.

Han stod och tittade ut över ängen utanför fönstret, vanligtvis så stod halmstråna högt, hösten hade kommit och med det hade dom tappat sin grönska.

Hans blick försvann in i minnen, där dom sprang ihop, där han skrattade efter att hon ramlat omkull i det höga gräset. Hur han föll efter henne och hur deras blickar möttes, hur håret i nacken reste sig när hon smekte hans kind.

Han minns hur hon somnat i hans knä, sittandes där i timmar tittade han på henne, studerade hennes ansiktsdrag, försökte förstå hur hon skapats då hon va så vacker, ett stort mysterium va hon för honom.

Han sneglade ner mot sjön, bryggan där dom kysstes första gången, gången han berättade hur han kände för henne, hela tiden hade dom bott bredvid varann, alltid varit vänner men han torde sig berätta hur han kände från dag ett.

Han hade sett pojkar komma och gå, han hade sett henne gråta upp på berget som ser ut över sjön, han hade alltid undrat hur man kunde såra en sån fin människa.

Där på bryggan berättade han hur mycket han tänkt på henne, vad han såg i hennes ögon, hur hon fick honom att känna bara genom att gå förbi.

Han minns hur han la sig ner där ute och tittade upp mot himlen, alla stjärnorna som skimrade uppe på himlen.
Hur hon la sig intill och höll hans hand medans dom låg där tillsammans, det kändes som en evighet men det kunde fortsätta ett bra tag till.

Det var en tisdags sommarkväll och precis som idag när jag tänker tillbaka ståendes här framför fönstret, det är fortfarande hon och jag...

Det var en tisdag...