.

Varför fortsatte vi inte bara gå ihop, när kullerstenarna kom kunde jag ha burit dig, dina klackskor gjorde ont efter ett tag, du e rätt liten, väger inte så mycket heller så jag hade gärna burit dig, hjälpt dig förbi alla hinder.

Kvällen blev härlig, från skymten av dig i början till kramen när vi sa adjö, du tittade på mig ibland, vissa stunder blev jag tyst, jag låtsades missa dina blickar, efter ett tag gick det inte mer, min dikt blev lång.

Ditt leende gjorde mig nervös fastän jag sett det så många gånger, kände pirret, ville lysa upp himlen med mina känslor inom mig.
Din arm runt mig, din höft snuddade vid min, en lätt beröring som gav mig rysningar genom hela kroppen, ja hade gärna följt med dig hem, burit dig över kullerstenarna, stått i dörröppningen med dig i famnen, sett dina ögon glimma i mörkret innan du somnat i min famn.

Avsluta gärna min mening, stöt till mig igen, du kanske tillomed borde nypa mig för jag tror jag drömmer...