.

Jag önskar att dagsljuset kunde lysa på mig igen, att stillheten kunde lätta mitt hjärta, jag vill känna friden igen, jag vill ha dig här.

De lyckliga dagarna är över, sorgen lägger sig mellan kullar och berg, oron ligger tät, jag känner kylan, jag ser den ligga mot fönstret som jag står vid.

Självkritisk, sömnlös och ledsen står jag här, jag vet inte vem jag är längre, utan en väg att vandra, blind i detta mörker som kallas mitt liv, ensam i en källare, ensam i en värld tom på liv, ensam utan dig. Vad gör man när minnen är allt man har kvar i detta nu?

Jag minns det som att det var igår, jag känner sorgen rinna längst mina kinder, jag känner det rinna i mina ådror, jag känner det pumpas i mitt hjärta, jag är tom, jag är kall, ett skal utan frö.

Överallt i världen finns det folk som ler, drömmar går i uppfyllelse, kärleken rinner över i bägaren, min bägare står tom, den är ödslig, samlar damm borta i det enkla skåpet. Bortom tankars fasad står det i ett ödsligt hus ute i ingenmans land.

Minns jag vad jag heter, nej, minns jag vem han va, den trevliga killen som dog i din famn när du tog beslutet att gå, här i det djupa vattnet ligger jag nu, ensam på de sju haven, en ödslig plats dit vinden inte når, en plats där solen sällan träffar, en plats där bara jag får plats för den va ämnad för mig.

Jag önskar lite grann, jag önskar att jag fick en liten bit tillbaka, bara ett frö till detta skal, bara en pusselbit, bara en liten smula.

Just a little bit...