.

Jag hade aldrig släppt hennes hand, tiderna va tuffa, livet slet på oss...
Hon såg på mig med beundran ibland, som att jag gjort nåt i likhet med att rädda världen, hon tittade på mig med en blick som kändes varm.

Hon behövde aldrig säga nåt för att jag skulle förstå, jag mötte henne halvvägs, hon öppnade handen och jag la min i hennes.

Varje gång jag smekte hennes kind med min så kysste hon mig, när hon låg och sov kunde jag titta på henne i en evighet, hon va så vacker där hon låg. Allt blev så enkelt jämt, jag blev min egen astronaut, tyngdlös och levande, glad och lycklig.

Hon skuttade ut i regnet framför mig en mörk dag utanför ett köpcenter, leendet kunde jag se från andra sidan gatan och jag visste att hon hade allt, tillomed lite till.

Varje dag hon står där är en ännu ett ögonblick som jag låser in i mitt hjärta, ännu ett ögonblick som jag kommer minnas i mina äldre dar, ännu ett ögonblick vi kommer skratta och le ihop till.


Ännu ett ögonblick som mina tårar kommer minnas den dagen du försvinner från mig...