.

Han satte igång video-kameran över ett regnigt New York, Central Park...
Visade oss en tur genom hans matcho men stiliga lägenhet, vidare mot sängen. Där låg hon, personen han hållt hand med sen barnsben, hans bästa vän, hans hemliga kärlek, ingen av dom visste vad den ena kände för den andre men båda kände samma ljuvliga känsla, kärlek.
Dom planerade dagen och bestämde sig för en dag på stan, dagen va 27 april, vi spolar framåt.

14 Maj. Alla visste att han skulle åka, det planerades fest för hans avfärd, han hade fått ett vice vd jobb i Japan.
Tiden hade flugit förbi, dom hade inte setts på ett tag, han visste varför, det gjorde inte hon.
Han kom hem från ett sista möte på jobbet, alla väntade i hans lägenhet, spända för att önska honom lycka till.
Han öppnade dörren och alla tjoade, han blev lite chockad av att alla va där för hans skull, dom va alla goda vänner men att varenda en stod där och önskade han lycka till, det betydde mycket. Dock va inte hon där, man såg hans ansiktsuttryck när han letade efter henne bland alla vänner, han ville säga farväl, även om det var svårt så visste han att han var tvungen att åka, så va det bara och vänner var nog det enda dom någonsin kunde bli, tyvärr.

Hon kom dit, en strålande guldpaljett-klänning och hennes vackra ansikte lyste upp vardagsrummet, han såg åt hennes håll, hans förväntansfulla min förvandlades till en min av sorg, hon hade någon med sig, en kille, vem var han? Varför kom han med henne?

Han ville säga några ord men hade inte mage att gå fram, hon såg honom, gick fram och dom stod tysta medans deras ögon möttes där ingen annan kunde se. Ögonblicket bryts av killen, han ville hälsa och säga det gamla klyschiga "ja har hört mycket om dig", det kom som ren sarkasm, dom gick vidare för att hälsa på folk, han stod kvar, visste inte riktigt hur han skulle reagera, vad han skulle säga.

Ingen kunde se när han smet in i sitt sovrum, när han satte sig på brandstegen, han ville vara med henne innerst inne men förstod att det inte skulle gå, han hade ju Japan framför sig, det kunde bara inte gå eller?

Hans bror och bästa vän kom ut till honom, dom sa det som behövdes sägas, det han redan visste, han ville väl bara höra nån annan säga det, han gillade henne och hon gillade honom, varför inte kämpa för det?
Hans bror lät väldigt vis när han sa sanningen, han hade rätt, så fruktansvärt rätt.

Vännen som gått runt med kameran hela kvällen, filmat allas lyckoönskningar, han gick ut till köket, där stod hon med killen, han bad henne säga några ord, hon kunde inte framför killen, hon bad honom hämta nåt att dricka och hon sa vad hon kände, inte hela sanningen, hon dålde sin kärlek för honom, vågade inte säga vad han betydde, visst hon skulle sakna honom men sanningen var ju den att det gjorde ont inom henne, hon ville inte att han skulle åka, hur skulle hon klara sig utan honom.

Han kom in i köket och sa att dom måste prata, han måste säga saker som behöver sägas, dom gick ut i porten.
Man kunde höra hur dom argumenterade, vad som inte gjordes efter deras natt tillsammans, varför han inte ringde henne, han förklarade hur allt var, han kunde inte finnas för henne, han skulle ju åka...

Efter bråket så åkte hon hem, han gick ut på brandstegen igen, med sin bror och sin vän, dom pratade och plötsligt skakade hela huset! En sekund men det kändes.

Alla gick upp på taket för att se vad som stod på, allt var mörkt, ingenting hördes bara bilalarm som suttits igång av skalvet. Plötsligt kunde man se eld, explosioner, stora eldklot slungades mot dom där dom stod på taket, alla sprang mot dörren, ner i trappen, ut på gatan. Vad hände? Vad stod på? Var alla oskadda?