Havin a hard time lettin go...
Där allting började...
I mitt barndomsrum, där jag bollade mina tankar mellan fyra väggar, här växte man upp, här levde man under en väldigt lång period.
Här finns alla minnen, här fanns så mycket glädje men här rann även många tårar från mina kinder. Jag kan komma ihåg vem jag var när jag sitter här, jag minns tillbaka, all kärlek jag känt i detta rum, alla vänner som jag skrattat med här, alla värmande leenden.
Jag känner värmen då mitt första hej till dig sades här, för 7 år sen fann jag dig, nu står jag förvisso ensam men jag är glad för allt som delades i detta rum.
Anledningen till att jag sitter i mitt gamla rum är för att min syster fått lämna sin lägenhet då hon bott i andra hand, hon fann ingen ny i tid tills "vräkning" som det heter så då erbjöd jag att flytta hem till mina föräldrar så hon kunde låna min lägenhet.
Varför kunde inte hon flytta hem till föräldrarna?
Jo för att jag kommer helt enkelt bättre överens med min käre mor, mamma och syster är för lika varann, för korta stubiner haha. Dessutom så är det närmare till dagis för hennes dotter och även mer centralt än päronens hus, jag har ju ändå bil så det funkar för mig.
Vad gör man inte för sin familj? Dessutom så får jag spendera en massa tid med mina småsyskon (3år och 5år) så det blev rätt bra ändå!
Nu ska jag sitta här och ta in alla tankarna i detta historiska rum hehe, känna allt igen som man kanske glömt när barndomen lämnade mig.
Listen...
Dj for a night!
Ikväll åker dom nya lurarna på, den nya mixern ställs fram och vi pumpar ut tung musik hela natten lång!!!
En natt..
Hade nästan glömt bort hur bra stämning det skapar, kul med musik!
Fredagen blev lugn, som jag planerat, slocknade en snabbis i soffan och såg sen att vänner ringt, sorry. Kan behövas att bara sitta hemma och ta det lugnt då man jobbar så mycket, morgondagen blir det ju dj-jobb så inget slappa då heller och det blir rätt sent.
Till något annat då.
Förstår inte hur du lyckats fånga min uppmärksamhet så, att du trollbundit mig haha, de är kul, det får mig att skratta och le. Väldigt härligt att vara på ruta ett igen, att för en stund glömma bort svårigheter och försvinna i de där leendet.
Så Veritas, hur får man din uppmärksamhet? Vore otroligt kul att veta.
Chao.
Musiken spelas samtidigt som jag försöker få din uppmärksamhet..
Min kära loungemusik spelas i bakgrunden, kända låtar blir covers i en loungemix av suveräna låtar, jag är nöjd och belåten, det är bara se på leendet jag visar upp nu.
En kruxfråga har jag dock.
Hur får man någons uppmärksamhet?
När hon är så önskad, så önskad av så många, folk köar efter hennes blick, dom väntar på hennes leende, dom suktar efter hennes skratt och hennes hand.
Hur konkurrerar man med det? Hur får man uppmärksamheten när allt man har är hjärtat innanför bröstkorgen och ens egna tankar.
Jag kan inte hoppa särskilt högt, jag är inte starkast eller snabbast i världen så räcker jag till? Jag har inte en miljon på banken, jag är inte världens smartaste och inte heller särskilt världsvan.
Så hur får jag din uppmärksamhet när alla andra står framför mig, jag syns inte speciellt bra härifrån men jag finns, tro mig jag finns.
Jag vill dig väl, jag hör gärna din historia och jag delar gärna ett leende.
Tanken får mig att le, tanken får mig att må bra, jag målar glada färger på väggarna, snön och kylan utanför berör mig inte för tillfället trots att det är förbannat kallt i lägenheten haha.
Ska man ge vem som helst en chans? Aboslut, det kan ju visa sig att kolet blev till en diamant...
På lördag kör vi!
You were the sun & moon to me..
Om du lyssnar igenom låten och verkligen tittar på videon så förstår du..
You gave me your answer Goodbye, now i'm all on my own tonight.
And when the big wheel starts to spin.
You can never know who we are If you don't play you'll never win.
We were in heaven you & I When I lay with you and close my eyes.
Our fingers touch the sky I'm sorry baby You were the Sun & Moon to me
I'll never get over you, you'll never get over me"
Jag ser förlusten i hennes ögon..
Du vet aldrig vad du hade, du har ingen aning.
Jag tittar på dig och vet vad jag förlorade, men du vänder dig bort utan att tänka till en extra gång, du tror att jag bara var vem som helst, som alla de andra, likadan.
Det du missade om du hade tittat en extra gång är allt jag gjorde för dig medans det var vi, hur jag höll din hand, vad jag sa och mitt sätt att vara.
Du frågade jämt vad jag tittade på när jag såg åt ditt håll eller om jag ville nåt, jag sa alltid "ingenting" och log.
Om du bara visste vad jag såg...
Du tror väl än att jag bara var en i mängden, ett beteende som speglar alla dom andra, precis som dom. Jag minns tillbaka till alla dessa tusen dagar från vår historia, jag vet vad jag förlorade men vet du?
Du skrattade och log med mig, du kallade mig den bäste, en underbar en dag, en fantastisk en annan. För mig fanns ingen annan, för mig var det bara du, men vad förlorade du?
När jag tittar på dig så vet jag vad jag förlorat, jag känner allt.
Jag ser förlusten i hennes ögon men hon erkänner inte att jag är saknad, hon puttar bort det och vänder sig om, som att tusen dagar från vår historia aldrig betydde nåt alls.
Jag ser förlusten i dina ögon och delar den med dig för just nu är det allt jag har, förlusten och sorgen...
Som mamma en gång sa, "låt henne inse vad hon går miste om..."
Senare i sommar...
Fötterna står på den solblekta bryggan, solen ligger starkt över vattnet, vinden bara viner förbi, lätt, nästan ljudlös.
Vassen spelar sina toner och rör sig som publiken på en fotbollsmatch, jag blundar och andas in sommaren, släpper sorgen som jag burit med mig ända ut hit. Min hand letar efter hennes men finner den inte, jag försöker acceptera saknaden men den är svår, den är tung och den är jobbig.
Som min egen astma, som mitt besvär påminns jag om att du inte finns längre, att jag tappade mig själv på vägen, att jag förlorade det bästa.
Varje dag i spegeln såg jag henne blinka förbi, hon vinkade från perrongen, hon log när jag kom men nu får jag leva med hålet i hjärtat.
Hörde dialekten idag på jobbet, kroppen blev tung och nästan orörlig, hjärtat stannade till och pumpade väldigt sakta, tårarna ville ut men jag stod still och blundade medans smärtan vred ett extra varm runt hjärtat. Va det är tungt att vara utan sig själv, att ha glömt bort vem man var, och att kylan inte försvinner för att man går inomhus, den finns alltid med mig, som sagt jag får leva med den antar jag.
Dagarna går sakta, kan bero på detta väder men jag ser inget slut, jag ser knappt bortom kullen.
När jag står där igen på bryggan så letar jag än efter hennes hand, jag kommer alltid leta och jag kommer nog alltid hoppas, senare i sommar...
I had her, and i lost it....
I väntan på dagens slut.
Tar tag..
Imorgon sätter vi igång med lite förändring här, får se hur bloggen ser ut efter morgondagens bravader, tills dess njut av denna som en bekant gjort till sin flickvän.
På väg...
Jag försökte se ut genom dessa små sprickor i isen, värmen från bilens AC var inte stark nog där jag for fram. Vart var jag på väg? Vart skyndade jag mig? Varför hade jag så bråttom?
Varför känns det som att jag tappat något viktigt?
Varför känns det som att hålet inom mig växer dag för dag?
Varför känns det som att syret i min egen värld sakta tar slut?
Varför kan jag inte leva utan dig?...
På väg fram, på hala vägar, frosten på rutan va ej sann, jag kände kylan mot läppar, nävar och fingrar. När hjärtat sakta slog, när hjärtat sakta förfrös, när du va allt jag tänkte på så for jag fram, genom is, kyla och vind gav jag mig själv en chans, jag valde att trotsa, jag valde att visa, jag valde att på vägen ner bevisa att jag dör varje dag utan dig.
Se hur tårarna faller, se hur sorgen äter upp mig inifrån, se hur svårt jag har att andas när jag vet att livet utan dig är här, det är här nu.
På väg är jag, på hala vägar, frosten på rutan är så sann, jag känner kylan mot mina läppar, nävar och fingrar, det flagnar, det darrar, jag försvinner här och nu utan dig.
Turning a page...
Imorn åker jag till Enköping, komma bort från allt blir skönt, släppa alla tankarna hemma och bara ge mig iväg. Skönt med miljöombyte till lilla staden som betyder så mycket, många gånger då man tänkt tanken om att flytta dit och vem vet, en dag kanske det blir så.
Tills dess stannar jag i det lilla Åkersberga, allas våran skärgårdspärla! Hahaha.
Önskar jag i denna stund fått höra orden "Jag saknar honom så", om det ändå var en möjlighet. Att ögonen ser mig igen, att känslan som fanns kom tillbaka, att kärleken blommade, att din hand letade efter min.
Dina ögon spanar efter mig, din röst ropar mitt namn och dina tankar speglar vår tid. Varje dag var en fröjd, varje dag var en vacker dag och att din önskan om en fortsättning.
Vi får se, snart är förhoppningsvis den här jävla snön borta och jag får börja drömma om sommaren när snön smälter bort, wakeboarddrömmar och soliga kvällar, i love it!
Nya tag...
Idag sitter man hemma i den rätt tysta lägenheten, sneglar mot det nya mixerbordet, mitt sovrum lyses upp av den nya 24' skärmen som jag införskaffade för att byta ut gamla trotjänaren.
När jag kommer ifrån så dyker andra känslor upp igen, jag börjar tänka och börjar känna, jag börjar komma ifrån men för vissa tycks det vara fel, jag ska gå dyster, jag ska gå sömnlös för att det ska passa de känslor jag beskrev, jag får inte glömma för fort, jag måste lida.
Hur kan du veta vad jag känner, du va min värld en gång och du svek mig, du var min lycka och du valde nån annan utan att ens berätta i förväg, jag fick veta via facebook, vem är du att säga hur jag ska känna.
Jag har visat dig allt och alltid funnits vid din sida ändå så valde du den vägen, jag accepterade det, kanske var för snäll som bara godtog det och inte bad dig fara och flyga, vem vet jag kanske fortfarande hoppades på något för framtiden men när du säger som du gör nu så förstår jag inte hur du kan vilja smutskasta mina känslor.
Vad ska jag göra för att få vara den jag är?
Vad ska jag göra för att träffa nån som ser mig?
Vad ska jag göra för att hitta en person som värdesätter goda gärningar?
Jag trodde du förstod mig bättre än så här, jag trodde du visste iallafall till en viss del vem jag var, hade jag så fel? Kände du ingen tillit till mig? Du sa jämt att det var något speciellt med mig, stämde det inte?
När jag tar nya tag hade jag hoppats att du skulle finnas vid min sida, kanske inte som en del av mig men iallafall som en vän, för efter dina ord så höll du kvar min hand, du vill inte förlora mig, du vill inte mista.
Så när jag i dessa nya tag vandrar så hoppas jag att du förstår, jag hoppas att du ser, jag hoppas att du finns där och inser att mina känslor består vad som än händer för det är den jag är, jag glömmer aldrig...
Eviga dagen...
Morgondagen ensam, hellre det när den enda jag vill vara med är du...
I andra tankar...
Kalla fötter, blöta skor, frusna fingrar, tårar längst kinderna.
Snön mot min kind där jag låg inatt, för att försvinna en sekund, för att komma bort. I sanningens ögonblick ramlade jag omkull och blev liggandes, det var kallt men kroppen brydde sig inte, den gav upp, jag gav upp.
När man låg där i andra tankar, tankar skiljda från de andra, tankar bortom varandra, tankar som vägrade lämna. Varje dag vaknade jag upp, tåren längst min kind var en god vän, tåren längst min kind var det enda jag hade kvar.
Snön va så fruktansvärt kall inatt, men trots det så kände jag inte samma smärta, den va inte lika brutal som när hjärtat slets ur kroppen, när du står i hallen och inte kan andas för att gråten i halsen är så tung mot lungorna. Alldeles ensam låg jag där, himlen helt klar över mig, vad försökte du visa mig inatt, vad försökte du få mig att förstå när ingenting är som det borde.
I andra tankar är jag konstant, tankar skiljda från de andra, tankar bortom varanda, tankar som vägrar lämna.
Varje dag vaknar jag upp, tåren längst min kind är inte min vän men den är det enda som finns kvar.
Jag skrattade så för någon vecka sen, jag visste vart mitt liv var påväg, eller jag hade förhoppningar om det. Jag log åt något som värmde mig mer än tusen eldar, jag kände mer för någon än för tusen själar. Varje dag var som en dröm, varje dag var min önskan.
För i andra tankar är jag alltid, tankar skiljda från de andra, tankar bortom varandra, tankar som vägrar lämna. Varje dag vaknar jag upp, tåren längst min kind är sorgen i mitt hjärta och det är allt jag har kvar.
Ända bort till dig..
För många år sen sprang vi runt i en skog, mellan kullar och stigar, bland träd och buskar. Vildmarken med varsin stad i vardera del, du va fienden för mig men i verkligheten va du min förälskelse.
Genom denna värld kunde jag vara nära dig, men vi gick vidare, tiden tickade på och vi lärde känna varann. Varje dag satt man i skolan och längtade nästan hem för jag visste vem som fanns där, jag visste vem som väntade på andra sidan.
Vi följde varandra från ingenting till allting, vi litade på varann och lärde oss tyda ord. Jag la mitt huvud på kudden och tänkte, jag funderade, jag drömde mig bort, långt långt bort ända bort till dig. Jag försvann, bort från min säng ända bort dit ända bort till dig.
Varje dag var densamma, samma leende, samma känsla, samma dröm, jag drömde mig bort, ända bort till dig.
Jag behövde aldrig beröra dig för att känna, jag behövde aldrig veta allt för att känna, jag behövde aldrig lyssna ordentligt för att veta exakt vad jag kände, det var uppenbart, det var glasklart, det var självklart.
Jag känner fukten på mina läppar efter hennes, doften från hennes parfym på min krage, fingeravtrycken på mitt hjärta försvinner aldrig, jag tar mig mot bröstet och vet att dom finns där för alltid, jag får leva med det, jag får försöka överleva med det.
Varje dag var densamma, när jag drömde mig ända bort till dig, dit där du va, långt långt bort, ända bort till dig.
Kunde jag ge bort ett år av mitt liv för varje blick, varje beröring, varje tanke, kunde jag ge bort ett år av mitt liv för att få lite av dig. Kunde jag bara få en dag för mitt liv hade jag...
Varje dag var densamma, du va därborta, så långt borta men ändå så nära, när jag drömde mig ända bort till dig.
Jag vet inte om du ser mig längre, jag vet inte om du läser det längre, jag vet inte om du bryr dig, jag bara finns, för tillfället står jag där än, inte långt borta, ändå ganska nära, väldigt nära, för att lyssna, för att försöka finnas om världen ramlar in, om världen blir för tung, om ingen annan klarar det.
För varje dag är densamma, du är långt borta, jag försvann för du bad mig, ända bort från dig....
Sitter här i mörkret...
Jag känner den brännande smärtan i bröstet, jag känner hur mina lungor blir tyngre, jag känner saknadens hand på min axel, jag känner hur kroppen blir kall.
När mörkret infaller så hör jag mina tunga andetag, jag hör mitt hjärta slå, det slår ojämt, sakta och svagt, inte som det gjorde förr. Tiden har knappt runnit ifrån mig, det kändes som igår men det har snart gått en vecka, man ser ner mot sina händer när mörkret närmar sig, man försöker förstå men sällan går det.
Varje minut räknar jag, varje sekund, varje ögonblick som jag tappade, minnen bleknar aldrig dom gör sig än mer tydliga när jag är ensam.
För när jag sitter här i mörkret så hör jag tystnaden, jag hör hjärtslaget, jag känner tårarna medans sorgen och saknaden håller sina händer på mina axlar...
On the radio in skåne...
Det började med att vi satt i bilen, på väg hem igen från en tur i Helsingborg, på en skogsväg färdades vi, en vacker skog tills denna sluttning som skulle uppenbara sig, i det skedet hörde jag denna låt och kände sån ro, den är vacker och vi har alla hört den men den betyder extra mycket just nu..
Anyways, Tracy Chapman - Fast Car
Cirkulerar...
Denna går rätt mycket hemma hos mig just nu, iallafall idag.
I want some more...
Med i matchen
Nu är denna beställd!
Första dagen i mitt nya liv...
Nu blickar vi framåt mot nya dagar, nya tider och framför allt, sommaren, gud vad jag längtar!
Vill dock tacka tre personer som ställt upp otroligt mycket för mig de senaste dagarna, tack vare er kanske jag klarar mig igenom det här, jag kanske överlever trots allt.
Finns ingen ordning i detta, ni är alla tre värda guld och jag älskar er allihop!
Mikaela, du visade mig verkligen vad en vän är, fan vad jag är lycklig som har dig!
Mormor du ställer alltid upp och jag önskar jag vann ett par miljoner så jag kunde ge dig ett par med!
Och så till sist den min kära mamma, fan du har hjälpt mig så många gånger, du har alltid funnits där när jag behövt dig, du står pall med mig genom alla dessa år och lyssnar på mig samt stöttar mig i allt, jag älskar dig min kära mor du är bäst i hela denna vida värld!
Denna ger jag dock till dig, du va trots allt en stor del av mitt liv, hoppas du övervinner allt!
Ha ett underbart liv!
Nu ska jag glömma..
Jag smet ut hit för att komma bort, jag sprang ifrån mina känslor för att slippa dom en stund, här ute på isen så är jag ensam, precis som i livet kanske iallafall efter idag. Jag har inget kvar att hämta här längre..
Det är meningen att jag ska glömma henne från 7 år tillbaka, hur gör man det? Hur glömmer man bort någon som betytt så mycket för en under alla dessa år? En person som följt dig genom livet i en evighet, personen som du räknat med i alla väder, personen som alltid förstått vad man gör eller vad man går igenom, hur glömmer man bort den personen?
Hur glömmer man henne när varenda dag går åt att sakna henne? Hur glömmer man bort henne när det känns lika naturligt att tänka på henne som att andas. Jag har växt upp med hennes ord, jag har levt med hennes röst, jag har somnat till hennes leende. Hur ska man klara av att glömma bort det? Hur ska jag radera ut hela min ungdom då hon varit delaktig i nästan allt som har med mig själv att göra?
Vad ska jag göra när allt jag är, är hon? Jag vet ingenting längre, jag står här ute på isen och tittar upp, frågar mig själv vad jag ska göra, jag ställer frågan högt men får inget svar, tiden går och allt blir tyst, jag hör ingenting förutom sprickorna som bildas, jag förstår att det är dags och blundar.
Genom isen faller jag ner i det kalla vattnet, jag håller mig lugn, tar mitt sista andetag och går under.
Det är förmodligen det enda sättet som går att glömma henne på...
Lifehouse...
Inte längre...
Jag känner tårarna rinna längst mina blöta kinder, saltsmaken i min mun har tagit över och jag ser det droppar över mina fingrar, allt är suddigt och jag vet inte vad jag gör, vad jag skriver eller vart jag är. Hon brukade beskriva smärtan med att säga att det var som att försöka hålla ihop bröstkorgen när den spricker.
Jag klarar inte detta igen, i 7 år har jag sett henne framför mig, i 7 år var hon bara en bit ifrån, nu är hon borta och jag vill inte vara med längre, jag sätter mig ner nu för att aldrig ställa mig upp igen.
Jag lägger mig på sidan, på golvet i köket, jag ser hur tårarna blandas med blodet som rinner ur mig, jag känner ingenting längre och allt försvinner ifrån mig.
När jag sluter mina ögon så lämnar jag allt bakom mig, jag förlorar så många som står kvar, ni har det bra och ni klarar allt, det gör inte jag, inte längre.
För när hon inte står där kan jag inte andas, det finns ingen anledning till det längre..
I cried...
Jag berättade om lyckan allting gav mig, vilket leende jag vaknade upp med, hur det kändes som att detta va första dagen i ett helt nytt liv, ett fantastiskt liv.
Tills idag skrev jag, tills jag tappade allt och gick sönder, när jag fick veta vad som hänt. Hur kunde detta hände? När hände det? Det låter helt ofattbart, hur kunde jag?...
Jag tittade upp mot himlen när jag gick mot mormors bil i fredags, sa till mig själv "sabba inte detta nu, sista chansen till att verkligen ta till vara på det här" och så gick jag vidare med den tanken.
Så här i efterhand kändes allt bra, vi fick mycket gjort och jag fick säga mitt, jag fick uppleva allt det härliga till att idag vakna upp till en bra dag, fram till att mitt hjärta krossades återigen och jag stod där vid bilprovningen, tårarna rann längst mina kinder tittandes upp mot himlen igen och jag sa till mig själv "du kunde inte låta de förbli fint" och så gick jag mot bilen och kände sorgen.
Jag är hopplös, själlös och kanske en aning patetisk, jag är tom, ensam och förtjänar jag det? Jag vet inte, snart ger jag upp, jag orkar inte bry mig, snart lägger jag mig ner i kylan och försvinner, för vad är poängen när mitt allt försvann.
Vad har jag kvar när jag inte kan andas, vad har jag kvar när jag inte kan se, vad har jag kvar när inte ens jag vill andas, se eller vara kvar längre...
vackert om natten...
Can't remember...
Dog idag, så släpp mig nu allihop...
Im sorry...
You will never know..
Vet inte vad jag ska tycka och tänka så här i efterhand, allt var trevligt, allt var underbart, helt enkelt härligt. Vad kan man säga när allt gick bra, man måste se det från dina ögon med, det var två personer som gick igenom det här så hur kändes det?
Jag vet inte, vi kanske behövde bo närmare, vi kanske behövde mer tid, vi kanske bara behöver varandra. Jag låg där den andra natten, funderandes, sneglade åt dig där du låg så fridfullt och sov, du brukade berätta om mardrömmarna om nätterna, därför låg jag där vaken än, jag ville vara säker att du fick sova ifred.
Jag släppte handtaget till dörren, lämnade dina föräldrars hus där vi spenderat lite tid, trivdes bra där, kände mig nästan som hemma, nu vet jag vart allt kom ifrån, vilka härliga människor.
Jag tittar på dig en extra gång för att vara säker, det är jag nästintill, det känns rätt men tiden kanske inte är det riktigt än, därför låter jag det va, jag säger inte mer, jag bara tittar på dig nån extra gång.
Skåne var vackert, jag vet hur mycket du ogillar Perstorp men det fanns mycket vackert där med min kära, det fanns mycket att ta vara på.
Sist men inte minst får jag tacka Matte och Frida, två väldigt trevliva prickar i denna lilla idyll, dom gjorde besöket än mer värt, tack!
Så för denna gång, tredje gången gillt som man brukar kalla det.
Du gav Skåne ett hjärta min kära, du gav det ett hjärta...
Soon maybe you'l be mine..
Vakna upp och veta att om ett par timmar står man där, perrongen långt långt borta.
Du och Frida står en bit bort och jag ser leendet jag inte sett på flera år, jag längtar så.
När jag står här i vardagsrummet, tittar på mina väskor där dom står så blir jag glad, detta kan vara rätt väg, detta kan visa sig vara allt vi drömt om, det kan bli helt perfekt.
Dock så tar jag det som det kommer, jag är som lövet som föll från grönskan ner på den lilla bäcken, sakta flytandes färdas jag åt ett håll, vi får hoppas att det är åt rätt håll.
Jag vet att du kan mig, du förstår mig, du kan nästan läsa mina tankar. Jag älskar att du gör det du gör, att du beter dig som du gör och att du är den du är.
Vi har hela livet framför oss, förhoppningsvis kanske detta är ett par steg i rätt riktning, kanske en dag berättar vi vår historia för någon, kanske en dag ser vi tillbaka på en underbar saga.
Jag ser fram emot den dagen...
