.

På hala vägar for jag fram, frosten på rutan va ej sann, jag kände kylan mot mina läppar dom darrade, min hud på fingrar och nävar de flagnade.

Jag försökte se ut genom dessa små sprickor i isen, värmen från bilens AC var inte stark nog där jag for fram. Vart var jag på väg? Vart skyndade jag mig? Varför hade jag så bråttom?

Varför känns det som att jag tappat något viktigt?
Varför känns det som att hålet inom mig växer dag för dag?
Varför känns det som att syret i min egen värld sakta tar slut?

Varför kan jag inte leva utan dig?...

På väg fram, på hala vägar, frosten på rutan va ej sann, jag kände kylan mot läppar, nävar och fingrar. När hjärtat sakta slog, när hjärtat sakta förfrös, när du va allt jag tänkte på så for jag fram, genom is, kyla och vind gav jag mig själv en chans, jag valde att trotsa, jag valde att visa, jag valde att på vägen ner bevisa att jag dör varje dag utan dig.

Se hur tårarna faller, se hur sorgen äter upp mig inifrån, se hur svårt jag har att andas när jag vet att livet utan dig är här, det är här nu.

På väg är jag, på hala vägar, frosten på rutan är så sann, jag känner kylan mot mina läppar, nävar och fingrar, det flagnar, det darrar, jag försvinner här och nu utan dig.