.

Jag hatar att alltid stå utanför när jag ser det hända, när jag ser dig glida ur mina händer. Man börjar hoppas alldeles för tidigt, man ser alltid allting med nya ögon, ger alla en chans för att det är vad dom förtjänar tycker man.

 

Man möter alltid någon som känt sig illa behandlad, någon som gav sitt allt och mötte sorgen, till dessa vill man säga att dom ska försöka igen, ge inte upp och våga öppna er för människor, för näste du möter är någon ny, det var inte den som sårade dig, denne förtjänar rättvisa.

 

 

Ett sätt att rymma på.

 

Han stod mot fönstret vid dörren, andades tungt mot glaset så att imman spred sig, varje dag ritade han dit ett hjärta, deras hjärta. Varje dag stod han där och kände på handtaget, tvekade många gånger men begav sig ut, kvällarna var kalla men klara, kvällarna var vita numera men lugna, kvällarna var tysta, men ensamma.

 

Dagarna var varmare, promenader blev långa, tankarna välde oftast över och det blev för mycket. Många gånger behövde han sätta sig ner för att hantera sitt brustna hjärta, han tog en dag i taget, ett steg längre varje dag.

 

Han minns hur han brukade springa till henne, hon stod alltid där med ett leende på trappan, det kändes som en frihet han aldrig tidigare känt, svävandes över allt annat var det dom två, han älskade det, det gjorde dom båda två. Varje liten blomma på vägen ville han plocka till henne, med dessa tankar levde hon verkligen i ett blomsterhus, det doftade alltid så gott, många gånger kunde man inte veta vad som luktade godast, blommorna eller hon.

 

En kväll för länge sen gick dom bredvid varann, hon ville alltid hålla hans hand, han sneglade alltid på henne i mellan åt, han kunde nog inte förstå att hon va sann, allt kändes som en dröm. Varje natt när dom låg där så brukade han titta på henne innan dom somnade ihop, bara för att försöka njuta så mycket som möjligt av hennes skönhet innan han somnade, allt för risken att hon försvunnit dagen därpå.

 

Dagen den var kommen, hon hade lämnat honom och den natten låg han och tittade mot hennes plats, det kändes tomt, ensamt och tyst. Det var inte som förr när hennes fnitter ekade i rummet, när hennes ögon lyste upp de mörkaste rummen och hennes leende fick honom på knä, det var inte som då.

 

Han strök handen på ett kallt lakan, vred blicken mot det vita taket och en ensam tår rann längst hans kind. Den natten beslutade han sig för det han många gånger tänkt på, han gav sig av, en väska packad och en sista blick bakåt sen gick han.

 

På vägen gick han förbi hennes trappa, han stod still, hjärtat gjorde ont och vinden rev honom om kinden. Tårarna var iskalla precis som hans händer när han drog loss den sista blomman i gräset.

 

Han sa - "Med sorgen i handen lämnar jag nu allt, du var min väg tillbaka, du va min väg fram, nu lämnar jag allt för allt va du"