.

Hej mitt Å-torp, hej mitt fridens torg, min tysta lugna fristad.

En idyll fager, en håla haha neh men vad är du om inte charmig, du har romansen som varit, du har enkelheten och naturen runt hörnet. Det kan vara tomt ibland, det kan vara ensamt men det har även varit varmt, intensivt och väldigt kärleksfullt.

 

Jag tror knappast jag talar om Å-torp längre, tror ni?

 

Jag ler fortfarande när jag tänker på dig, en charmig tös, ett bombnedslag av barnslighet, tokigt humör och konstant gosande. Vad var du om inte så där fantastisk?

 

 

Jag ligger faktiskt och vilar, sov knappt inatt för du låg intill, minns du inte det? Jo visst gör du det, du la dig alltid närmare för, kanske va det ditt undermedvetna som ville ha min arm runt dig.

 

Jag känner dina mjuka läppar mot mitt öra, en liten pust av din andedräkt viner igenom örat på mig, du viskar nåt till mig medan jag ligger där. I mitt slumrande hör jag inte vad du viskar, jag vaknar upp och frågar vad du viskade men inser att du inte längre ligger hos mig.

 

Det var länge sen nu, jag sätter mig på sängkanten och lägger huvudet i mina händer oförståendes, jag visste aldrig vad som hände...

 

Liggandes igen nu, denna natt skulle bli lång. Jag låg där i tystnaden och försökte slappna av, slumrandes igen hörde jag en viskning, det var du... Jag öppnade ögonen och där låg du, man såg leendet i skenet av tv'n, du va lika vacker som förr, jag la min hand om dig och frågade var du varit, du upprepade viskningen jag inte hörde.

 

Och att känna din hand mot min kind igen kändes bra, du kröp upp i min famn och jag la armen runt dig.

 

Natten med dig var den jag aldrig glömde, inte för att något hände utan för att jag fick vara dig nära, natten då du lyssnade på mig, natten då jag berättade för dig om vem jag var, natten då du tog min hand i din och sa att du förstod.

 

Din kristallklara blick i mörkret då det enda ljus vi hade kom från månen strax utanför fönstret, din ljuva dofta i allt jag låg på med dig intill kändes perfekt, jag minns det som att det var igår...

Att stå och vänta på dig, att lyssna på det du hade att säga, få veta vem du var, allt kändes overkligt när du var något som jag drömt om.

 

Vart var du när jag grät efter tjejer som sårat mig, när jag satt och tittade ut efter henne, efter dig den rätta. Du förstod hela tiden vad jag gick igenom, jag förstod sällan hur du kände när du satt där ensam, jag försökte men det gick inte alltid.

 

Hur förklarar man känslan som säger att du ska kyssa henne, hur förklarar man känslan som säger att du ska försöka hjälpa henne, hur förklarar man känslan som säger att du bör stå kvar utan att hjälpa henne upp...

 

Jag minns när jag blundade och du kysste mig, den känslan får mig fortfarande att le när jag tänker på dig.

Nu ska jag lägga mig ner, blunda och drömma igen...