, smärtan fick mig att förlora de andetag jag bett dig ta.

Jag letade förtvivlat efter lite hopp runt mig men det jag fann var ljudet från de slirande hjulen, bilen som aldrig hann stanna när jag föll vid övergångstället.

Jag föll till marken efter en luftfärd, sekunderna som kändes som en evighet, livets ögonblick runt mig där jag föll. Jag kände hjärtat ge upp, men jag visste sen långt tillbaka att det gett upp för länge sen, det var bara en fråga om tid.

Det gav upp när du sa "jag kommer alltid älska dig, farväl och lycka till".

Du blinkade och gick vidare, jag föll ihop och blev kvar, det förflutna var så varmt, det förflutna var så vackert och jag kan inte blicka mot en framtid utan denne.

Jag hörde att du funnit en annan, jag hörde dig kalla honom "pojkvän", jag log för din skull, jag log åt blickar runtom, låtsades som ingenting och avlägsnade mig, det som jag är så bra på, försvinna, utan ett spår.

Men jag grät, jag grät, jag blödde och jag dog.



Älskling jag lovar, jag är ledsen men du sårade mig mest...

It's not easy to live when the person you love belongs to someone else....








Signed, lonely one in Chile.

Han minns inte vad som hände, han vaknade upp med ett stort sår i pannan, bilen som aldrig stannat var långt borta. Han satte sig upp och kände sig groggy, det kom folk från olika håll för att se så att han var okej.

Dom frågade vem han var utan något vettigt svar, han tittade på dom som att han inte längre visste, tomheten infann sig hos honom, han visste inte vad han gjorde där, vart han skulle eller vem han var, allt var tomt.

Efter ett par dagar på sjukhuset fick han åka hem, en främmande förälder tog hans hand och ledde honom från bilen hem, dom gick mot området, hans barndomshem, helt främmande för honom själv i denna stund. Småsyskonen stod vid dörren för att hälsa på honom, han tog emot deras kramar utan att känna något för dom, en mormor stod med tårarna i blicken då hon förstod att han inte visste vilka de var.

Dom hjälpte honom ner till sitt rum och han tittade in, han kände inte igen sig, dom var rädda att fråga för mycket, dom ville inte pressa honom, låt det ta sin tid tänkte dom.

Han satte sig på sängen och tittade upp mot sin mamma, han frågade "vem var jag?" Tystnaden la sig i rummet, hon satte sig bredvid honom och berättade små historier om hans liv, vem han var, vad han gjort och vilka som traskat genom hans liv, hon valde bort delarna där hans hjärta blivit sårat, gångerna han fallit ihop i gråt strax innanför dörren, alldeles blöt från det regn som blött ner honom ute i kylan som vi kallar livet.

Hon valde bort alla elaka ord han fått höra, alla hårda år, all sorg. Hon berättade om vilket hjärta av guld han besatt, om hur han aldrig gjort en fluga förnär, att han ibland kunde vara för snäll och se andras välbefinnande före hans egna. Hon berättade om hur stolt alla runt omkring var över honom, att han blev den han blev trots allt, att han klarade av bördan.

Han frågade om det fanns någon speciell i hans liv och hon tystnade, hon visste om vilka han skrivit om, hon visste om vilka han suttit och gråtit över, hon visste vilka som fanns kvar, så hon valde att säga ingen speciell...


Hade det varit lättare om jag blivit träffad av den där bilen den kvällen?
Hade jag sluppit sorgen över dig?

Hade jag kanske blivit en bättre person....

Jag håller masken, blundar för allt runtomkring, ler för att slippa frågorna, ler för att komma undan, blundar för att hoppas försvinna i folkmängden, slutar andas för att vara tyst.

Står där borta, och tittar ut över allting, vet inte var jag är, vet inte vad jag gör, det går inte att prata med dig när du inte ser åt mitt håll, jag önskar ja kunde säga vänta, snälla vänta på mig nu, ge mig ditt hjärta älskling, du vet att jag håller det varmt så länge du vill.

Ståendes där, tittandes ut över allting, visste aldrig var jag var, visste inte heller vad jag gjorde. minns när det gick att prata med dig, då du såg åt mitt håll. Jag önskar att det hade hjälpt att säga vänta, snälla vänta på mig älskling, du vet vad jag ger dig när jag försöker.

Jag borde byta stad, jag borde gå vidare, jag borde ta ett steg bort, försvinna runt hörnet och glömma alla bakom. Så svårt att inte vilja vända sig om, det fanns saker som man värdesatte men allt bet mig i tårna, i fingrarna och allt vad det heter.

Min blick letar efter de viktiga, allt överflöd gör synen suddig, vem bryr sig i allt det här? Vem stannar upp och säger "hey, vänta", ge det en chans..

Vi visste att nån skulle bli sårad när våra händer strök mot varann, att din beröring kunde skära i mig som en kniv så här i efterhand, att din parfym kunde få mitt hjärta att stanna.

Snälla, kunde du inte ge mig en sekund, se mig i ögonen och se historien, vad det blev, hur jag älskade


                                                                         
                                                                              dig.