Ensam kvar, ingenting har...

Ensam kvar, alltid kvar, alltid kvar på samma ställe.
Letandes efter något viktigt, alltid något viktigt, någon viktig, hon som var viktig.

Jag går vidare men håller handen bakom ryggen, hela tiden beredd, hela tiden med tanken om att jag hoppas, jag hoppas på att du tar tag i min hand och vänder mig om, håller om mig så jag slipper vara ensam kvar.

Ensam kvar, alltid kvar, livet har,  blivit kall av sorgen som håller sig kvar i mitt hjärta och aldrig släpper taget, ingen lugn stund, inget solsken eller härlig himmel.

Än idag, som vilken dag, ingen dag så står jag här, i regnet med händerna öppna, oförståendes över hur världen format min miljö, oförståendes över vilkoren vi har.

Snart far jag iväg, för att få glömma en stund, att få komma ifrån, springa ifrån alla tankar, alla känslor och glömma livet jag har kvar här hemma, glömma ensamheten som infinner sig varje kväll.

Hur jobbigt måste det vara när man visste exakt vad man förlorade och inte kunde göra något åt det, när man såg det slitas ifrån en, spelade ingen roll hur mycket du skrek, hur mycket du slet, hur mycket du vred dig i smärtor då inget hördes, syntes eller bryddes om.

Ensam kvar, alltid kvar, alltid kvar på samma ställe.
Letandes efter något viktigt, alltid något viktigt, någon viktig, hon som var viktig...




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0