Har jag gjort något intryck?...
Hej igen, det va nog inte så länge sen...
Hade precis lämnat av ett par goda vänner, ett par väldigt fulla vänner igår natt. Parkerade bilen och satt kvar en stund, tänkte lite på hur saker och ting varit sen jag kom hem från Cypern, det kändes som jag varit borta i två sekunder när jag kom hem men ändå så var den här lilla stan rätt förändrad, jag kunde inte sätta fingret på om det var till det bättre eller till det sämre.
Ibland får jag känslan av att jag inte vill vara kvar här, ibland älskar jag det, min kära familj kan ha stor del till att jag gillar det, mina små goa syskon, deras oskuldsfulla små ögon och leenden som aldrig slocknar, gud vad jag älskar dom små liven.
Jag satt och tänkte på vad jag ska göra tills dess, tills jag åker härifrån igen, vad ska jag hitta på för att känna glädjen fullt ut igen, viljan att komma tillbaka till denna juvel igen.
Jag tänkte lite på dig, konstigt efter att knappt sagt ett ord till dig. Jag förstår mig inte på mig själv ibland, att jag kan bli så förtrollad av en blick eller bara en glimt av något som jag ser i en person, något magiskt som jag bara vill se mer av.
Jag leker med tanken att du blir glad när jag säger saker, att du blir glad när jag skriver, att du blir glad av att jag faktiskt bryr mig. Jag brukar rätt ofta bara ge upp för att jag inte orkar stå i en skara folk och beundra trots att det är fint, det är inte min grej för jag är inte en del av det. Jag ser mer än så, jag ser människan i statyn, jag ser själen förbi sminket, jag ser hjärtat förbi bilden.
Jag skrattar lite för mig själv där jag sitter, tänker tillbaka på incidenter i mitt liv, vad det skulle vara som gör mig intressant när det finns en hel värld där ute, jag har ingen aning men jag vet att jag är bra, jag kanske inte är bäst men jag är fan bra och du skulle behöva se det, känna det och helt enkelt få uppleva det.
Jag vill höra ditt skratt, jag vill höra din historia och dina framtidsplaner, jag vill höra om dina tankar och drömmar, jag vill höra allt om den du är.
Jag har sett dig redan men jag förblir blind tills jag får höra dig berätta.
Jag sitter fortfarande i bilen, har inte rört mig än fastän det börjar bli lite kallt, mitt i natten i oktober. John Mayer spelas på en bränd skiva i bilstereon, "Your Body Is A Wonderland" och visst kan man säga det, eller hur?
Men jag står fortfarande frågandes, hur ska jag lyckas med att förtrolla någon som gör det så lätt med mig, hur ska jag kunna fokusera när du hela tiden gör så att jag tappar andan eller som John sjunger "You look so good it hurts some times".
Jag gör det jag verkar vara bra på nu, sätta fingret på känslorna som cirklar inom mig, då jag försöker förklara hur jag ser på saker och ting, hur jag ibland kan glorifiera livet eller kärleken, ibland hata den men allt hat uppstår på grund av just kärlek. "Vi kan aldrig hata på riktigt om vi aldrig riktigt älskat något" som en vis man en gång sa.
Jag försökte bjuda ut dig häromdagen men jag tvekade nog alldeles för länge och du va upptagen, dock något jag egentligen räknat med, du lär alltid vara upptagen och snart försvinner du väl nog också, på nåt uppdrag till varmare breddgrader, bort ifrån oss alla, i alla fall bort från lilla mig.
Jag önskar att det var sommar, så att jag bara fick ta med dig ut på fältet borta vid landet, få stå där och titta ut över allt, kanske ta en tur ner till bryggan och sitta där med dig, kanske äta nåt och bara njuta av kvällsbrisen medans solen går ner över ön strax utanför.
Få visa dig hur himlen där skiftar från rött till rosa och blått. Visa ön som jag en gång blivit strandsatt på, du hade skrattat åt mig medans du satt där, jag hade nog även gjort det själv för vi va ganska klantiga. Att försöka låta bli att säga att du är vacker i det skiftande solljuset där du sitter, du har förresten redan varit på den där bryggan, jag önskar att jag fått vara där då, iofs vill jag inte störa när du jobbar, jag vill inte vara i vägen.
Hur som helst, jag kanske aldrig var det vassaste någon skapat men jag bryr mig, jag bryr mig otroligt mycket och jag lyssnar på allt du har att säga, det lovar jag dig. Jag finns där när något behövs och som jag sa, jag är bra, väldigt bra.
Haha, vem skriver jag till egentligen, jag önskar att jag visste det, jag önskar att du kunde presentera dig, jag önskar att jag fick chansen att göra ett intryck, chansen att få förtrolla dig som du gjort med mig.
God natt.
Hade precis lämnat av ett par goda vänner, ett par väldigt fulla vänner igår natt. Parkerade bilen och satt kvar en stund, tänkte lite på hur saker och ting varit sen jag kom hem från Cypern, det kändes som jag varit borta i två sekunder när jag kom hem men ändå så var den här lilla stan rätt förändrad, jag kunde inte sätta fingret på om det var till det bättre eller till det sämre.
Ibland får jag känslan av att jag inte vill vara kvar här, ibland älskar jag det, min kära familj kan ha stor del till att jag gillar det, mina små goa syskon, deras oskuldsfulla små ögon och leenden som aldrig slocknar, gud vad jag älskar dom små liven.
Jag satt och tänkte på vad jag ska göra tills dess, tills jag åker härifrån igen, vad ska jag hitta på för att känna glädjen fullt ut igen, viljan att komma tillbaka till denna juvel igen.
Jag tänkte lite på dig, konstigt efter att knappt sagt ett ord till dig. Jag förstår mig inte på mig själv ibland, att jag kan bli så förtrollad av en blick eller bara en glimt av något som jag ser i en person, något magiskt som jag bara vill se mer av.
Jag leker med tanken att du blir glad när jag säger saker, att du blir glad när jag skriver, att du blir glad av att jag faktiskt bryr mig. Jag brukar rätt ofta bara ge upp för att jag inte orkar stå i en skara folk och beundra trots att det är fint, det är inte min grej för jag är inte en del av det. Jag ser mer än så, jag ser människan i statyn, jag ser själen förbi sminket, jag ser hjärtat förbi bilden.
Jag skrattar lite för mig själv där jag sitter, tänker tillbaka på incidenter i mitt liv, vad det skulle vara som gör mig intressant när det finns en hel värld där ute, jag har ingen aning men jag vet att jag är bra, jag kanske inte är bäst men jag är fan bra och du skulle behöva se det, känna det och helt enkelt få uppleva det.
Jag vill höra ditt skratt, jag vill höra din historia och dina framtidsplaner, jag vill höra om dina tankar och drömmar, jag vill höra allt om den du är.
Jag har sett dig redan men jag förblir blind tills jag får höra dig berätta.
Jag sitter fortfarande i bilen, har inte rört mig än fastän det börjar bli lite kallt, mitt i natten i oktober. John Mayer spelas på en bränd skiva i bilstereon, "Your Body Is A Wonderland" och visst kan man säga det, eller hur?
Men jag står fortfarande frågandes, hur ska jag lyckas med att förtrolla någon som gör det så lätt med mig, hur ska jag kunna fokusera när du hela tiden gör så att jag tappar andan eller som John sjunger "You look so good it hurts some times".
Jag gör det jag verkar vara bra på nu, sätta fingret på känslorna som cirklar inom mig, då jag försöker förklara hur jag ser på saker och ting, hur jag ibland kan glorifiera livet eller kärleken, ibland hata den men allt hat uppstår på grund av just kärlek. "Vi kan aldrig hata på riktigt om vi aldrig riktigt älskat något" som en vis man en gång sa.
Jag försökte bjuda ut dig häromdagen men jag tvekade nog alldeles för länge och du va upptagen, dock något jag egentligen räknat med, du lär alltid vara upptagen och snart försvinner du väl nog också, på nåt uppdrag till varmare breddgrader, bort ifrån oss alla, i alla fall bort från lilla mig.
Jag önskar att det var sommar, så att jag bara fick ta med dig ut på fältet borta vid landet, få stå där och titta ut över allt, kanske ta en tur ner till bryggan och sitta där med dig, kanske äta nåt och bara njuta av kvällsbrisen medans solen går ner över ön strax utanför.
Få visa dig hur himlen där skiftar från rött till rosa och blått. Visa ön som jag en gång blivit strandsatt på, du hade skrattat åt mig medans du satt där, jag hade nog även gjort det själv för vi va ganska klantiga. Att försöka låta bli att säga att du är vacker i det skiftande solljuset där du sitter, du har förresten redan varit på den där bryggan, jag önskar att jag fått vara där då, iofs vill jag inte störa när du jobbar, jag vill inte vara i vägen.
Hur som helst, jag kanske aldrig var det vassaste någon skapat men jag bryr mig, jag bryr mig otroligt mycket och jag lyssnar på allt du har att säga, det lovar jag dig. Jag finns där när något behövs och som jag sa, jag är bra, väldigt bra.
Haha, vem skriver jag till egentligen, jag önskar att jag visste det, jag önskar att du kunde presentera dig, jag önskar att jag fick chansen att göra ett intryck, chansen att få förtrolla dig som du gjort med mig.
God natt.
From someone to someone beautiful..
Jag har aldrig hävdat att jag varit bra på det här, aldrig sagt att jag varit bra med ord, aldrig sagt att skrivandet var min starka sida. Jag har aldrig flinat stolt över beröm, jag har aldrig tittat över texterna och känt mig stolt, hur kan jag jag det? När så mycket är av sorg, så mycket är av drömmar, så mycket är av ren och skär önskan.
Vad ska jag säga till någon som alltid får beröm, vad ska jag säga till någon som alltid fått uppmärksamheten, vad ska jag säga till dig, du som kanske inte längre lyssnar när något fint viner genom håret på dig, när orden av hur fantastisk du är fladdrar som flaggan i en sommarbris.
Hur kan jag vara unik när nog allt sagts?
Jag kanske kan börja med att vara någon annan, jag kanske kan börja med att prata om något annat, jag kanske skulle försöka göra något originellt, men om det redan är gjort vad gör jag då? Jag kan ibland när jag kör bil till Enköping säga till mig själv när jag åker längst motorvägen, - Där har nog aldrig någon suttit, eller - Där har nog aldrig någon stått.
Men vad har ingen aldrig sagt till dig?
Jag har i ett par dagar nu funderat, innan visste jag aldrig vem du var, iofs så vet jag inte riktigt det nu heller, men vad kan jag göra när jag känner att det är något speciellt med dig, något jag inte kan sätta fingret på. Mitt huvud vimlar av tankar medans jag sitter här, jag försöker förmedla dom på bästa sätt men oftast så går det inget bra men va fan, man måste försöka i alla fall.
En i mängden beundrare är nog vad jag är fastän jag inte vill vara det, jag önskar att jag aldrig sett dig på det sättet som jag gjorde, om jag bara gått in i dig på stan eller träffat dig nånstans, det hade känts så mycket lättare då. Att försöka förklara sig när man nästan bara sett bilder, det känns så hemskt, så kallt, så inte jag.
Jag blev så imponerad så jag log, jag fnissade när jag läste det du skrev, jag kände igen mig ibland men så kände nog många, så känner nog många, hur kan jag övertyga någon om inte allra mest dig om att jag verkligen bryr mig.
Hur kan jag visa att jag ser något annat, hur kan jag förklara att jag blir så imponerad av något annat än en bild. Att jag inte går in på din blogg för bildernas skull, att leendet jag får när jag lämnar sidan är på grund av något annat.
Hur förklarar man för någon att hon är vacker när alla andra redan gjort det?
Hur förklarar man för någon att hon är rolig när alla andra redan gjort det?
Hur förklarar man för någon att hon får en att må bra när alla andra redan känt det?
Men hur förklarar jag för henne att det är henne jag ser och inte bilden?..
Jag har sällan fått som jag velat och jag har sällan haft turen på min sida men jag gillar att drömma och jag kan ärligt säga att ibland är du verkligen min dröm...
Vad ska jag säga till någon som alltid får beröm, vad ska jag säga till någon som alltid fått uppmärksamheten, vad ska jag säga till dig, du som kanske inte längre lyssnar när något fint viner genom håret på dig, när orden av hur fantastisk du är fladdrar som flaggan i en sommarbris.
Hur kan jag vara unik när nog allt sagts?
Jag kanske kan börja med att vara någon annan, jag kanske kan börja med att prata om något annat, jag kanske skulle försöka göra något originellt, men om det redan är gjort vad gör jag då? Jag kan ibland när jag kör bil till Enköping säga till mig själv när jag åker längst motorvägen, - Där har nog aldrig någon suttit, eller - Där har nog aldrig någon stått.
Men vad har ingen aldrig sagt till dig?
Jag har i ett par dagar nu funderat, innan visste jag aldrig vem du var, iofs så vet jag inte riktigt det nu heller, men vad kan jag göra när jag känner att det är något speciellt med dig, något jag inte kan sätta fingret på. Mitt huvud vimlar av tankar medans jag sitter här, jag försöker förmedla dom på bästa sätt men oftast så går det inget bra men va fan, man måste försöka i alla fall.
En i mängden beundrare är nog vad jag är fastän jag inte vill vara det, jag önskar att jag aldrig sett dig på det sättet som jag gjorde, om jag bara gått in i dig på stan eller träffat dig nånstans, det hade känts så mycket lättare då. Att försöka förklara sig när man nästan bara sett bilder, det känns så hemskt, så kallt, så inte jag.
Jag blev så imponerad så jag log, jag fnissade när jag läste det du skrev, jag kände igen mig ibland men så kände nog många, så känner nog många, hur kan jag övertyga någon om inte allra mest dig om att jag verkligen bryr mig.
Hur kan jag visa att jag ser något annat, hur kan jag förklara att jag blir så imponerad av något annat än en bild. Att jag inte går in på din blogg för bildernas skull, att leendet jag får när jag lämnar sidan är på grund av något annat.
Hur förklarar man för någon att hon är vacker när alla andra redan gjort det?
Hur förklarar man för någon att hon är rolig när alla andra redan gjort det?
Hur förklarar man för någon att hon får en att må bra när alla andra redan känt det?
Men hur förklarar jag för henne att det är henne jag ser och inte bilden?..
Jag har sällan fått som jag velat och jag har sällan haft turen på min sida men jag gillar att drömma och jag kan ärligt säga att ibland är du verkligen min dröm...
En blå himmel och Du.
När jag tittar närmare på min arm så ser jag hur håren står upp, allihop, jag tror det kallas gåshud. När jag fokuserar min blick längre bort så står du där, var du orsaken till detta, jag kände känslan när jag såg dig, precis som alla andra gånger, precis som första gången.
Du behövde knappt se åt mitt håll för att känslan skulle göra sig hemmastadd, när din blick mötte min så hoppade det till i bröstkorgen, nästan så marken rörde sig, kände du det också?
Den varma luften där gjorde så att jag inte kunde skylla på kylan när folket runtom noterade vad som hänt, det slutade med att jag fnissade och skyllde på vinden som aldrig fanns. Jag kunde ju inte säga att hon där borta berörde mig som ingen annan, hon där borta, du den jag inte kände, den jag inte visste namnet på, Du.
Jag förlorade dig i vimlet men kände att det var lika bra, jag hade ett jobb att utföra och med dig i mina tankar hade det aldrig gått, vad skulle jag göra när händerna skakade av hjärtats dunkande. Jag gick vidare, jag glömde bort för en liten stund, du hade ju ändå försvunnit.
Borta i en värld kallad musik fanns jag nu, jag stod upptagen, i en bubbla där ingen nådde mig, jag såg färger runt mig, jag kunde höra väldigt få oljud i denna värld. Min blick tappade fokus en halv sekund och jag såg ett änglalikt sken i min ögonvrå, jag lyfte blicken och lämnade min värld för en stund.
Där gick hon, hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du.
Förbi vandrade hon men i sista stund, precis när jag nästan gett upp hoppet så visade hon sitt leende mot mig, jag stod där, greppade tag om båset, jag kunde inte förmå att röra mig där jag stod, paralyserad, förlamad, lamslagen, helt chockad av att någon sådan fanns, hon den där, den jag inte visste namnet på, Du.
Det gick snabbt, det kändes som en sekund i en ända lång evighet, jag förstod ingenting men ett ögonblick senare vilade hennes hand över min, hon viskade ett hej, nästan utan att säga ett ord, nästan utan att anstränga sig, det var vackert, så otroligt vackert.
Jag koncentrerade mig, tog all kraft jag hade kvar och lyfte mig ur min paralyserade tillvaro, "hej" va ordet jag fick ur mig tack och lov. Jag log mot solen, jag log mot stjärnan, jag log mot himlen där hon stod, hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du.
När hon lämnade mig så kom sucken, som att andan kommit tillbaka efter 10 år, efter ett liv i paus, efter en sekunds evighet. Vad skulle jag säga egentligen, vem skulle jag förklara detta för, vad skulle jag säga?
När du känt något så varmt utan att ha sett det, nästan utan att ha känt det, vad säger du då? När du känt kärleken hålla om ditt hjärta utan att veta vad ordet kärlek va.
Jag sitter under en blå himmel, en kall dag i oktober månad, gåshuden finns än kvar men denna gång kan jag skylla på kylan, eller är det du än?
Hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du...
Du behövde knappt se åt mitt håll för att känslan skulle göra sig hemmastadd, när din blick mötte min så hoppade det till i bröstkorgen, nästan så marken rörde sig, kände du det också?
Den varma luften där gjorde så att jag inte kunde skylla på kylan när folket runtom noterade vad som hänt, det slutade med att jag fnissade och skyllde på vinden som aldrig fanns. Jag kunde ju inte säga att hon där borta berörde mig som ingen annan, hon där borta, du den jag inte kände, den jag inte visste namnet på, Du.
Jag förlorade dig i vimlet men kände att det var lika bra, jag hade ett jobb att utföra och med dig i mina tankar hade det aldrig gått, vad skulle jag göra när händerna skakade av hjärtats dunkande. Jag gick vidare, jag glömde bort för en liten stund, du hade ju ändå försvunnit.
Borta i en värld kallad musik fanns jag nu, jag stod upptagen, i en bubbla där ingen nådde mig, jag såg färger runt mig, jag kunde höra väldigt få oljud i denna värld. Min blick tappade fokus en halv sekund och jag såg ett änglalikt sken i min ögonvrå, jag lyfte blicken och lämnade min värld för en stund.
Där gick hon, hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du.
Förbi vandrade hon men i sista stund, precis när jag nästan gett upp hoppet så visade hon sitt leende mot mig, jag stod där, greppade tag om båset, jag kunde inte förmå att röra mig där jag stod, paralyserad, förlamad, lamslagen, helt chockad av att någon sådan fanns, hon den där, den jag inte visste namnet på, Du.
Det gick snabbt, det kändes som en sekund i en ända lång evighet, jag förstod ingenting men ett ögonblick senare vilade hennes hand över min, hon viskade ett hej, nästan utan att säga ett ord, nästan utan att anstränga sig, det var vackert, så otroligt vackert.
Jag koncentrerade mig, tog all kraft jag hade kvar och lyfte mig ur min paralyserade tillvaro, "hej" va ordet jag fick ur mig tack och lov. Jag log mot solen, jag log mot stjärnan, jag log mot himlen där hon stod, hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du.
När hon lämnade mig så kom sucken, som att andan kommit tillbaka efter 10 år, efter ett liv i paus, efter en sekunds evighet. Vad skulle jag säga egentligen, vem skulle jag förklara detta för, vad skulle jag säga?
När du känt något så varmt utan att ha sett det, nästan utan att ha känt det, vad säger du då? När du känt kärleken hålla om ditt hjärta utan att veta vad ordet kärlek va.
Jag sitter under en blå himmel, en kall dag i oktober månad, gåshuden finns än kvar men denna gång kan jag skylla på kylan, eller är det du än?
Hon den där, hon jag inte visste namnet på, Du...
Im back.. What did i miss? Nothing i guess..
Då satte man fötterna på Arlanda i fredags efter 2 månaders underbart spelande i Ayia Napa, i loved every second of it.
Trots dessa totalalkoholiserade kvällar med fulla trasiga tjejer och galna festisar så hade jag skit kul. Like i said, i loved every second of it!
Nu är det cirka ett halvår kvar tills nästa säsong och som jag känner nu så ska jag ner igen, finns inte en chans att man stannar hemma när man upplevt detta. Varje kväll va grym på sitt sätt, visst fanns det dagar man tittade ut över staden och bortom havet, när man undrade vad de nära och kära gjorde.
Nu är man hemma iallafall och det är dags att hitta på nåt att göra fram till att man står på Arlanda igen och ska härifrån!
Får försöka fixa lite spelningar i stan, få spela lite skön house igen, i lööööve it!
Men men, ser att typ alla gamla flammor skaffat pojkvänner också, haha antar att det är dags när hösten lurar runt hörnet, iofs är den redan här hehe. Anyways, vi ska planera för den här hösten, vi ska ha kul, jävligt kul!
Snart kommer väl något dystert inlägg, folk är vana vid de här laget, kanske skriver nåt gulligt, något romantiskt för att jag för tillfället inte känner något ont, ingen sorg, jag lever i frid at the moment.
Dock känns denna ganska verklig,
Trots dessa totalalkoholiserade kvällar med fulla trasiga tjejer och galna festisar så hade jag skit kul. Like i said, i loved every second of it!
Nu är det cirka ett halvår kvar tills nästa säsong och som jag känner nu så ska jag ner igen, finns inte en chans att man stannar hemma när man upplevt detta. Varje kväll va grym på sitt sätt, visst fanns det dagar man tittade ut över staden och bortom havet, när man undrade vad de nära och kära gjorde.
Nu är man hemma iallafall och det är dags att hitta på nåt att göra fram till att man står på Arlanda igen och ska härifrån!
Får försöka fixa lite spelningar i stan, få spela lite skön house igen, i lööööve it!
Men men, ser att typ alla gamla flammor skaffat pojkvänner också, haha antar att det är dags när hösten lurar runt hörnet, iofs är den redan här hehe. Anyways, vi ska planera för den här hösten, vi ska ha kul, jävligt kul!
Snart kommer väl något dystert inlägg, folk är vana vid de här laget, kanske skriver nåt gulligt, något romantiskt för att jag för tillfället inte känner något ont, ingen sorg, jag lever i frid at the moment.
Dock känns denna ganska verklig,
