.

Kalla fötter, blöta skor, frusna fingrar, tårar längst kinderna.

Snön mot min kind där jag låg inatt, för att försvinna en sekund, för att komma bort. I sanningens ögonblick ramlade jag omkull och blev liggandes, det var kallt men kroppen brydde sig inte, den gav upp, jag gav upp.

När man låg där i andra tankar, tankar skiljda från de andra, tankar bortom varandra, tankar som vägrade lämna. Varje dag vaknade jag upp, tåren längst min kind var en god vän, tåren längst min kind var det enda jag hade kvar.

Snön va så fruktansvärt kall inatt, men trots det så kände jag inte samma smärta, den va inte lika brutal som när hjärtat slets ur kroppen, när du står i hallen och inte kan andas för att gråten i halsen är så tung mot lungorna. Alldeles ensam låg jag där, himlen helt klar över mig, vad försökte du visa mig inatt, vad försökte du få mig att förstå när ingenting är som det borde.

I andra tankar är jag konstant, tankar skiljda från de andra, tankar bortom varanda, tankar som vägrar lämna.
Varje dag vaknar jag upp, tåren längst min kind är inte min vän men den är det enda som finns kvar.

Jag skrattade så för någon vecka sen, jag visste vart mitt liv var påväg, eller jag hade förhoppningar om det. Jag log åt något som värmde mig mer än tusen eldar, jag kände mer för någon än för tusen själar. Varje dag var som en dröm, varje dag var min önskan.

För i andra tankar är jag alltid, tankar skiljda från de andra, tankar bortom varandra, tankar som vägrar lämna. Varje dag vaknar jag upp, tåren längst min kind är sorgen i mitt hjärta och det är allt jag har kvar.