Halva livet borta/Message in the wind...
Jag gick vilse en stund för att glömma bort att jag fortfarande hade den här bloggen, nu är jag tillbaka och kommer på mig själv när jag stannar upp att du är saknad.
Fan va svårt det är att gå vidare ändå, man tror att man kommit ifrån allt, man mår bra och skrattar en massa, lyckan känns oändlig tills jag trampar ner i källaren, ser mig om, ingen runt omkring, im still alone.
Då känner jag klappen på axeln, då känner jag hur halva livet är borta igen, hjärtats otakt hinner ikapp mig igen och jag känner hur tungt det är att andas igen.
Ta mig till ditt gömställe, ta mig dit och håll mig där, stanna med mig en liten stund, bara en liten stund. Låt mig få minnas vad vi hade för en liten liten stund, låt mig få njuta bara en stund.
Jag ber att för just denna gång, så ska det bli precis som jag vill, stanna hos mig, ta mig till ditt gömställe igen, stanna här, stanna här för sen när jag faller så är ovetskapen värt allt för jag vet att du är där, där vid ditt gömställe och jag finner dig där.
Jag sitter här och blundar, föreställer mig hur din hand ligger i min, hur din kärlek rinner i mina ådror och jag känner att allt mitt slit, hela mitt liv är värt det, allt är värt det för du delar det med mig.
Vart är du ängeln, vart är du när jag letar bland träden, när jag letar bland städer, och berg. Jag finner dig inte fastän jag vet att du är där någonstans.
Snart är man 25 år gammal, jag trodde att du varit min vid det här laget, jag drömde om att få vara din vid det här laget, att kanske titta i almanackan och se datumet då du säger ja, veta att morgondagen är med dig, veta att min stöttepelare är du.
När halva livet är borta är det svårt att stå med båda fötterna på jorden, det är nästan omöjligt, nästan omöjligt...
Jag kan se dig, du är så jävla nära men jag lovade. Jag ser tillbaka på allting, hur allting utspelade sig, vilka val hon gjorde, vilka val jag gjorde, känslorna fanns inte där till hundra sa hon ofta, ändå så va man så magisk, ändå så var man så underbar, man va fantastisk, man var unik.
Jag såg henne gråta, jag såg henne slitas itu, jag stod bredvid för vadå? Jag stod där för att jag älskade henne, jag hade nog gjort det från dag ett utan att veta om det. Tiden gick och jag läste hennes tankar, de var grå, mörka och drömmar var krossade, hon levde itu, hon levde vid sidan om.
Det var så orättvist när jag såg ner på mina händer, dessa händer som kunnat rädda henne från allt om hon bara sett åt mitt håll, trots allt trots sorgen trots det svidande hjärtat var jag osynlig.
Jag var magisk, underbar, fantastisk och unik men vad gör det när hjärtat sitter på fel plats. Du var min enda, du var min andra, du var jag, allting och lite till, du var nord, syd, öst och väst, du var mitt hem.
Jag skrattar med gråten i halsen, jag ler med tårarna rinnandes längst mina kinder för jag vet innerst inne att hon aldrig hittar någon som mig, ingen kan vara den jag var, trots det finns sorgen där för jag även vet att ingen nånsin kommer matcha henne...
Fan va svårt det är att gå vidare ändå, man tror att man kommit ifrån allt, man mår bra och skrattar en massa, lyckan känns oändlig tills jag trampar ner i källaren, ser mig om, ingen runt omkring, im still alone.
Då känner jag klappen på axeln, då känner jag hur halva livet är borta igen, hjärtats otakt hinner ikapp mig igen och jag känner hur tungt det är att andas igen.
Ta mig till ditt gömställe, ta mig dit och håll mig där, stanna med mig en liten stund, bara en liten stund. Låt mig få minnas vad vi hade för en liten liten stund, låt mig få njuta bara en stund.
Jag ber att för just denna gång, så ska det bli precis som jag vill, stanna hos mig, ta mig till ditt gömställe igen, stanna här, stanna här för sen när jag faller så är ovetskapen värt allt för jag vet att du är där, där vid ditt gömställe och jag finner dig där.
Jag sitter här och blundar, föreställer mig hur din hand ligger i min, hur din kärlek rinner i mina ådror och jag känner att allt mitt slit, hela mitt liv är värt det, allt är värt det för du delar det med mig.
Vart är du ängeln, vart är du när jag letar bland träden, när jag letar bland städer, och berg. Jag finner dig inte fastän jag vet att du är där någonstans.
Snart är man 25 år gammal, jag trodde att du varit min vid det här laget, jag drömde om att få vara din vid det här laget, att kanske titta i almanackan och se datumet då du säger ja, veta att morgondagen är med dig, veta att min stöttepelare är du.
När halva livet är borta är det svårt att stå med båda fötterna på jorden, det är nästan omöjligt, nästan omöjligt...
Jag kan se dig, du är så jävla nära men jag lovade. Jag ser tillbaka på allting, hur allting utspelade sig, vilka val hon gjorde, vilka val jag gjorde, känslorna fanns inte där till hundra sa hon ofta, ändå så va man så magisk, ändå så var man så underbar, man va fantastisk, man var unik.
Jag såg henne gråta, jag såg henne slitas itu, jag stod bredvid för vadå? Jag stod där för att jag älskade henne, jag hade nog gjort det från dag ett utan att veta om det. Tiden gick och jag läste hennes tankar, de var grå, mörka och drömmar var krossade, hon levde itu, hon levde vid sidan om.
Det var så orättvist när jag såg ner på mina händer, dessa händer som kunnat rädda henne från allt om hon bara sett åt mitt håll, trots allt trots sorgen trots det svidande hjärtat var jag osynlig.
Jag var magisk, underbar, fantastisk och unik men vad gör det när hjärtat sitter på fel plats. Du var min enda, du var min andra, du var jag, allting och lite till, du var nord, syd, öst och väst, du var mitt hem.
Jag skrattar med gråten i halsen, jag ler med tårarna rinnandes längst mina kinder för jag vet innerst inne att hon aldrig hittar någon som mig, ingen kan vara den jag var, trots det finns sorgen där för jag även vet att ingen nånsin kommer matcha henne...
Kommentarer
Trackback
