.

För en minut sen sa jag farväl, känns som jag egentligen gjorde det för flera veckor sen.
När man ser tillbaka på det känner jag att chansen jag fick va minimal, det tog slut för fort, efter att ha fått höra att nån annan tagit ens plats sen en tid tillbaka utan att få veta, utan att ha fått en chans att påverka, det kändes hemskt.

Att veta att man suttit och längtat, suttit och saknat, suttit och väntat på en chans när någon annan fått den istället.

För en minut sen fick jag nog, för en minut sen tvingade jag mitt hjärta att säga nej.
Jag såg hur du började lämna min värld, rop som tidigare besvarades av värme blev få, det blev mörkare i min omgivning och kylan närmade sig.

Jag hoppades att jag skulle kunna lämna känslorna hemma, jag trodde jag kunde låsa in dom och glömma bort allt, att jag kunde klara av allt..

Att jag nu står här och känner hur tomt allt är, hur jag lägger handen på mitt bröst och känner hur tröjan är blöt, alldeles röd då mitt hjärta blöder..

För en minut sen kunde jag tänka att du va min, för en minut sen kunde jag känna ett vi.

För en minut sen stod du där, ute i ingenstans, framför mig och jag kunde ha försökt ännu mer, jag borde aldrig ha släppt din hand, gjort som du sagt och hållt den som du velat, struntat i allt och stannat för det var precis det jag ville.

Nu är det försent, nu står det ett till namn bredvid ditt och jag förlorade, jag förlorade en dröm, ett hjärta, en kärlek, ett mirakel.

Jag kan inte sluta tänka på dig, jag kan inte sluta se dig, jag kan inte sluta drömma.

Att hålla sig borta, låta bli att säga nåt när så mycket vill sägas, vara tyst när hjärtat värker, jag kämpar för att låta bli, att försöka glömma nåt som känns inristat i kroppen, nåt som kändes så rätt..

För en minut sen var du min, för en minut sen förlorade jag dig..