.

 

Hon höll min hand medans vi gick tillsammans, stod och väntade på bussen ihop, tunnelbanan var så seg plus att jag ville visa henne stockholm så då kunde vi passa på å åka bussen igenom allt.

Turen sträckte sig mot djurgården, där gick vi ihop, stora snöflingor gled sakta ner längst himlen, solen va på glänt och lyste upp alla lövlösa träd. Allt var så tyst, inga bilar kunde synas fastän det var mitt på dagen, verkade som att varenda stockholmsbo valt det kommunala alternativet idag.

Där gick vi tillsammans, hand i hand, jag behövde inte ens handskar för hon värmde mina händer med sina.
Hon var vacker i det kalla ljuset som solen gav ifrån sig, en hint av snövit och kristallklara ögon som glimmade mot snöns vita sken.

Jag hade sagt många gånger hur vacker hon var och hennes kinder hade blivit röda som dom finaste röda rosor ni någonsin sett, en sån vacker nyans mot den vita oskuldsfulla snön. Vi fortsatte in mot stan nu och hamnade vid humlegården, där slängde vi oss i snön och låg där bredvid varann, hon tittade på mig och jag fick känslan av att det enda som existerade va hon och jag.

Våra snöänglar vart fina och när hon stod där och log så kunde jag inte sluta tänka på hur unik hon verkligen var.
Hon vände sig mot mig och la sina händer i mina, hon sa att hon var glad att hon träffat mig, allt hon sa värmde mig mer än nåt annat och jag kunde inte sluta le. En rätt så stor snöflinga landade på hennes näsa och vi båda började fnissa och tillslut skratta tills vi knappt kunde andas.

Vi begav oss mot gamla stan och lyckades hitta ett litet mysigt fik, där satt vi tillsammans och pratade i timmar, många gånger satt vi bara tysta och tittade på varann, varm choklad och nybakade lussekatter var receptet för ett lyckat fik.

En kall men ändå varm vinterdag i vårat stockholm, om ändå det vart verkligheten, om det ändå blev så bra...