.

Fötterna står på den solblekta bryggan, solen ligger starkt över vattnet, vinden bara viner förbi, lätt, nästan ljudlös.

Vassen spelar sina toner och rör sig som publiken på en fotbollsmatch, jag blundar och andas in sommaren, släpper sorgen som jag burit med mig ända ut hit. Min hand letar efter hennes men finner den inte, jag försöker acceptera saknaden men den är svår, den är tung och den är jobbig.

Som min egen astma, som mitt besvär påminns jag om att du inte finns längre, att jag tappade mig själv på vägen, att jag förlorade det bästa.

Varje dag i spegeln såg jag henne blinka förbi, hon vinkade från perrongen, hon log när jag kom men nu får jag leva med hålet i hjärtat.

Hörde dialekten idag på jobbet, kroppen blev tung och nästan orörlig, hjärtat stannade till och pumpade väldigt sakta, tårarna ville ut men jag stod still och blundade medans smärtan vred ett extra varm runt hjärtat. Va det är tungt att vara utan sig själv, att ha glömt bort vem man var, och att kylan inte försvinner för att man går inomhus, den finns alltid med mig, som sagt jag får leva med den antar jag.

Dagarna går sakta, kan bero på detta väder men jag ser inget slut, jag ser knappt bortom kullen.

När jag står där igen på bryggan så letar jag än efter hennes hand, jag kommer alltid leta och jag kommer nog alltid hoppas, senare i sommar...

I had her, and i lost it....