.

Trappsteg ner, asfalten under mina skor, sakta men säkert går jag ifrån det jag kände till, det jag kände när jag växte upp.

Jag lämnade bakom en barnröst som frågade "varför måste man bråka?"

Jag hade inget svar så jag höll tyst, kände i nacken hur hon såg mig gå, jag vände blicken åt henne en gång och sa förlåt..

Blodet rann längst min kind, från mina ögon det kom, själen hade brustit och jag hade förlorat mig själv.
Min historia va suddig och min framtid oviss, ville jag veta mer eller ville jag bara avsluta allt, släppa allt förlora mig själv en stund eller för alltid.

En bit ifrån kände man hur kraften i mina armar tog slut, hur kroppen självmant styrde av, krocken va inte så allvarlig utan bara en del av att vägen slutat framför mig.

Bilen låg osynlig bland buskarna nere i floden, sakta försvann jag bland allt.
Jag satt still funderandes på vad jag skulle sagt ifall jag vaknade upp imorgon, vad folk skulle tro och vad som skulle hända.

En sekund senare försvann jag, jag minns alltihop, om att världen är elak och att det regnar jämt...