.

Hon sa att jag försvann, att jag gick.
Hon sa att hon inte förstod varför det skulle vara antingen eller.

Jag försvann aldrig, ja står fortfarande här, väntandes, kan inte vända om, kan inte glömma, kan inte alls vad jag än gör.. Jag förstod inte heller, men jag visste att jag inte kunde stå vid sidan och se på medans mitt hjärta sakta krossades, jag ville aldrig lämna henne, jag ville aldrig gå men nånting hände.

Jag hör hennes röst, hennes snabba tal när hon är glad, hennes skratt och dessa underligt härliga ljud hon lyckas med när skratt och glädje blandas samman med ord av kanske ingen betydelse.

Hur hon alltid med mognad mötte problem, löste saker och ting och såg allt från en positiv vinkel. Hur hon gjorde det ibland förstår jag inte än idag, hur hon alltid va denna duracell-kanin av en nivå som inte ens en platta redbull kunde uppnå.

Att nu hålla ut handen, känna vinterkylan och inse att hon inte lägger sin i min, de är förfärligt, att förmå mig själv att varje morgon inse att hon inte finns kvar längre, att se varje minnesbild i vartenda litet hörn av mitt liv, där hon var så närvarande.

Och som han sjunger,

När jag ser ditt ansikte finns det inte en enda sak jag skulle vilja förändra,
för du är otrolig precis som du är.

Och när du ler så stannar hela världen upp och stirrar mot dig en stund,
för tjejen du är otrolig, precis som du är!


Du är verkligen, och då menar jag verkligen helt otrolig..